Monthly Archives: januari 2013

Ylletunikan och jag

Jag går i min ylletunika och min långkofta dag ut och dag in. Hur många dagar det blir i sträck kan jag inte svara på.

Jeansen byter jag då och då, men även dem har jag säkert en vecka i sträck. Tröjan jag har under tunikan byter jag oftare; det blir säkert två tröjor per vecka.

Det är ju inte så man ”ska” göra. Det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att man måste byta kläder jätteofta. Och det gör inte jag. Så i bästa fall tycker väl min omgivning att jag är konstig. Kanske tänker de andra saker också.

Men jag behöver ha det varma yllet ner om ryggen och baken och låren. För att undvika att jag fåt ont i ryggen, eller minska risken, eller göra att problemen blir mindre. Och det är ärligt talat viktigare för mig än om någon eller några eller många går och tänker att jag är konstig.

Det tänker ju en massa människor ändå om mig. Men nu när jag är vuxen är ju ändå de allra flesta (åtminstone i min omgivning) för artiga för att säga det.

 

Det borde finnas en ny nisch i kartongbranschen

Vi handlar ju en del via nätet. Och när man handlar begagnade saker via Tradera så är det ofta resurssnålt packat, dels i minsta möjliga förpackning, dels ofta i återanvänt material.

När det är företag som skickar är förhållandet ofta det motsatta. Ofta är lådan som materialet packats i så stor att det skulle få plats två, tre eller fyra gånger så mycket i den. Det innebär dels onödigt mycket förpackningsmaterial, dels löjliga mängder luft som transporteras, det vill säga transporterna utnyttjas dåligt.

Det känns som att det finns en nisch här som väntar på att fyllas. Ett företag som satsar på att erbjuda kartonger i många olika storlekar. Typ alla ;-) Samt som erbjuder bra wellpapp att slå in i när det inte finns en kartong som passar. (Ja, så kan man göra. Så gjorde t.ex. tretti.se när vi köpte vattenkokare därifrån. Bara ett extra lager wellpapp direkt utanpå själva vattenkokarförpackningen. Inget slöseri.)

Man kan ju tycka att det borde vara självklart att ett sådant företag skulle finnas – att det borde finnas redan. Men det verkar inte vara så?

Borde det inte gå bra för Posten med all internethandel?

För några år sedan var det ett fasligt hallå om att det gick dåligt för Posten. Att i dessa tider, när det är så lätt att kommunicera elektroniskt via mejl och annat så skickar folk helt enkelt för lite brev, och därför gick det visst dåligt för Posten.

Som sagt var, det var för några år sedan. Jag tror att det rimligen var innan internethandeln tagit fart ordentligt. Nu, när många människor handlar via nätet, både nytt och begagnat, så upplever jag att Posten måste ha fått ett rejält uppsving. Det handlar ju inte ens om småsaker som brev, utan om paket.

Detta låg jag och tänkte på senast igårkväll, och tänkte jag skulle skriva om.

Men så läser jag dagens Sydsvenskan. Faran verkar inte vara över – Posten tycker visst fortfarande att det går för dåligt?

Det är något ruttet i konsumtionen

Tag 3 betala för 1.

Så stod det i skyltfönstret på Lindex när jag gick förbi innan idag. Erbjudandet gällde på accessoarer som redan hade nedsatt pris.

Det känns nästan som att man kan översätta det priset med ”Snälla, ta med skiten härifrån så vi slipper den” – eller?

Nånting känns väldigt väldigt fel nånstans. Ibland undrar jag om klädföretag och andra helt glömt bort att tänka på att de saker de säljer ska anpassas efter att det ska finnas kunder som vill ha eller behöver dem.

Om när man blir vuxen

Jag läste följande på twitter innan idag:

Skulle som självvalt barnfri vuxen önska mig en berättelse om att bli vuxen utan att få barn som inte beh. handla om att festa hela natten

Att det här att bli vuxen på andra sätt faktiskt kunde få betyda att bli vuxen, inte att få förbli tonåring.

Och så fanns det en länk till en artikel, varifrån jag hämtar följande citat:

Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.

Jag är förälder. Jag är vuxen. Men jag tror inte att det är föräldraskapet som gjort mig vuxen. Jag var vuxen redan innan jag blev förälder.

Det där med att bli vuxen är ju förstås en gradvis process, som pågår under lång tid. Det går att peka ut flera viktiga steg, både i form av aktiva steg och händelser man/jag inte själv haft kontroll över men som ändå påverkat. Saker under studietiden, saker som hänt på andra områden.

Men om jag ska peka ut en enda avgörande sak, för min del, så var det att skaffa hus.

