Märkligheten i att jag måste känna till en massa ointressanta märken för att få lov att handla utomlands

Piratkopiering är förbjuden. Ja, det är ju rimligt, logiskt och självklart.

Det jag däremot tycker är märkligare är att jag blir en brottsling om jag för in piratkopierade varor – även om jag inte har en aning om att de är piratkopierade.

Jag förutsätts känna till alla stora kända märken – för kläder, skor, elektronik etc. Eller, inte förutsätts, utan det krävs av mig. Om jag reser utomlands och hittar till exempel en tröja eller en väska som jag tycker om och vill köpa och ta med mig hem, så måste jag alltså 1. veta om det är ett ”känt” märke som någon kan ha ett intresse av att kopiera; 2. bedöma om exemplaret jag tänkt köpa är ”äkta” eller en ”kopia”.

Jag är i de flesta sammanhang totalt ointresserad av det som kallas märkesprylar. Speciellt när det handlar om kläder och liknande. Jag är ute efter funktion, kvalitet och förstås miljöaspekter. Men den här idén om att en liten lapp eller broderi eller metallbit eller nåt annat, med ett namn eller en logga eller nåt sånt, i sig själv skulle innebära någon sorts värde, det… är liksom inte min grej, om man säger så. Ska jag köpa en tröja, ett par skor eller en plånbok, så tittar jag på saken och gör en bedömning av om den motsvarar mina krav och behov.

Men så får jag alltså inte göra. För om den sak jag då väljer att köpa, baserat på en kombination av sakens kvalitet, mina behov och priset (eller för den delen över huvud taget det faktum att jag får fatt i det jag behöver när jag behöver det) råkar ha ett märke ditsatt, som jag inte bryr mig om eller kanske inte ens noterar och kanske än mindre vet vad det betyder, och saken inte har tillverkats av den som märket antyder, så blir JAG en brottsling, bara genom att jag köper med mig saken hem.

Jag tycker det är ett märkligt sätt att gå storföretagens ärenden. Att kräva att alla ska känna till dem är liksom också en sorts reklam.

Det är tur att jag så sällan åker utomlands ;-)