Monthly Archives: januari 2013

Nu får det vara slut med den här potatispåsekatastrofen!

Jag köper förstås helst ekologisk potatis, i den mån jag får fatt i det. Och om jag får fatt i det utan att åka fem mil så är det färdigpackad potatis, alltså inte lösvikt. Det är inte det lättaste att få tag i ändå, men när jag lyckas är det stor sannolikhet att det är på Coop.

Och är det på Coop så är det i tvåkilo papperspåse med litet plastfönster.

Jag är så jävla trött på det där plastfönstret!

Varenda gång tittar jag efter: ser potatisarna grönaktiga ut? Det gör de i princip alltid. Även om jag tittar igenom alla påsarna på hyllan, ända in till den bakersta som står in mot väggen. Det är en avvägning: hur gröna är potatisarna och hur många av dem är gröna? Hur stor är sannolikheten att minst hälften av dem ska vara okej att äta? För ja, ska jag betala 30 kronor för två kg potatis så vill jag faktiskt att minst hälften ska vara ätliga.

Någon gång när det varit mer än halva påsen som varit grön när jag kommit hem så har jag sparat till utsäde. Men jag köper ju inte hem potatis från mataffären till utsäde, utan för att vi ska ha nåt att äta.

Igår i affären så var alla potatisar som gick att se genom plastfönstret, i alla påsarna mjölig potatis, så illgröna att jag inte ville köpa alls.  Det var liksom ingen vits alls.

Ja, det är det där plastfönstret som ställer till det. Släpper in ljus. Förstör potatisen.

Ja, det är också fönstret som ger mig möjlighet att se potatisen som är däri. Ger mig möjlighet att se att potatisen redan är förstörd, för att ni lämnat ett fönster så att jag ska kunna se det.

Och visst, det skulle funka om påsarna hanterades rätt på vägen till affären och i affären, så att potatisarna inte utsattes för ljus. Nå, så är nu inte fallet.

Snälla sluta förstöra den ekologiska potatisen, Coop. Jag vill verkligen ha ekologisk potatis. Men jag vill faktiskt inte köpa den bara för välgörenhets skull. Det här är ett sånt jävla resursslöseri…

Dagens inköpslista

Följande fröer har jag beställt idag:

  • Paprika Apple
  • Paprika King of the North
  • Chilipeppar Espelette
  • Störböna Blauhilde
  • Busktomat Taxi
  • Högväxande tomat Sibirjak
  • Körsbärstomater Chilega
  • Morot Atomic Red
  • Sommarsquash Dark Fog
  • Blomsterböna Enorma
  • MAJROVA ’Purple Top White Globe’
  • RÖDBETA ’Chioggia’
  • SALLADSLÖK ’Guardsman’
  • STÖRSKÄRVAXBÖNA ’Goldmarie’
  • SPRITÄRT ’Blauwschokker’
  • BRYTSOCKERÄRT ’Sugar Snap’
  • MÄRGÄRT ’Alderman’
  • SLANGGURKA ’Marketmore 76’
  • KÅLRABBI ’Wiener Vit’
  • CIKORIA
  • BLOMKÅL ’Early Snowball X’
  • BRYSSELKÅL ’Red Ball’
  • ESPARSETT
  • BLÅ SNOKÖRT ’Blue Bedder’
  • MOROT ’Paris Market’

Utöver detta har vi förstås en hel del fröer kvar från ifjol :-)