Vi skaffade hus innan vi skaffade barn. Och vi skaffade inte hus för att vi planerade barn (jag tror nog inte vi funderade aktivt på barn på det sättet förrän vi redan hade flyttat till huset) – det hade liksom inget med barn att göra. Vi skaffade hus för att vi ville bo i ett hus. ”Sätta ner våra bopålar” – det låter förstås jättefånigt, men ändå. Under alla de år jag under studierna när jag bott i lägenhet så har jag aldrig känt mig hemma, aldrig landat, aldrig känt att det var lönt att göta fint omkring mig. Jag behövde ett hus. Ett riktigt hemma, med möjlighet att göra saker, greja med huset, odla min trädgård. Leva. Finnas. Vara. Landa.

Jag behövde. Det var (och är) ett behov. Men samtidigt är ett hus och ett husköp ett jävligt stort ansvar. Så mycket att sätta sig in i. Så mycket man måste kunna. Så mycket man måste vara beredd på och kunna reda ut. Och man låser fast sig, tar ett väldigt stort beslut. Kan inte längre fara vind för våg. Inte för att jag på något vis gjorde det innan, tvärtom, men det är känslan.

Detta tror jag är det mest avgörande steget i mitt vuxenblivande.

Och om jag ska försöka sammanfatta, så tror jag att vuxenblivandet handlar om att våga bestämma sig: Det här är jag. Det här valet gör jag. Och därmed väljer jag bort vissa alternativ.

Att inte bli vuxen borde därmed på något vis vara att inte vilja välja, att fortsätta intala sig att man fortfarande har alla vägar öppna, fastän man för länge sedan egentligen är förbi den tiden?

Tillbaka till vardagen

Och så var julledigheten slut. Första dagen efter två veckor av helgdagar och semester. Idag är jag trött och med ont i huvudet, för inatt kunde jag inte alls somna.

Jag har varit ovanligt ledig den här julen. Inte i dagar räknat – jag brukar ta semester ungefär så här – men i praktiken. Jag brukar alltid känna att jag ska hinna en massa. Vilja hinna en massa. Men därmed också ha dåligt samvete.

Den här gången har jag lyckats koppla av, för att vara jag. Inte haft mycket dåligt samvete alls (relativt mig). Inte åstadkommit mycket alls. Och ändå inte alls fått panik eller ångest över dagarna som gått. Fantastiskt och obegripligt.

Vi har sovit ut på morgnarna. Barnen börjar ju bli stora, på riktigt. Så de vaknar, går själva och sätter på barnkanalen eller sätter sig och bygger lego eller nåt sånt. De kommer och frågar om det är något och låter oss sedan sova vidare. Det har hänt flera gånger att vi slutligen vaknat och insett att klockan varit typ kvart i elva på förmiddagen! Jag vet inte vilket år jag senast sov så mycket, men det var absolut lååångt innan vi fick barn. Om ens nånsin :-) Och ja, det var välbehövligt.

Och ja, vi har latat oss. Vi har haft dagar när vi struntat i allt vad regler om datortid heter och låtit barnen spela timme ut och timme in. Vi har suttit och glott på film. Vi har tagit det riktigt lugnt. (Med MINA mått mätt, ska säkert betonas.) Så oerhört välbehövligt.

Idag började alltså vardagen igen. Men det känns liksom helt okej. Jag har hämtat kraft.

Nioåring

Vi har alltså en nioåring nu. Det är på samma gång helt bisarrt och jättenaturligt.

Det är bisarrt att tänka att jag klämde ut den där ungen för nio år sedan. Det är bisarrt, i alla fall på nåt vis, att jag är förälder, och att det gått så lång tid sedan jag blev det, och att jag är förälder till en NIOÅRING.

Och samtidigt är det fullständigt naturligt och hemtamt med en nioåring. Jag har ju liksom betraktat honom som nio i ett halvår eller nåt sånt. Ja, i princip sedan jag vande mig vid tanken på att det var nio han skulle fylla nästa gång. Det känns egentligen oftare mer bisarrt att han inte är mer än nio år.

Som förälder är det samtidigt alltid konstigt när ens barn fyller år. Det fattade jag aldrig när jag var barn, att det där med min födelsedag liksom alltid måste innebära något helt annat för mina föräldrar. För jag antar att jag inte är den enda förälder som inför varje gång ett av mina barn fyller år liksom snabbrepeterar de där dygnen som föregick barnets födelse, i samma veva som jag slår in paket. Vilket i det här fallet inebär att jag tänker på att vi storhandlade den där lördagsmorgonen. Att dagen, som var BF, gick utan att något hände. Att jag tänkte att vi skulle få vänta i evigheter. Att jag gick och la mig och något knäppte till. Att jag reste mig och vattnet forsade. All den där förvirringen – vad gör vi nu? Och så ett smärtsamt dygn efter det… Det är sånt jag tänker på. Och ibland undrar jag om det blir mer för varje år.

Allt detta vita mjöl?

