Jag har aldrig riktigt förstått hur det där går till.
På julafton blir jag påtagligt mätt, på ett ganska jobbigt sätt, redan efter första tallriken. Och då är alltså inte första tallriken särskilt full: det är sill och lax i ganska små mängder.
Efter en tallrik till (med brunkål, långkål, brysselkål, lite julkorv och köttbullar och någon grönsak till, och lite börd) känner jag mig äckligt mätt. Trots att jag inte ätit mer än en vanlig dag.
Resten av dagen är jag liksom klubbat trött. Någon gång kring Karl-Bertil Jonsson, när julklapparna är utdelade och julgröten snart klar att ätas, är jag så trött att jag helst vill gå och lägga mig.
Och det sitter i. Efter att ha sovit till kvart i elva (!) idag, och gjort ungefär ingenting alls idag, är jag även idag totalt klubbad. Helt jävla skitslut.
Och så har jag noll inspiration. Det är som att all ork och lust runnit ur mig. Jaha, nu är jag ledig. – Vad är det jag vill göra nu när jag är ledig? Jag minns inte. Jag har gjort det mesta av det jag strävat emot de senaste veckorna. Och det jag inte gjort kan kvitta, för det var liksom inriktat på julen, så har man inte hunnit det nu så är det liksom ändå ingen vits.
Konstigt julhumör, helt enkelt. Och jag inser att även det är ett återkommande fenomen.
Det här med att göra ingenting är hel enkelt inte min grej.