Monthly Archives: november 2012

Samvete, social acceptans och kontroll och det här med att flyga

Jag klagar ibland över mitt överaktiva samvete. Men idag känner jag faktiskt glädje över det. För i huvudsak gör det ju fakiskt det det ska: det kollar av mig. Gör jag rätt – eller gör jag något jag inte borde? Tar jag ansvar? Kan jag stå för de här valen i det långa loppet? Det är jag glad för, det är faktiskt väldigt värdefullt.

Jag hamnade i en diskussion kring det här med att flyga. Upprinnelsen var Karins inlägg. Och jag känner igen mig. Jag irriterar mig på att folk överlag tar flygresor så lättvindigt. Även bland folk om garanterat vet att det är dåligt för miljön att flyga så flygs det en hel massa. Och jag sitter där vid fikabord och i andra sammanhang och hör semesterdiskussionerna. Men för det allra mesta säger jag inget. För så gör man ju inte. Det blir dålig stämning, och det är jag som är boven. Så jag håller käft. Och samtidigt fortsätter flygandet att öka.

Den där diskussionen fick mig att inse något: en väldigt viktig faktor i att folk flyger, trots att de vet om att det är dåligt för miljön, är den sociala acceptansen. Det är socialt accepterat att flyga hit och dit. Ingen ifrågasätter, åtminstone inte öppet.

För även om vi utgår från att ”alla” (eller, förmodligen de allra flesta) vet att det är dåligt att flyga, så krävs det att något eller någon hindrar dem. Och om vi bortser från ”samvetssjälar”, såna som jag alltså, som avstår från att flyga av någon sorts inneboende övertygelse, så får vi utgå från någon sorts bakvänd variant på de klassiska styrmedlen om vi ska titta på vad som skulle kunna hindra dem:

  1. Lagar och styrmedel. Vore det förbjudet skulle de allra flesta nog låta bli att flyga. Likaså om det fanns någon sorts ransonering som innebar att var och en fick flyga låt säga vart femte år eller att var och en fick släppa ut en viss mängd koldioxidekvivalenter per år. Att flyga fast man inte får är liksom inget gemene man har möjlighet att lösa, så laglydigheten skulle förmodligen bli ganska stor, jämfört med till exempel hastighetsbegränsningar vad gäller bil. – Men det kommer förstås inte att införas vare sig flygförbud eller ransonering inom överskådlig framtid.
  2. Ekonomiska styrmedel. Om det vore fruktansvärt dyrt att flyga (oavsett hur man ”ordnar” det, alltså antingen genom skatter eller genom att till exempel bränslet är så sällsynt att faktiskt ytterst få har råd att betala priset för en flygresa) så skulle nog också de allra flesta avstå från att flyga. Har man inte råd så har man inte mycket val, och även om man kan skrapa ihop pengarna så prioriterar man kanske annorlunda om det är hutlöst dyrt. – Men det ser ju inte precis ut som att det kommer att bli hutlöst dyrt att flyga inom den närmsta framtiden.
  3. Den sociala kontrollen som styrmedel. Om något generellt inte anses okej av omgivningen att göra, så gör de flesta inte det. Även om det är saker som är enkla, billiga, lockande. Den sociala påverkan och kontrollen kan vara ett mycket effektivt styrmedel. Ibland kallas det moral; ibland införlivas en del av det på olika sätt i religiösa system. Oavsett vilket, social kontroll är effektiv. (Och det har givetvis för- och nackdelar. På det hela taget tycker jag förstås att det är bra att vi inte har kvar den sociala kontroll som fanns en gång i tiden…)

Men den sociala kontrollen har krympt. Den allmänna inställningen är sköt dig själv och skit i andra – även när ditt skötande av dig själv ger skit för andra. Man ska helt enkelt inte lägga sig i vad andra gör. (Eller, det är märkligt det där, för på många områden anses det ju helt okej att lägga sig i. Som när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran. Men inte när det gäller miljö…?)

Och varje gång som vi sitter där vid fikabordet och inte säger något så bidrar vi till den sociala acceptansen. Vi är med och bidrar till att det blir lite mer okej att flyga, trots att alla vet att det egentligen inte är okej. Ungefär på samma sätt som alla som inte opponerar sig mot mot rasism eller mobbing också lite lite grann är med och bidrar till att rasismen och mobbingen kan fortsätta.

