Jag fick en kommentar innan idag:
Jag upplever att du nedvärderar dig själv en del.. Kanske inte direkt, men indirekt och det är ibland värre.
*kram*
Jag tycker du ska uppvärderas lite ibland. Jag vill läsa ett inlägg där du listar ett antal anledningar varför du är fantastisk! :D
Och medan jag skrev svar på den så började tårarna rinna…
Nej, jag skriver inte om hur fantastisk jag är. Jag har nog väldigt långt kvar till att tycka att jag är det.
Jag tycker ändå jag har kommit långt. Jag har numera inga större problem med att stå för den jag är, jag har hämtat tillbaka ganska mycket där. Jag tycker det jag tycker och står för det (även om det är enklare när jag skriver än när jag pratar). Jag tycker generellt sett att jag har rätt i ganska mycket. Jag har gjort val jag trivs med och trivs generellt sett ganska bra med den jag är. Jag har bottnat i mig själv.
Men att tycka jag är fantastisk – det är liksom en helt annan sak.
Jag kan numera sträcka mig till att tycka att jag är bra på en hel del saker. Eller i alla fall ganska bra eller rätt bra. Jag tycker jag är ganska bra på att skriva. Jag tycker jag är en rätt bra mamma. Jag tycker att jag, givet förkunskapen, är ganska bra på det här med att renovera.
Nånstans i närheten av bra, alltså.
Men fantastisk – det är sånt där som fodrar nästan övermänskliga egenskaper. Det räcker inte att vara bra, att vara fantastisk är ju liksom att vara världsklass, den som vinner tävlingar, den som är bäst.
Det är jag inte. Inte på nåt nånsin. På sin höjd är jag liksom lite bättre än genomsnittet. I alla fall bland de som alls ägnar sig åt vad det nu vara månde.
Och för övrigt, så… har jag väldigt mycket sådant här väga in alla aspekter-seende. Jag är lite bättre än en del, men de hade säkert varit lika bra som jag om det inte vore för [valfri prestationssänkande omständighet].
Japp. Så har jag lärt mig att tänka.
Det är typ synd om alla utom mig – de har inte fått rätt förutsättningar på ett eller annat sätt. Och hade de varit jag så skulle de säkert ha varit bättre.
Bredvid den där Luther som sitter på min axel sitter Jante och viskar ”Du ska fanimej inte tro att du är nåt”.
Det är inte fint att tro att man är nåt.
Men det finns liksom inte heller några skäl att tro att man är nåt. Det är ytterst sällsynt, genom alla år, att någon sagt att jag är bra på något. ”Bra” är liksom i sig en enormt hög nivå – att någon säger att jag gjort något bra så är det sällsynt nog.
Är jag bra på något så är det garanterat nåt som är lätt. Eller nåt som inte är värdefullt. Eller något som just jag bara råkar ha tur att ha lätt för. På Body Balance-passet jag går på, säger ledaren (som annars är väldigt bra på det hela taget) när vi kommer till partiet med balans: ”Just balans är väldigt individuellt”. Och sedan säger hon nåt liknande när det kommer till stretch och smidighet. Och ja, självklart är det individuellt. Men det är styrka också. Och oavsett om saker är individuella eller inte så går de att förbättra. Eller? Nä. Jag får inte känna mig bra på de saker jag är bättre på, ens nu när jag är i ett sammanhang där inte alla andra är ännu bättre.
I skolan talade lärarna alltid bara om vad man inte var tillräckligt bra på. De sa inte ”du är bra på” eller ”du är bra” – de sa ”du är inte tillräckligt bra på det här för att komma upp till nästa betygsnivå”. Eller ”Du är visserligen fortfarande lika bra på det här som förra terminen, men nu har några andra blivit bättre, och då kan du inte längre få det här betyget”. Relativa betygssystemet, hette det. Alltid alltid jämförelse med andra, aldrig bra nog i sig själv. Och nejdå, det skulle absolut aldrig vara en jämförelse med andra i klassen, betygen i en klass skulle aldrig kunna ”ta slut”, det talade lärarna om – men sedan gjorde de själva tvärtom ändå.
