Monthly Archives: november 2012

Om politikerna ska kunna ta ansvar så måste vi välja politiker som är intresserade av att ta det ansvaret

”Men alltså, det kan ju inte vara meningen att vanligt folk ska behöva åstadkomma förändringen! Det är ju politikerna som måste ta de viktiga besluten och visa mod!”

Nej det är inte ett exakt citat. Men uttalanden av det slaget är väldigt vanliga.

Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig. Hävda att ansvaret är någon annans.

Politikerna sitter där på mandat från oss. Det är vi som röstat fram dem. Om de politiker som sitter i beslutsposition inte fattar de beslut som behövs, så beror det på två saker:

  1. De politiker som blivit valda tycker inte frågorna är tillräckligt viktiga. De tyckte de förmodligen i så fall inte innan de blev valda heller. Att vi har ointresserade politiker beror i så fall alltså på att de som röstade valde politiker som inte tycker det här är viktigt.
  2. Politikerna vågar inte ta de beslut som behövs för att de är rädda att inte bli omvalda. Detta beror i så fall på att de uppfattar att den rådande opinionen inte tycker att frågan är tillräckligt viktig nu och framöver.

Du som säger att det är politikerna, världens ledare, och så vidare som bör ta ansvar, ta de viktiga besluten, visa mod, och så vidare, hur röstade du sist? Röstade du på politiker som stod för radikala, modiga beslut inom klimatområdet (eller miljöområdet i övrigt), ledare med insikt i problemen som lovade att ta ansvar? Och visar du politikerna i nuläget att det här är viktigt, att du har krav och förväntningar på att de tar itu med det här, och att det kommer att avgöra var du lägger din röst vid nästa val?

Om du inte gjorde det, så har du ju tydligt markerat att du INTE tycker att det är politikerna som ska lösa det, utan någon annan. Det vill säga alla, vi, var och än.

Så varsågod och sätt igång, och dra ditt strå till stacken.

Och om du verkligen vill ha en radikalare klimatpolitik, så kan ju ett första steg vara att skriva på uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu!

Miljö är inget lullull – det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Jag är så fruktansvärt trött på folk som tycks tro att miljön är någons sorts lyxattiralj, nån sorts lullull, som man kan bry sig om man vill, om man tycker det är intressant.

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Jaså, det säger du?

Vet du vad? Jag tror inte du fattat ett smack. Det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Alltså, miljö handlar inte om att vi ska bevara vackra blommor eller mäktiga isbjörnar för att de är snygga och för att vi ska ha något att titta på när vi tillverkar gosedjur. Det handlar inte om snygga bakgrunder till vykort.

Människan, mänskligheten, vår kultur, alltsammans är beroende av vår omgivning. Levnadsförutsättningar. Alltså miljön.

Maten vi lever av kommer inte i överflöd av sig själv. Det är vi alldeles för många människor för. Vi måste odla maten. Och grödorna vi odlar är beroende av vissa väderförutsättningar. Rätt temperatur (inte för hög, inte för låg), lagom mycket regn vid rätt tidpunkt, inte för mycket blåst, och så vidare. Sabbar vi klimatet så får vi missväxt. Då kommer vi att svälta. Ja. Vi.

Många av de grödor vi odlar för att äta är dessutom beroende av att pollineras av insekter. Om vi tar död på insekterna – med besprutning av gifter, eller genom ändrat klimat som gör att de inte trivs, eller genom att vi sabbar deras livsmiljöer – så kommer de inte att pollinera (för de kan inte pollinera när de är döda). Och då står vi utan mat.

Vi behöver inte bara mat för att överleva. Vi behöver vatten också. Rent vatten. Det där är något som ”naturen” eller ekosystemen fixar bäst åt oss. Men sabbar vi naturens reningssystem, så står vi där med vatten som vi inte kan dricka, vatten vi blir sjuka av. Höjer vi jordens temperatur så förvärrar vi det ytterligare.

Vi släpper ut en massa skit omkring oss också. Som en massa miljögifter. Fast de kallas ofta inte gifter, utan kemikalier. (Det finns både ofarliga, farliga och skitjättefarliga kemikalier.) I slutändan hamnar de i oss. Genom maten vi äter. Genom vattnet vi dricker. Genom huden från kläderna vi har på oss. Genom munnen för barn som slickar och biter på leksaker. När vi andas in dammet med ämnen från datorer och plastmattor. Miljögifterna ger oss diabetes, övervikt och cancer. De gör det svårare för oss att få barn och ger barnen skador som de för vidare till sina barn.