Nej, man är inte skyldig för att man håller tyst. Men att våga och orka ifrågasätta är faktiskt en väldigt viktig sak för att kunna motverka en trend där det blir alltmer accepterat att göra det alla vet att man borde låta bli.

Dessutom: att påminna och påpeka är nödvändigt för att motverka att folk ”försvinner” in i sin egen lilla bubbla, där de inte behöver bry sig om det de inte vill höra.

Fan bara att det ska vara så jävla jobbigt. För nej, självklart är det inte kul att vara den gnälliga sura käringen som skapar dålig stämning. Det blir man ju bara ledsen av :-(

Bra att flyget miljöförbättrar. Men flygandet måste ändå minska!

Flyget är en stor miljöbov, inte minst när man ser till utsläpp av klimatpåverkande gaser. Räknat per personkilometer är flyg inte alls bra. Exakt hur illa beror på vilka siffror man utgår ifrån. Att flygresor dessutom ofta är långa gör förstås saken ännu värre.

Flygbranschen har alltså mycket att jobba med. Därför kan det tyckas märkligt att man ser och hör väldigt lite om att branschen jobbar med frågorna. Det är enstaka rapporteringar om försök med biobränslen, men inte så mycket annat. Borde det inte liksom ligga i flygbranschens intresse att visa att man faktiskt bryr sig? Mest får man liksom känslan av att de sticker huvudet i sanden och låtsas som inget.

På ett sätt är det kanske förståeligt att de håller tyst i ämnet? Nämner de miljö är ju förstås risken att de tappar resande av bara ordet, liksom – och samtidigt riskerar de att det betraktas som greenwashing om de säger att de försöker göra något bättre.

Därför gör det mig faktiskt ganska glad att se den här lilla reklamfilmen för hållbarhetsarbete inom flyget. Både i form av viljan och konkreta förbättringar. Det är alltid glädjande med företag som arbetar för att bli bättre, och på ett sätt extra glädjande i extra ”svåra” branscher. (Samtidigt tycker jag det är självklart. Självklart att alla borde arbeta med det. Men så är det inte, jag vet.)

Samtidigt gör det inte flyget blir problemfritt. Flygandet måste minska. Precis som bilresandet.

Det är på samma sätt som med maten. Även om man äter ekologiskt kött så måste man också minska köttkonsumtionen. Även om man äter vegetariskt så måste man också minska matsvinnet. Och så vidare. Eller som med kläder. Även om man köper ekologiskt och miljömärkt så måste man också köpa färre kläder, bättre kvalitet, laga de kläder man har, köpa begagnat eller sälja/ge vidare det man inte behöver längre. Och så vidare.

Flyget behöver bli miljövänligare, och alla initativ i den riktningen är viktiga. Men vi måste också avstå från resor som inte är nödvändiga.

Årliga semesterresor till Thailand är inte nödvändiga. Inte heller weekendshoppingresor till London.

Och för den som bor i Skåne och ska till Stockholm på jobbmöte, så funkar tåg i de flesta fall. I många fall kan till och med stanna kvar i Skåne och skötaa mötet elektroniskt.

(Ja, nu är jag där igen. Jag lägger mig i hur andra lever sina liv. Sorry, men så måste det vara när vi samsas 7 miljarder människor på den här planeten.)

Jag vill byta plats på lördag och söndag

På lördagsmorgonen vill jag ta det lugnt. Trött efter veckan har jag behov av att sova ut, äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen. Ta dagen lite som den kommer. Eller, i alla fall hinna hämta mig en aning innan jag tar mig samman och försöker tänka efter vad som behöver göras och vad vi vill hinna göra under helgen. Klockan är minst över elva, ofta mer, innan vi är på banan: frukost äten, alla påklädda och tandborstade – familjen redo att kunna ta beslut och eventuellt åka iväg någonstans ifall vi vill eller behöver.

Men.

På lördagarna stänger allting tidigt. På söndagarna är allting stängt.

Som renoverare behöver vi ofta tänka igenom först, skaffa byggmaterial sedan. Bygghandlarna på orten stänger 12 (den vi helst handlar av) respektive 13 på lördagar. Alltså måste vi tänka igenom vad vi behöver tidigare under veckan och sedan komma iväg i tid på lördagsmorgonen.

