Det blåser. Halv storm, tror jag.
Det är sex plusgrader. Bara några yttterst små jordskiktade snödrivsrester finns kvar.
På en del av de uppstickande snödroppsknopparna kan man ana det vita.
Jag hittar krokusblad som stuckit upp en bra bit i det tjocka fjolårsgräset.
Solen skiner. Det känns som vår i luften. Jag känner faktiskt längtan efter att dricka kaffe ute!
Ja, jag vet. Det väntas ny snö om några dagar. Än sen då? Jag passar ändå på att njuta av att det här vädret gör mig glad :-)
Jag tyclker det är ett jävla ofog med alla saker som skickas ut från ”noreply”-adresser. Hur i helskotta kan man hålla på och skicka mejl som inte går att besvara eller bemöta?
Må vara om det finns någon form av kontaktinformation av annat slag i mejlet, så att jag vet vart jag ska vända mig. Men när den enda kontaktinformation som finns är just noreply-adressen?!?
I det här fallet så är det Telia som gör mig upprörd. Och ja, det går att hitta kontaktuppgifter till Telia. Men ärligt talat, det hjälper ju föga att jag hittar allmänna kontaktuppgifter till Telia när jag vill komma med feedback på ett dåligt reklammejl. Skickar jag något till en allmän Telia-info-adress så kommer det förmodligen att valsa runt i systemet i ett halvår innan det försvinner i ett stort svart hål.
Så: om ni vill skicka mejl till mig, oavsett vad det handlar om: se till att det finns uppgifter om hur jag kontaktar er i mejlet.
Annars blir jag ju tvungen att rapportera skiten som skräppost. Och det känns trots allt lite dumt när det gäller ett företag jag faktiskt är kund hos. Det skulle ju faktiskt kunna hända att de skickar något väsentligt per mejl någon gång. Ja, inte för att det hänt hittills, men man vet ju aldrig.
Influensa? Ja, inte vet jag.
Jag har hunnit med allmän muskelvärk, nysningar, trötthet och frusenhet. Viss nästäppa och snorighet. Hängighet och deppighet.
De två senaste dagarna har jag dessutom vabbat. Så jag har väl helt enkelt varit tvungen att försöka orka med. Idag är första dagen jag ”får lov” eller ”har tid” att vara sjuk själv, för ungen är tillbaka på dagis.
Är jag sjuk?
Tja, jag är i alla fall inte frisk. Jag orkar ingenting. Bara att gå och hämta ut lucnhen från kylen var en kraftansträngning, trots att jag hade sovit i tre timmar strax dessförinnan.
Men det är liksom inget konkret fel på mig. Bara allmän hängighet-trötthet i hela mig. Och lite sjukdomskänsla.
Det är som en influensa, fast där jag liksom bara fått toppen av isberget. Eller möjligen tvärtom: att jag bara fått basen, grunden, men slipper alla de uppstickande topparna.
Ja, en tanke som valsar förbi är förstås om det råkar vara ”svininfluensa” och att jag fortfarande har ett visst skydd av vaccinet som hindrar att det bryter ut mer än så här, att immunförsvaret liksom tar udden av det.
Det kan ju visserligen handla om att immunförsvaret tar udden av vadddetnuär ändå.
För övrigt har även min man haft ungefär liknande av vaddetnuär.
Posted in Vardagsliv
Jag vet inte om någon av er minns det här inlägget, från när Loreen precis hade vunnit Eurovision ifjol? I alla fall, jag skrev att jag tyckte man skulle ta chansen att göra ett miljöanpassar arrangemang.
Och nu läser jag det här (ni får läsa själva, orkar inte citera just nu).
Så glad jag blir :-)
I början av 1990-talet var jag gnällig och besvärlig och tjatade på återvinningscentralen i min hemkommun om att de skulle ta emot plastmjölkdunkarna från Åsens mjölk. Det var svårt att få igenom.
Sedan ”lossnade” det, i och med producentansvaret för förpackningar: alla producenter av förpackningar blev ansvariga för att deras förpackningar skulle gå kunna återvinnas – vilket ju löstes genom avgifter och så vidare, men i alla fall, plastförpackningar och andra förpackningar kunde lämnas till återvinningen.
Men bara förpackningar. Ingen annan plast.