När klimatet blir varmare kommer fler skadliga sjukdomar att härja i vårt förskonade land. Insekter med bakterier och parasiter kommer att trivas här. Vi kommer att få värmeböljor av den typ som i Frankrike 2003, i Sverige. Återkommande sådana. Ja, folk i Sverige kommer att dö av värme. Två eller tre eller fyra grader varmare, utslaget på hela jorden, betyder i praktiken mer än så på land.

Jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Fast jag tycker inte det ska behövas. Det här borde räcka. Fast tydligen gör det inte det, för det här är ju inga nyheter, och ändå säger folk sånt som

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Personligen tror jag att om man inte har mat, inte har vatten, och man samtidigt är sjuk och det är ohanterligt varmt, så är det inte så många andra värden som känns så viktiga. Jag tror att mat, vatten och hälsa är grundläggande för att man ska kunna uppskatta något annat.

När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag ”upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (”Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när ”resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) ”upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som ”väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. ”Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

Barndomsminnen och prägling

Det jag minns av min barndom är i huvudsak små lösryckta saker. Ja, det finns förstås enstaka ”större” grejer (man kan hitta en del av dem om man söker här på bloggen), men det mesta är småfragment. Inget konstigt i det, det är väl så minnet funkar.

Det är minnen av när mamma klipper ”mattelasor” (matt-trasor) i skolsalen i den gamla skola där jag växte upp. Mamma klippte, jag (och förmodligen även min bror) var i samma rum och lekte eller grejade med annat. Ofta stod skivspelaren på; jag minns det som att den spelade Abba :-)

Minnen av att jag hänger tvätt på torkvindan i trädgården.

Tidiga sommarmorgnar barfota i gräset. Kattungar. Känslan av att dra ner hela nattlinnet till tårna över knäna.

Lukten av nystekta kantareller i gammelmorfars kök. Självplock av hallon på odling. Plockning av skogshallon i skogen. Vitsippsplockning i skogen. Smaken av hemgjord klarbärssaft på bär från trädet vid husknuten (där man också fick kissa ute som liten om man var för kissnödig för att hinna in).

Styckning av kött när vi fått hem en kvarts oxe. Höbärgning hos goda vänner.

Jag sittandes på en stol på gräsmattan på baksidan av huset, iklädd bara trosor, för att mamma klipper håret på mig.

Tidiga morgnar vi lämnats hos dagmamman. Dagar vi hämtats hos dagmamman på eftermiddagen av pappa som kommer på cykel och vi sedan går hem, han, jag och min bror, ett par tre kilometer (eller hur långt var det? Det kändes oändligt långt på den tiden) för att mamma jobbade kväll och hade bilen. Barnprogram med Clownen Manne halvfem. De ”riktiga” (!) barnprogrammen halvsex. Grönsakssoppa.

Pappas fantastiska isbergssallad, i många rader i trädgårdslandet. Gunga i trädgården. Högtalare som är flyttade till fönstren så att man kan lyssna på musik ordentligt i trädgården på sommaren. Tulpaner. Alunrot. Rosorna runt brunnslocket på baksidan.

Dagar när vi åkte skolbussen hemifrån. Tuggande på halvmogna vetekorn från åkern bredvid.

Skridskoåkning på översvämningar nere vid ån. Skridskoåkning på spolad is på åkern hos grannar någon kilometer bort.

Besök hos farmor, där man drack te. Det var det man gjorde där. Det enda. Och tittade på TV.

Ärvda skoltröjor. Ärvda skidor. Skridskor från bytesdagar på skolan. Pappas gamla kälke. Fantastiska utklädningskläder sydda av gamla urvuxna finkläder.

Biblioteket på fredagkvällarna. Söndagsskola på söndagarna. Luciatåg i bygdegården.

Och så det stora strömavbrottet. Det minns jag påtagligt. Jag tror jag gick i lekis då, så jag var väl 6-7 år. Vi flyttade in hela familjen och sov på golvet i skolsalen, där vi kunde bli varma av öppna spisen. (Visserligen hade vi vedpanna, men jag antar att cirkulationen inte funkade.) Strömmen kom inte tillbaka förrän långt fram på nästa dag.

Jag minns nåt strömavbrott en jul också. När de franska kusinerna var på besök.

Eller så rör jag bara ihop? Så kan det ju också vara :-)

När jag tänker på det så handlar påfallande stor del av mina minnen om resurshushållning. Som att ta vara på utslitna kläder till att väva nya mattor av. Ta tillvara det naturen ”ger” – svamp, bär och så vidare. Hushålla med det man har, få ut så mycket som möjligt av det. Som en självklar del av tillvaron.

Om man vuxit upp under andra förutsättningar är det här kanske saker man måste lära sig?

Jag märker ju själv att man ganska lätt lär sig att inte hushålla, ifall man inte aktivt strävar emot.