Biblioteket är trevligt att besöka. Typiskt trevligt helgnöje. Biblioteket stänger 13 på lördagar.

Och runt 13, möjligen 14, stänger allting i centrum. Ska man gå och strosa, gynna de lokala handlarna, så måste man alltså skippa den där lugna sköna lördagsmorgonen – som i någon mån är det viktigaste av allt för att koppla av och känna sig LEDIG.

Efter det är bara mataffärerna öppna.

Jag vill ju kunna ha lördagen som ledighet, till att inte behöva stressa iväg, inte behöva passa tider!

På söndagen däremot, då har jag hunnit tänka. Hunnit vara spontan hemma. Hunnit komma fram till vad som fattas av barnens kläder. Hunnit fixa med huset och kommit på att vi fattas en viss sorts skruv eller behövs fler brädor eller en säck bruk.

Då vill jag åka iväg och köpa det där byggmaterialet som saknas. Skaffa mössan som saknas till barnen. Drälla på biblioteket en stund. Ladda om och förbereda mig för veckan som kommer.

Men då är allting stängt.

Söndag eftermiddag skulle passa mig utmärkt för öppna affärer. Som på julskyltningen – 14-18 söndag eftermiddag.

Men det enda som har öppet den tiden alla andra söndagar på året är stora köpcentra. Så det blir dit vi åker när vi ska handla saker åt barnen. (Eller på nätet; där är det öppet jämt.) För även om man försöker hålla nere konsumtionen, så behövs en del saker ibland.

Jag skulle gärna handla lokalt, gynna bygdens egna handlare. Men det blir extra svårt när de faktiskt inte har öppet när det funkar för mig.

Kan inte handeln på små orter satsa på öppet på söndageftermiddagar istället? Eller är det verkligen bara jag som funkar så här? För det här är verkligen min helgångest, så gott som varje helg. Den här slitningen.

Novemberregn och mens

Ute ösregnar det.

Härinne är det kallt och ruggigt. Två element bortplockade ger mindre värme. Bortplockad masonit innebär åtminstone tillfälligtvis sämre isolering, men framför allt mer drag. Nerrasad puts – bitvis djupa gropar – ger ökat drag.

Jag har mens.

På radion sjunger någon om Skyfall.

 

Nå. Det var bra att vi tog bort masoniten. Runt fönstren saknas det massor med puts. Gissar på att det bruk jag putsar igen med där nu gör minst lika stor nytta som om vi hade bytt till energiglas.

Vi lever inte i en ideal värld

Idag i Sydsvenskan är ett antal skånska kommunpolitiker upprörda över att Länsstyrelsen Skånes nollvision för byggande på åkermark (dagens debattartikel är en replik på en debattartikel från Länsstyrelsen förra veckan).

Det finns mycket jag skulle kunna kommentera i dagens debattartikel. Men här tänker jag ändå sikta in mig på slutklämmen, för den fångar ganska tydligt var problemet ligger:

Länsstyrelsen anser att i en ideal värld ska alla bo i stan, bredvid tågstationen eller busshållplatsen. Det är i detta vår största meningsskillnad ligger.

Vi menar att i en ideal värld finns det plats för allas önskemål om det goda boendet. Och hur det goda boendet ser ut ska människor själva kunna välja – utan statlig inblandning.

För grejen är just den här: Vi lever inte i en ideal värld. Den värld vi lever i har begränsningar. Åkermarken är en sådan begränsning: det finns faktiskt bara en viss mängd odlingsbar åkermark, och den måste vi hushålla med. Redan som det är nu har Jorden större befolkning än vad resurserna räcker till (i alla fall om man lever som vi i västvärlden). Vi lever på kapitalet istället för på räntan.

Vi måste sluta leva som att världens resurser är oändliga, när de är ändliga. Vi måste sluta tro att vi lever i en ideal värld. Sluta tro på sagor och inse de verkliga förutsättningarna!

Och om inte kommunerna styr upp detta på egen hand, så måste någon annan göra det. Det funkar inte att fortsätta låta alla välja hur de själva vill göra, som bortskämda barn. Då behövs det att någon lägger sig i. Det är för sjutton jättebra om staten gör det!

För övrigt, det är väl just det som är grejen med att ha en stat? Att någon ska kunna lyfta blicken högre än alla enskilda människor som (naturligt nog) bara ser till sitt eget bästa.