Och längre än så har vi fortfarande inte kommit. Det finns fortfarande ingen återvinning av all annan plast – gamla leksaker, trädgårdsmöbler, och så vidare – bortsett från enstaka försöksprojekt, oftast genomförda av större företag eller ideella organisationer. Det som står till buds är att lämna det till restavfall, vilket ju i praktiken innebär förbränning.
Det känns som en idiotisk hantering av ett material som tillverkas av olja, det vill säga en begränsad resurs som så sakta börjar sina.
Ja, det finns komplicerade omständigheter med plast. En del plast är väldigt giftig. En del plastsorter funkar inte så bra att återvinna. Fast de problemen finns ju även med förpackningsplast. Och om det är för problematiskt att hantera vissa sorters plast, så är väl det vettiga att förbjuda de plastfraktionerna?
En gång i tiden var det ju ändå ganska progressivt med förpackningsansvaret. Men jag förväntade mig att det var det första steget – att fortsättningen, för övrig plast, skulle komma, ganska snart till och med. Visst, det har kommit producentansvar för mer än förpackningarna. Men plast i största allmänhet är det fortfarande ingen som har eller tar ansvar för.
Jag tycker det är hög tid. Nu.
Vabbar med fyraåring. Och själv fryser jag och har ont i kroppen och är helt klart på väg att bli sjuk.
Jag orkar inte mycket. Vi glor på film och jag sitter med datorn i famnen och slösurfar.
Idag har jag verkligen ingen nytta av den där Luthern på min axel. Men han sitter där ändå och tycker att jag borde göra nåt vettigt, hitta på nåt roligt med fyraåringen, eller i alla fall plocka ur diskmaskinen.
Så: en styck Luther lånas härmed ut till den som behöver honom.
Efter vad jag vet finns det många som skulle behöva en sådan. Till exempel Anders Borg. (Mer om hr Borgs bristande miljöansvar: svarta listan.)
Snor.
Trötthet.
Grådask.
Ruggigt
Ingen inspiration.
Vab.
Ont i halsen.
Posted in Vardagsliv
Jag är ingen vinterälskare.
Eller jo, jag älskar den första singlande snön. Jag gillar på det hela taget när det snöar, jag gillar snöstormar (jodå, i huvudsak :-)) och jag tycker det är mysigt att sitta vid brasan.
Men jag brukar säga att det räcker med tre eller max fyra veckor vinter.
Nu är det bara deprimerande. Det blir alldeles för mycket innesittande. Nej, jag är inte mycket för ”vintersport”. Jag tycker mest det är tråkigt ute så här års. Kallt och fuktigt. Man måste klä på sig en massa så fort man ska ut, och varje gång man kommer in igen blir det blött och sörjigt i farstun. Jag går ut mest för att jag måste, för att inte ryggen ska stelna till för mycket. Den stelnar väl till som en kombination av kylan och bristen på naturlig rörelse.
Jag känner mig så låst så här års. Under sommarhalvåret så finns det så mycket större yta att röra sig på – vill man greja med något praktiskt, som att såga eller plantera om eller vad det nu än är, så finns hela trädgården som ett extra hobbyrum. Behöver man slappna av eller tänka på annat eller är uttråkad så kan man alltid gå ut. Men i nuläget är utomhuset bara deprimerande, inte alls någon fristad.
Ska det nu ändå vara kallt så får det visserligen gärna vara snö. Fast nu tycker jag snön börjar bli i vägen. Och den är ändå bara vattnig och sörjig.
Jag vill ha vår! Jag vill gå och titta på saker som spirar – eller åtminstone dricka årets första utomhuskaffe.
Jag läser Marias inlägg ”Härda ungarna?” och tänker på alla kommentarer som kommer i olika sammanhang om att man inte ska oroa barnen, inte tynga dem med miljöproblemen, ta det senare och inte nu.
Själv tycker jag att rakhet och ärlighet är det enda som är vettigt gentemot barnen.
Det betyder inte att jag skrämmer upp dem med djupgående analyser av IPCC:s rapporter eller långa redogörelser av hur det kan komma att bli när de blivit vuxna. Lika lite som ärlighet betyder att man kliver fram till någon om är tjock på gatan och talar om att hen är tjock.
Ärlighet är att prata med barnen om det som är relevant för livet omkring en. Att förklara varför man väljer bort vissa sorters mat. Att förklara att det finns problem i världen som beror på att en del människor inte bryr sig tillräckligt mycket om hur det de gör påverkar resten av världen. (Nej, du behöver inte oroa dig, jag låter inte lika krånglig när jag pratar med barnen.)