9331 MAJROVA ’Purple Top White Globe’ 1 18 kr 18 kr

9530 RÖDBETA ’Chioggia’ 1 18 kr 18 kr

9307 SALLADSLÖK ’Guardsman’ 1 32 kr 32 kr

9068 STÖRSKÄRVAXBÖNA ’Goldmarie’ 1 25 kr 25 kr

9111 SPRITÄRT ’Blauwschokker’ 1 32 kr 32 kr

9100 BRYTSOCKERÄRT ’Sugar Snap’ 1 18 kr 18 kr

9070 MÄRGÄRT ’Alderman’ 1 18 kr 18 kr

9157 SLANGGURKA ’Marketmore 76’ 1 25 kr 25 kr

9210 KÅLRABBI ’Wiener Vit’ 1 10 kr 10 kr

3182 CIKORIA 1 25 kr 25 kr

9160 BLOMKÅL ’Early Snowball X’ 1 10 kr 10 kr

9192 BRYSSELKÅL ’Red Ball’ 1 18 kr 18 kr

9908 ESPARSETT 1 32 kr 32 kr

8353 BLÅ SNOKÖRT ’Blue Bedder’ 1 18 kr 18 kr

9390 MOROT ’Paris Market’ 1 25 kr 25 kr

Pris för frakt (Impecta Fröhandel väljer fraktsätt) 1 39 kr 39 kr

9331 MAJROVA ’Purple Top White Globe’ 1 18 kr 18 kr

9530 RÖDBETA ’Chioggia’ 1 18 kr 18 kr

9307 SALLADSLÖK ’Guardsman’ 1 32 kr 32 kr

9068 STÖRSKÄRVAXBÖNA ’Goldmarie’ 1 25 kr 25 kr

9111 SPRITÄRT ’Blauwschokker’ 1 32 kr 32 kr

9100 BRYTSOCKERÄRT ’Sugar Snap’ 1 18 kr 18 kr

9070 MÄRGÄRT ’Alderman’ 1 18 kr 18 kr

9157 SLANGGURKA ’Marketmore 76’ 1 25 kr 25 kr

9210 KÅLRABBI ’Wiener Vit’ 1 10 kr 10 kr

3182 CIKORIA 1 25 kr 25 kr

9160 BLOMKÅL ’Early Snowball X’ 1 10 kr 10 kr

9192 BRYSSELKÅL ’Red Ball’ 1 18 kr 18 kr

9908 ESPARSETT 1 32 kr 32 kr

8353 BLÅ SNOKÖRT ’Blue Bedder’ 1 18 kr 18 kr

9390 MOROT ’Paris Market’ 1 25 kr 25 kr

Pris för frakt (Impecta Fröhandel väljer fraktsätt) 1 39 kr 39 kr

 

Varför vill Ica ge oss rabatt på flyg? Idioti!

Nyhet!

Nu får du med ICAs kort rabatt på inrikesflyg

Så står det i ett av reklambladen som följde med senaste Buffé (alltså Icas kundtidning).

Och jag undrar bara varför. Varför tycker Ica att det är en bra idé att ge rabatt på flyget? När vi av miljöskäl bör minska flygandet till ett absolut minimum – och så gör Ica sitt bästa för att få fler att flyga?

Idioti.

Det finns tillräckligt med saker i världen

Människor behöver, i rimlighetens namn, bara en viss mängd saker för att leva sitt liv. Även om vi snackar ett ganska bekvämt liv.

En del av dessa saker är förstås att betrakta som förbrukningsvaror, vilket innebär att det behöver tillverkas nytt relativt ofta. Men många saker är sådana som håller och fungerar väldigt länge.

Grytor. Porslin. Möbler. Ljusstakar. Lampor. Hammare och skuvmejsel. Skottkärror. Spadar. Leksaker. Och en massa massa annat, förstås. Saker som visserligen inte varar för evigt, men ganska länge (om man tar hand om dem, i alla fall). Saker som i alla fall borde vara ganska tidlösa, så tillvida att det är funktionen som är det centrala.

Och för den delen gäller detta även en hel del ”prydnadssaker” eller saker vars huvudsakliga funktion är just att se ut. Julpynt och annat.

Att sakerna håller ”för evigt” (tja, en del av dem gör ju nästan det, sett ur mänskligt perspektiv) innebär att de finns kvar när människorna som haft dem inte längre behöver dem – för att behovet upphört, till exempel för att de blivit gamla och dött.

Det innebär att det totalt sett finns oändliga mängder av den här sortens saker. Ärligt talat: det måste finnas tillräckligt många av en hel del av de här sakerna i världen. Tillräckligt mycket för att det inte ska behöva tillverkas nya. Tillräckligt mycket för att vi till och med ska kunna välja och vraka bland det som finns att välja bland, i många fall.

Ja, det finns massor med undantag. Självklart går det inte alltid att få fatt i det man behöver inom rimligt avstånd, eller rimlig tid, eller som faktiskt funkar just där man behöver det. Bor man som vi i ett gammalt hus med konstiga mått så kan det ibland vara svårt att hitta saker med rätt mått, och hittar man då en bra lösning så är det ibland ointressant om det rör sig om en ny eller gammal sak när man har letat i flera år. Och även sådana här saker slits ju faktiskt ut. Dessutom är det ju självklart så att nya saker ibland har påtagligt förbättrad funktionalitet.