Och det stör mig att vi inte har någon öppen spis eller kakelugn eller kamin, ifall av strömavbrott. Men snart, snart…

Och hur är det med fisksåsen?

Funderar över vad jag ska laga för mat till kvällen. Vill ju gärna laga nåt vegetariskt, men känner inte för en dåligstämningförattbarnenintegillarlinserochbönor-kväll. Så då kör jag väl på något där jag liksom bara utesluter köttet utan att tillsätta nåt annat.

Woka lite grönsaker, det blir bra, och så lite nudlar till – det gillar barnen också. Och så kryddar man och piffar till det lite, så saknar man inte köttet. Lite fisksås och…

Fisksås? Nej. Fisksås, och för den delen ostronsås, är ju förstås inte vegetariskt.

Självklart. Fast jag har liksom bara aldrig reflekterat närmre över fisksåsen och ostronsåsen, ur ett klimatmiljöresursvattenperspektiv.

Hur vettigt är det egentligen att man jäser (?) (fisk)kött eller skaldjur för att få till en trevlig smaksättning? Ja, det är jättegott, men är det verkligen en vettig användning? Det måste ju samtidigt innebära resursförstörelse? Borde fisken och ostronen istället användas som proteintillskott för lokalbefolkningen någonstans? Hur hållbart är fisket?

Är det någon därute som vet?

Borde putsa men orkar inte

Muraren har varit här igår och idag och putsat murstocken och facket bredvid. Det blir skitsnyggt!

Själv borde jag putsa den resterande halvan av ytterväggen med gipsputs. Men jag är skittrött. Kommer inte att orka ikväll heller. Vilket är ett elände, för jag vill verkligen få det här klart nu…

Om jag fick önska…

Jag köper alldeles för mycket nytt. Ja, alltså, jag köper nytt när jag borde kunna köpa begagnat. (Vi måste både minska konsumtionen och i större utsträckning köpa begagnat. Och så vidare.) Och en viktig anledning är att det helt enkelt inte finns några begagnatställen där jag normalt sett rör mig. Vilket är mellan jobbet och stationen i Malmö.

Därför har jag ett förslag: jag skulle vilja att det öppnas en begagnat-affär på Malmö C.

Läget är perfekt, inte bara för mig utan för många fler. Många har en stund att ”slå ihjäl”, eller kan gå en liten stund tidigare till stationen för att smita inom en sådan affär en liten stund. Ett ställe med begagnade saker ger fantastiska möjligheter att köpa en unik present med till någon man just ska resa till. (Eller varför inte köpa till en extra tröja ifall man glömde packa ner en sådan? ;-)) Och ja, många som reser med tåg är både miljö- och prismedvetna, så målgruppen borde vara helt rätt.

Ja. jag inser att det finns en hake – en stor sådan: Lokaler på Malmö C är sannolikt inte särskilt billiga. Emmaus och Myrorna och liknande, som känns relevanta för en sådan affär, har säkert inte alls de ekonomi som tillåter dem att betala de hyror det handlar om.

Men åh! Kan inte Jernhusen ge dem någon sorts schysst hyresdeal? För det borde samtidigt ge ganska mycket goodwill.

Nå, om man nu ändå ska drömma, så kan man ju ändå ta i lite :-) För visst vore det schysst om man gick in för att hela Malmö C skulle ha någon sorts hållbar inriktning? Både vad gäller butiker, matställen och annat. (Kan man miljömärka järnvägsstationer, Svanen?) Bara mat som är hållbar, bara elsnåla lampor, och så vidare…

Men en second hand-butik vore en bra början. Vore det inte lite coolt, liksom?

 

Förresten, hur går det med bokhyllan? Jag har inte hört något på länge.

Märkligheten i att jag måste känna till en massa ointressanta märken för att få lov att handla utomlands

Piratkopiering är förbjuden. Ja, det är ju rimligt, logiskt och självklart.

Det jag däremot tycker är märkligare är att jag blir en brottsling om jag för in piratkopierade varor – även om jag inte har en aning om att de är piratkopierade.

Jag förutsätts känna till alla stora kända märken – för kläder, skor, elektronik etc. Eller, inte förutsätts, utan det krävs av mig. Om jag reser utomlands och hittar till exempel en tröja eller en väska som jag tycker om och vill köpa och ta med mig hem, så måste jag alltså 1. veta om det är ett ”känt” märke som någon kan ha ett intresse av att kopiera; 2. bedöma om exemplaret jag tänkt köpa är ”äkta” eller en ”kopia”.