Alltid en jämförelse med andra.
Och när jag grunnar på det där så dyker den här artikeln upp.
Personligheten har nästan lika stor betydelse för vilka betyg en elev får som hur hög intelligenskvot eleven har – och skolan ser ut att gynna elever som drivs av ångest och plikt. Det visar en ny doktorsavhandling vid Lunds universitet.
Elever som drivs av ångest och oro gynnas
Det var framför allt betydelsen av att ha en speciell egenskap som förvånade forskaren och psykologen Pia Rosander.
– Ja, det var att samvetsgrannhet spelar så stor roll, att det nästan är lika viktigt som begåvning, säger hon.
Samvetsgrannhet, det vill säga att en person är plikttrogen, ordningssam och disciplinerad, hade enligt Pia Rosander ett klockrent samband med höga betyg.
Hon har personlighets- och IQ-testat 200 elever i starten av gymnasiet och sedan personlighetstestat samma grupp några veckor före studenten. Hon har även personlighetstestat 476 elever och sedan studerat vilka inlärningsmetoder de använde sig av. En annan avgörande egenskap för att få höga betyg var, enligt Pia Rosanders resultat, den egenskap som innebär att ångest och oro driver eleven att prestera bra.
– Det är framför allt begåvade flickor som drivs, motiveras av rädslan för att misslyckas.
Inte ett dugg förvånande, om du frågar mig. Visst var det pliktrogenhet och samvete som drev oss framåt. Hur mycket jag än hade gjort levde åtminstone jag alltid med en känsla av att jag borde gjort mer, ansträngt mig lite till. Jag hann aldrig fullt tillräckligt.
Det höll sedan på att ta knäcken på mig på universitetet.
Om det är något jag skulle gjort annorlunda i skolan så är det att jag inte skulle tagit det så blodigt. Inte försökt att göra allt jag blev tillsagd att göra. Ägnat mig mer åt de bitar jag tyckte var kul och intressanta. Och leva mer. Skita i skolan ibland. Det har jag tänkt många gånger. Fast jag vet ju att jag skulle gått i fällan igen…
Och ju högre upp i systemet man kommer – universitet, dansutbildning, arbetsliv – desto mer jämförs man ju med de bästa inom ett område. Vilket förstås skulle kunna göra att man kände sig utvald – men istället blir det svårare och svårare att nånsin få lov att känna sig bra på något alls. Ju äldre vi blir desto svårare att få lov att känna sig det minsta fantastisk. Och dessutom är det fler och fler som anser sig ha rätt att tycka till.
Inte ens när det gäller de riktigt jobbiga sakerna får man känna sig fantastisk. Som att man klarat sig igenom två förlossningar, eller orkat upp ur depressioner. Hade man gjort rätt hade ju inte förlossningen gjort så jävla ont, och man hade aldrig blivit deprimerad.
Men så slår det mig: Vill jag alls vara fantastisk?
Nej.
Visst skulle jag gärna oftare höra att jag är fantastisk, eller att jag gjort nåt bra. Det mår jag bra av att höra. Och för varje gång jag hör det har jag också lite lättare att tro det.
Men jag har ju faktiskt slutat sträva efter att vara fantastisk. Att sträva efter det är att sträva efter att vara bäst. (Det var det där relativa igen, ja.) Och jag vill faktiskt inte sträva efter det. Jag mår inte bättre av det. Det enda det ger mig är en känsla av att inte räcka till. Och av att vara sämre än andra. Det blir jag inte lycklig av.
Jag strävar ju faktiskt numera efter att vara just nöjd. Att göra saker lagom bra. Att hinna leva lite också. Att inte vara så hård mot mig själv. Att släppa på perfektionsjäveln.
Just det tycker jag att jag varit ganska bra på på senare år. Jag blir bättre.
Att strunta i att vara fantastisk ökar sannolikheten för att jag ska vara lycklig. Och lycklig är faktiskt mer eftersträvansvärt än fantastisk.
Jag duger. Det räcker faktiskt bra så.