Men en rostfri gryta. I princip outslitlig. Varför gå och köpa en ny, när det måste finnas oändligt många därute?

Det finns en massa fördelar med att köpa begagnat:

  • Oftast är det billigare än att köpa nytt. Det innebär alltså att du får mer kvalitet för samma pris.
  • Någon annan har redan gjort kvalitetskontrollen åt dig. Om prylen har använts av någon annan och uppenbarligen tålt normal användning och ser okej ut, så håller den nog för dig också.
  • Det är respektfullt mot både dem som tillverkat prylen och dem som ägt och använt den tidigare om prylen används tills den verkligen är utsliten.
  • Ofta gynnar ditt köp något gott ändamål, som välgörenhet eller en lokal idrottsförening. Det gör att det kan kännas rätt okej även om du efter ett halvår inser att prylen inte motsvarade dina behov. Då kan du skänka prylen till någon förening igen, och så kan någon annan köpa prylen och du har i praktiken skänkt pengar till nåt bra (vilket nog känns bättre än att köpa nytt och dyrt som sedan visar sig vara fel).
  • Ett köp av begagnade saker bidrar också till BNP och ekonomiska siffror som kan glädja ekonomimuppar som säger att vi måste ha tillväxt. För deras del verkar det centrala vara just hur mycket pengar som flyttas fram och tillbaka ;-) Vilket ju i någon mån borde innebära att om samma sak säljs många många gånger så är det jättebra… (?!) Okej, viss reservation för den här sista punkten; jag har egentligen aldrig riktigt fattat hur ekonomer tänker, så jag kan ju ha fel :-)

När verkstan klyddar till det – eller man blir tvungen att åka bil fastän man vill åka tåg och till ingen nytta

Ikväll har vi varit på opera hela familjen. Malmö Opera kör Vi gör en opera/Den lille sotarpojken.

Det skulle ju för övrigt, som en bonus, bli en riktigt klimatsmart upplevelsekväll – ett praktexempel på att man kan roa sig utmärkt på bra vis, typ. För till Malmö opera tar man ju självklart tåget.

Trodde vi ja.

Till saken har att vår bil (gasbil) för en dryg vecka sedan, började krångla. Eller, eftersom det är en modern bil så började den lysa med en av sina varningslampor i panelen innan vi ens hade märkt att något var på tok. Men verkstan sa (för att göra en lång historia kort) ”Ställ den här tills vi kan titta på den – ni ska inte köra mer med den när den lampan lyser”. Så vi ställde den där förra fredagen och de lovade att i alla fall titta på den senast onsdag den här veckan.

(I den redan hittills egentligen lång historien ingår att egentligen körde min man in den till Malmö redan på torsdagen förra veckan för att ta den till verkstan, men då slutade kontrollampan lysa på vägen in…)

Eftersom vi har assistanstillgägg (eller vad det nu heter) på försäkringen fick vi i alla fall gratis hyrbil de första tre dygnen, och sedan till 75% rabatt. En så kallad miljöbil (hmpf) – en… diesel. Efter de där tre första dagarna var vi tvungna att in med hyrbilen och vända för att skriva om pappren (?). Redan där alltså tre turer fram och tillbaka till Malmö på vanliga arbetsdagar. Långt mer än de allra flesta månader… Och fortfarande inte ens klarhet i ens vad som drabbat vår bil.

Idag skulle vi alltså gå på opera. Min man skulle  jobba hemifrån på förmiddagen, hämta barnen efter skolans slut, ta tåget med dem in till Malmö och ha med dem på jobbet under eftermiddagen, och sedan skulle vi gå på opera.

Fast idag meddelade verkstan att bilen skulle vara klar idag på eftermiddagen, vid typ tre-fyra-tiden.

Jaha. Då fick väl man och barn ta bilen in till Malmö, för att kunna byta till rätt bil. Och så fick vi lösa det med runttrasslande och parkerande och det ena med det tredje runt opera och sånt. Inte alls lika smidigt, men men…

Under eftermiddagen (när bil och familj redan är i Malmö) kan verkstan fortfarande inte riktigt säkert svara på hur dags bilen ska vara klar, men klar ska den bli.

