Då och då drabbas jag av känslan att nu har jag inget att skriva om mer. Tomt i huvudet. Inga blogguppslag, betat av alla tankar, inte minsta lilla sak som ligger och gnager och kräver att bli skriven om.
Det är på ett sätt en skön känsla – jag slipper känslan av att ligga efter och inte hinna med, i alla fall på skrivområdet. Men samtidigt känns det tomt. Konstigt. Kommer det inget mer nu?
Det varar på sin höjd några dagar eller en halv vecka. För sedan väller det plötsligt in saker. Inte minst stora och komplicerade grejer som verkligen kräver tid för att orka skrivas om.
Det blir nästan överdos åt andra hållet. Och jag ångrar att jag inte njöt av tomheten.