Jag fanns ju liksom bara ”i periferin”, jag kände dig inte nära. När du lämnade oss hade jag inte ens gått med i facebook än. Då var det liksom mycket längre till din stuga i skogen. Ja, inte egentligen, jag kunde ju nå dit både via mejl, telefon och rent fysiskt. Men avståndet var längre, mentalt, till någon man inte kände så nära.
Hade du funnits kvar så hade jag förmodligen inte så hemskt mycket senare blivit din vän på facebook. Då hade du sett länkar jag delat, och kommenterat, och vise versa. Vi hade lärt känna varandra närmre. Du hade funnits i mitt nätverk på ett helt annat sätt än du gjorde då.
Det hade jag tyckt om. Jag tyckte mycket om dig. Jag tror vi skulle ha tyckt lika om mycket, och jag tror vi kunde ha haft givande diskussioner.
Facebook gör det lätt för sådana som mig. Sådana som är fega när det gäller att tränga sig på hos människor vi inte tycker vi känner tillräckligt väl. Det är lättare att bjuda in sig själv till att lära känna folk som fysiskt sett är långt borta på det här viset. (Jag har lärt känna ett antal människor närmre på det sättet.) Det blir ju nästan som att träffas då och då i affären, man kan ta det lite pö om pö och det blir inte så stor grej.
Fan att jag inte var modigare då.
Fan att det blev som det blev – tänker jag ur mitt eget lilla själviska perspektiv. För jag hade velat ha dig kvar. Och det är jag garanterat inte ensam om.
Du är saknad. Men det hjälper ju ingen, och du får aldrig veta det.
One response to “Åh, jag saknar dig C, fast jag inte var nära…”