När de andra varit och hämtat mig och vi kör mot verkstan, vid kvart i fem, meddelar verkstan att bilen inte blir klar idag. För en del av de reservdelar de behöver har inte kommit än?!?

Så: fjärde resan tur och retur till Malmö med bil. Och föreoperanmiddagen blev på… Ikea.

Men föreställningen på Operan var bra! :-)

Härifrån till evigheten

Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.

På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.

Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )

Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?

Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (”Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)

Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.

Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?

Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en ”feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.

Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, ”behöver” blir ett starkare ord. Precis som ”håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen ”Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.

Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.

Renovering kan betyda så olika saker

När man berättar att man renoverar hus, så reagerar folk så väldigt olika.

En del tycker det verkar väldigt jobbigt. De fascineras (en del av dem tydligt av artighet) över att man kan, och orkar, och vågar, och så vidare. Men mest verkar de tycka att det är ganska obegripligt att man frivilligt ger sig på sånt där och dessutom står ut med att leva med det, dag ut och dag in. En närliggande grupp, om än delvis motsatt, är de som tycker att nåja, så svårt kan det väl inte vara – hur kan det ta så fruktansvärt lång tid, blir ni aldrig klara?

Andra upprörs (oftast inte så öppet), eftersom de klumpar ihop allting som kallas renovering i det de betraktar som lyxrenovering, det vill säga det här att slänga ut fullt funktionsduglig inredning och sätta in ny, för att man tröttnat på den gamla eller inte tycker den är tillräckligt modern eller för att man helt enkelt vill ha nåt häftigare.

Själv betraktar jag inte ”lyxrenovering” som renovering. Renovering för mig handlar om att åtgärda det som faktiskt är slitet, trasigt eller inte funktionellt. Det handlar huvudsakligen om sådant som man skulle kräva om man bodde i hyreslägenhet – sånt som folk skulle klaga högljutt på om hyresvärden inte skötte. Jag har tidigare skrivit om detta under Renoveringshysteri?. Men även om vi håller oss till det jag tycker är rimligt, och som vi som goda husägare faktiskt bör göra för att huset ska kunna stå länge och fortsätta vara ett funktionsdugligt hus, så får jag ändå dåligt samvete när folk klagar på att folk renoverar en massa onödigt (fastän jag också klagar på att folk lyxrenoverar). Jag känner ett behov av att försvara mig – varför tror du jag skriver det här, liksom? ;-) Köket vi hade innan hade en meter bänkskiva, nästan inga skåp, tre plattors spis och ett pyttelitet kylskåp som förmodligen drog löjliga mängder el. Badrummets glipor mellan tapetvåderna ger mig ont i magen när jag ibland tittar på dem och oroar mig över att det ska gå fukt i väggarna, och det skulle vara smidigt att inte behöva gå genom skafferiet och halvvägs till källaren för att komma till badrummet, att ha dörröppningar med normalhöjd och en möjlighet att låsa dörren till toaletten. Och de dåligt lutande taken på uthusen är en tickande katastrof: ruttnande undertak, och ovanpå det eternittak som riskerar ramla ner. Det är inte fråga om lyxrenovering – väl?

Men sedan har vi de andra renoverarna. De där som, precis som vi, köpt ett gammalt hus av något dödsbo eller av människor som sedan länge är för gamla för att klara av att göra mer än att håla sig levande. Hus som inte fått den omvårdnad ett hus faktiskt behöver för att må bra. Hus där vi, trots att vi jobbar på, kommer att ligga efter med det som andra betraktar som underhåll men som i våra hus varit eftersatt under så lång tid att det blir fråga om just renovering, att det kommer att ta decennier att komma ikapp. Men samtidigt hus som är unika och som renoverare ser potentialen i.

Renoverarna förstår. De vet vad som tar tid. De ser potentialen. De ser vad vi åstadkommit istället för det som är ogjort. De pratar samma språk. Och de är helt klart roligast att gå husesyn med :-)

Ångest, oro och kontroll

Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.

Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.

En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.

En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.

Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.

Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?

Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.

Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.

Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.

Som influensavaccineringar.

Som asbest.

Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.

Läs också Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag.

Saker som aldrig får en chans att bli slitna och sånt där som man egentligen inte ens får tänka

Ett nytt litet barn har fötts. En kollega har blivit förälder. Det samlas in pengar till en present.