Det finns orättvisor, krig, miljöförstöring och andra problem i världen. Det finns inget sätt att vara en ansvarstagande förälder utan att prata om detta med barnen. Hur man gör det, när man gör det och så vidare beror på hur man själv fungerar, hur barnet fungerar och när tillfällena dyker upp: när de hört nåt på radio, läst nåt i tidningen eller någon har sagt något. Eller de bara själva börjat fundera på nåt. Lämpliga tillfällen dyker upp och man får använda dem. Dyker de inte upp får man uppfinna dem. Men man måste prata om dem. Att sopa dem under mattan och låtsas att de inte finns är att inte ta sitt ansvar som förälder, för som förälder måste man förklara och förbereda barnen på ”världen utanför”.
Men det behöver inte vara stort och dramatiskt. Man behöver inte göra en stor sak av det. Man kan förklara på sätt som inte ger katastroftankar eller ens stor oro – man kan förklara på sätt som mer ger ett allmänt konstaterande av sakernas natur. (Trots att jag pratar med mina barn om den här sortens saker, så är det inte sånt som dyker upp som de är oroliga för – de oroar sig för mer närliggande saker, som att katterna ska dö.)
Det är inte konstigare att prata om världen som något som förändras med tiden än att prata om världen som något statiskt oföränderligt.
Det är inte konstigare för ett barn att ha en tillvaro där miljöaspekter är en väsentlig del av tillvaron än att leva i en familj där mycket kretsar kring folkrace, simning eller teater.
Och det är, tycker jag, en självklarhet att barnen är med i de diskussioner som förs, om världen och politik och annat – på sin nivå. Det är inte vettigt att stänga av barnen från allting av vikt som vi vuxna pratar om. Det är inte vettigt att stänga av barnen från det vi vuxna bryr oss om och tänker på. – Hur ska de för övrigt i så fall känna att de ska kunna berätta för oss om det de tänker på?
Och de behöver också se att vi försöker leva som vi lär (och att vi också misslyckas ibland). Och att mina barn försöker tänka miljö, utifrån sina nivåer, är inte konstigare än att de anammar kläd- eller musikstil från föräldrarna (och det kan mycket väl komma revolt en vacker dag också). Att skicka med sina barn värderingar är självklart och oundvikligt.
Dessutom är det lättare att lära sig att göra rätt från början än att lära om när man blivit vuxen. (Och gud så irriterande att behöva lära om det som någon lärt en fel om någon gjort det ”av välvilja”!) Att knuffa barnen i rätt riktning redan från början, genom de val och möjligheter som står till buds hemma, är väl också att betrakta som en form av ”nudging”.
Därför har jag tänkt skaffa hem en kokbok med klimatvettiga matrecept. För jag tänker att om det är en av de kokböcker som står till buds här hemma att hämta recept och inspiration ifrån, så är det en hjälp för nioåringen att hitta bra idéer och ett sätt för detta att bara vara en helt vanlig och normal del av hans vardag. (Ja, han läser kokböcker och letar recept och vill välja vad vi ska laga.) Helt enkelt ”inget konstigt alls”.
Tidigare ikväll sa för övrigt fyraåringen: ”När jag blir nio år ska jag också samla pantflaskor!”
Förra helgen ringde en av fyraåringens kompisar och ville leka, och så blev det bestämt att han skulle komma hit. Vilket innebar att han skulle vara här över lunch.
Jag insåg, lite tacksamt, att jag planerat alldeles helt jättenormal mat. Jag hade fått fatt i en Bosarpskyckling och skulle stoppa den ena halvan av den i ugnen. Tacksamheten kom sig av att jag av erfarenhet vet att många ungar som kommer hit och leker mest sitter och petar i maten vi serverar. Även när jag tycker jag lagar ganska normal mat – det är alltså inte ens frågan om lisgrytor ;-) Jag får känslan av att en del ungar liksom bara är vana att äta köttbullar, korv och pannkakor.
Men vanlig enkel kyckling, stekt i ugnen, med kokt potatis, sås och morötter – det är väl liksom så vanligt och genomsnittligt det kan bli?
Ungen åt några ytterst små bitar av kycklingen och inget av potatisen. Resten av hans portion fick vi slänga.
Jag kunde lika gärna gjort nåt med linser, bönor och kikärtor. Det skulle ju i alla fall ha bonusen att barn träffar på sånt de inte annars ens sett.