Jag är i de flesta sammanhang totalt ointresserad av det som kallas märkesprylar. Speciellt när det handlar om kläder och liknande. Jag är ute efter funktion, kvalitet och förstås miljöaspekter. Men den här idén om att en liten lapp eller broderi eller metallbit eller nåt annat, med ett namn eller en logga eller nåt sånt, i sig själv skulle innebära någon sorts värde, det… är liksom inte min grej, om man säger så. Ska jag köpa en tröja, ett par skor eller en plånbok, så tittar jag på saken och gör en bedömning av om den motsvarar mina krav och behov.

Men så får jag alltså inte göra. För om den sak jag då väljer att köpa, baserat på en kombination av sakens kvalitet, mina behov och priset (eller för den delen över huvud taget det faktum att jag får fatt i det jag behöver när jag behöver det) råkar ha ett märke ditsatt, som jag inte bryr mig om eller kanske inte ens noterar och kanske än mindre vet vad det betyder, och saken inte har tillverkats av den som märket antyder, så blir JAG en brottsling, bara genom att jag köper med mig saken hem.

Jag tycker det är ett märkligt sätt att gå storföretagens ärenden. Att kräva att alla ska känna till dem är liksom också en sorts reklam.

Det är tur att jag så sällan åker utomlands ;-)

Kaffe och inställda tåg

Det här skrev jag i morse:

Tåget är inställt. Igen.

Det är förstås ingen katastrof. Vi har faktiskt numera lyxen av att tågen går en gång i halvtimmen, och har man inget möte eller särskild tid att passa så är väl liksom problemet bara att lite av flexen äts upp och man får lite mindre gjort på jobbet. Och alla har förståelse för när man kommer försent på grund av sent tåg – alla vet hur det är…

Ja, jag har det väl förspänt som har ett jobb där det inte är värre än så när tåget är inställt.

Men visst, lite irriterande är det allt. Att stå och huttra på perrongen är trots allt inte det roligaste som finns. Trots att jag har både mössa och vantar och en vettig vinterjacka på mig. Det hade ju känts bättre att använda den halvtimmen på att slippa stressa hemma på morgonen – till och med kunna dra sig en stund till?

Så jag gör som jag ganska ofta gör när tåget är inställt, i alla fall under den kalla delen av året: jag släntrar iväg till konditoriet en bit bort. Det är enda möjligheten att komma in i värmen medan man väntar på tåget. Då är det väldigt tacksamt med ett kafé som öppnar redan innan sju på morgonen.

Köper en kopp kaffe. Tänker tankar om ekonomi (Slöseri! Och bortskämd är jag som har råd att köpa en kaffe baraföratt!) och sånt där. Men samtidigt så gynnar jag i alla fall en lokal näringsidkare, och då känns en kopp kaffe snarast väldigt snålt. Om man nu faktiskt ska konsumera så är det trots allt ganska vettigt att konsumera tjänsten att någon tillhandahåller tak, väggar och varmt kaffe när jag behöver det. Men nej, kaffet är förmodligen inte ekologiskt – jag har inte ens frågat. Ska komma ihåg att göra det nästa gång.

Sitter och lyssnar på det lokala morgonvimlet en stund. Det är en härlig blandning av lokalbefolkning. Folk som köper med fikabröd till jobbet, folk som sitter och äter frukost. Jag gillar det här stället – så fruktansvärt okomplicerat, bara rätt upp och ner trevligt.

Nå. Dags att traska bort till stationen igen och hoppas på att nästa tåg kommer.

Sånt där man är stolt över fast det verkar som en skitsak

Det är fortfarande så att jag drar mig för att prata om det här med nacken – om vad som hände och all skiten efteråt. För jag är fortfarande rädd. Eller, i vardagen är jag inte särskilt rädd, men jag är så rädd att riva upp såren. Så rädd att det ska finnas på ytan och göra mig ömtålig igen. Att jag ska börja känna efter, spänna mig, och på det sättet, eller på annat sätt, utlösa det onda igen. Nacken. Huvudet.

Ska det börja göra ont igen så föredrar jag att det gör det oannonserat. Utan att jag gått och grunnat på det innan.

Därför känner jag mig faktiskt stolt och glad när jag inser att jag trots allt klarar av att berätta. Att det är lättare nu än för några år sedan. Att jag kan vara öppnare, och att det inte tar sönder mig helt. Utan bara lite.

Men visst, när jag nu pratat om det, och fått frågan ”Har du fortfarande problem med nacken?”, så känner jag förstås efter mer än jag gjort på länge. I nacken. I tinningen. I kinden. Och då känner jag förstås lite. Förmodligen bara för att jag känner efter.

Jag hoppas att det försvinner igen om en stund. Att jag lyckas tänka på annat. Trots att det är svåra november.

Och den där tendensen till gråt jag känner bakom ögonlocken och i halsen är jag också stolt över. Stolt över att ha kontakt med det jobbiga, och kunna hantera det.