Den nyblivna föräldern med barn kommer på besök. Present ska överräckas. Jag skäms lite på mitt hörn på fikat, för som så ofta har jag glömt att bidra. Jag glömmer bort den sortens saker i den gigantiska mejlskörden, och jag är usel på att ha på mig kontanter.

Så öppnas presenten. Bebiskläder. Flera bebiskläder. Och plötsligt är jag trots allt glad att jag glömde.

Värlen är översållad av bebiskläder. Bebisar i den åldern växer ur sina kläder på några veckor, kläderna hinner aldrig bli slitna. Och samtidigt, i den åldern så tycker varenda kotte att det är SÅ kul att köpa kläder till de små bebisarna, och man får kläder från kreti och pleti. Kläder som man är glad om de hinner användas ett par gånger innan de stoppas undan.

Det är sånt slöseri som stör mig. Men det får man ju inte tycka. Det är ju jag som tycker fel, så där som det är fel att tycka. Så jag håller käft och säger inget. Förstås.

Jobba hemifrån

Jag funderar lite smått på om jag faktiskt borde jobba hemifrån lite oftare. Jag gör det ibland, men då är det ganska händelsestyrt: för att jag har en läkartid på vårdcentralen, eller för att det är snöstorm, eller för att jag ska på något av barnens utvecklingssamtal. Jag funderar lite smått på om jag borde göra det en dag i veckan. Se till att jag har en fast dag i veckan som jag i normalläget jobbar hemifrån, och planera utifrån det. Skapa en rutin.

Det finns klara fördelar med att jobba hemifrån, helt klart. Den första är att det blir mindre stressigt på morgonen om man inte har en tågtid att passa. Det innebär mer utrymme att faktiskt typ prata med barnen, prata med dagispersonalen, och så vidare. Och sedan kan jag komma hem, ta en kopp kaffe och en macka och läsa tidningen i frid och ro, innan jag börjar jobba – och sedan börjar jag ändå jobba tidigare än på jobbet.

Jag har också en helt annan möjlighet att uppleva världen hemma. Gå ut och gå ett varv i trädgården eller en promenad på grusvägen. Uppleva omgivningen på ett sätt som jag sällan gör på helgerna (att vara själv hemma är en helt annan sak än att vara hemma med barnen).

Och jobbar jag hemifrån kan jag få privata saker gjorda under tiden. Ja, alltså, sånt där som liksom egentligen inte tar någon tid, men som kräver att någon är hemma. Eller där arbetsinsatsen kan fixas på två minuter när jag ändå måste upp och sträcka på benen och ryggen. Som att sätta igång en tvättmaskin, eller sätta igång och passa ett långkok av höna.

Samtidigt finns det nackdelar. en av nackdelarna är förstås bristen på social kontakt. En annan är att jag ställer större krav på mig själv när jag jobbar hemifrån. Ja, faktiskt. På jobbet blir det mer småpauser, av folk som kommer och pratar om saker, och fikapaus (jag är dålig på att ta fika på jobbet men ännu sämre hemma), och så vidare. Inte sjutton räknar jag bort den tiden från arbetstiden när jag är fysiskt på jobbet. Men hemma gör jag det. Och ofta landar det dessutom i att jag jobbar fler timmar, räknat från början till slut, när jag jobbar hemma än när jag sitter på kontoret.

Och så är det miljöaspekten. Det sägs ju ibland att man bör jobba hemma oftare av miljöskäl. Jag undrar hur stor skillnad det egentligen gör, och om den är åt rätt håll? Visst, teoretiskt sett så blir det mer plats på tåget. Men för att det i praktiken ska innebära att någon annan får plats och åker med behövs väl någon sorts uppdelning – ”Ni stannar hemma på måndagar, ni på tisdagar, ni…” och så vidare? Visst, jag sparar in bilresan in till tågstationen (förutsatt att min man tar bussen den dagen). Men: sitter jag hemma behövs det mer värme och belysning här hemma än om jag inte sitter hemma. Normalt sett har jag ju dessutom tänt i fler rum än bara det jag sitter i om jag är hemma. Sitter jag däremot på jobbet så går det inte åt ett dugg mer värme eller ljus för att jag är där än om jag stannar hemma.

Miljömässigt vet jag alltså inte om det är en vinst. Fast kanske ingen större förlust heller. Så jag ska kanske ändå försöka få till någon rutin…?