Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.
Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.
En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.
En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.
Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.
Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?
Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.
Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.
Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.
Som influensavaccineringar.
Som asbest.
Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.
Läs också Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag.