Det är fortfarande så att jag drar mig för att prata om det här med nacken – om vad som hände och all skiten efteråt. För jag är fortfarande rädd. Eller, i vardagen är jag inte särskilt rädd, men jag är så rädd att riva upp såren. Så rädd att det ska finnas på ytan och göra mig ömtålig igen. Att jag ska börja känna efter, spänna mig, och på det sättet, eller på annat sätt, utlösa det onda igen. Nacken. Huvudet.
Ska det börja göra ont igen så föredrar jag att det gör det oannonserat. Utan att jag gått och grunnat på det innan.
Därför känner jag mig faktiskt stolt och glad när jag inser att jag trots allt klarar av att berätta. Att det är lättare nu än för några år sedan. Att jag kan vara öppnare, och att det inte tar sönder mig helt. Utan bara lite.
Men visst, när jag nu pratat om det, och fått frågan ”Har du fortfarande problem med nacken?”, så känner jag förstås efter mer än jag gjort på länge. I nacken. I tinningen. I kinden. Och då känner jag förstås lite. Förmodligen bara för att jag känner efter.
Jag hoppas att det försvinner igen om en stund. Att jag lyckas tänka på annat. Trots att det är svåra november.
Och den där tendensen till gråt jag känner bakom ögonlocken och i halsen är jag också stolt över. Stolt över att ha kontakt med det jobbiga, och kunna hantera det.