I många länder är någon sorts mjölmat en väsentlig del av maten. Ofta någon sorts bröd: naan, pita, och så vidare. Pizza kan väl också räknas som bröd. Och pasta är ju också mjölmat.

Många av de här bröden är väldigt goda. Och ofta är bröden ”nödvändiga” (ja, mer eller mindre, förstås) för att få till en komplett måltid. Men märkligt nog är de nästan alltid gjorda på vitt mjöl. Vitt vetemjöl. Både i bröd man eventuellt köper och i de recept jag hittar när jag vill göra själv.

Det känns ju förstås inte så hälsosamt. Och det är lite synd, för ofta handlar det om mat jag gärna lagar, både för att den är god och verkar hälsosam i övrigt. Och ofta är det mat som är eller lätt kan göras vegetarisk. Och ibland är någon sorts sådant bröd ett bra sätt att få barnen att gilla mat de annars skulle vara tveksamma till. Pitabröd är festligt. Ett neutralt bröd går ofta att få även den nyhetsskeptiska att acceptera maten och kanske få i sig lite av det andra också på köpet.

Dessutom känns det lite märkligt, det här med att det görs på vitt mjöl. Bröd som ingår i den ”vanliga” maten sedan lång tid tillbaka skulle jag förvänta mig gjordes på ”grovt” mjöl. Vitt mjöl förväntar jag mig ska vara något som används när det ska vara extra ”fint”, inte till vardags.

Är det en effekt av att de nedtecknade recepten, eller de varianter som spridit sig över världen, för att det varit det fina man bjudit på i festliga sammanhang när man haft långväga gäster? Eller är det som på andra områden, att man övergått alltmer till det ”finare” när man blivit rikare, som en statusgrej (även om det är mindre hälsosamt)? Eller är det bara mina fördomar som talar när jag förväntar mig att det ursprungliga och rustika ska vara grovt mjöl? Det baseras ju på att det varit så här, eller i den kultur jag kommer från och är bekant med. – Fast frn allra första början så måste ju i alla fall allt mjöl av våra vanliga sädesslag vara grovt?

Oavsett vilket, så tycker jag det är tråkigt, eftersom bröd där mjölets fiber är kvar ofta är både godare och nyttigare.

Å andra sidan kan ju jag göra som jag vill. Och jag gör både pizza och pitabröd med grovt mjöl – det blir jättegott.

Hemgjord pasta: enklare än jag trodde, och perfekt att göra med barn.

Vi gjorde pasta häromdagen, jag och fyraåringen. Det var hans idé. Eller snarast, han har frågat många gånger om vi inte kan göra pasta, och jag har sagt att jo, visst kan vi göra det någon gång. Och så slog det mig, när den nyblivna nioåringen ville ha en pastarätt på sin födelsedagslunch, att det var ett lämpligt tillfälle att testa, när vi nu ändå var hemma och hade ”jullov”.

Det verkar ju generellt ganska trassligt, det där att göra egen pasta. Och en googling på recept visade att de flesta var ganska omständiga. Det ska vara durummjöl (det har man ju inte hemma). Det ska vara både hela ägg och extra äggulor. Det ska blandas ihop för hand på bakbordet. Och så vidare.

Men så hittade jag ett recept, där det stod att det här var det enklaste och det bästa. Hela ägg. Bara vetemjöl. Kör ihop degen i matberedaren.

Så jag testade. Jag gjorde en sats på 300 g mjöl, 3 ägg, 1 msk olja och ½ tsk salt. Körde ihop till en grynig massa i matberedaren, knådade ihop till en mycket fint och fast klump, och la sedan in i plastfolie i kylskåpet en dryg halvtimme.

(”Mamma”, gastade fyraåringen, ”plast är inte bra för miljön!” Så sant så sant. Men en rulle plastfolie räcker i alla fall i flera år i det här hushållet.)

Sedan plockade vi degen, delade den i fyra bitar, varav två fick vänta i kylen så länge medan vi kavlade varsin av de två första.

Det var en mycket bra och trevlig deg. Lite tungkavlad, s jag fick hjälpa fyraåringen lite. Men den klibbade inte fast i underlaget och gick inte sönder. En mycket barnvänlig och trevlig deg – ett alldeles utmärkt husligt pyssel ihop med en fyraåring! Sedan skar vi (både han och jag) remsor med hjälp av en sån där pizzaskärare som man rullar, och när vi hade fixat all pastan så kokte vi pastan i cirka 3 minuter.

Det blev mycket gott och mycket mättande :-) Det här gör vi fler gånger!

En bonus är att med det här höga ägginnehållet så behövs rimligen ingen mer proteinkälla utan man kan laga vegetariskt ”på bara grönsaker” att servera till. Dessutom ska vi säkert experimentera med högre fiberhalt :-)

Små små steg i taget återgår vi till normalläge

Lister på plats i hörnet där julgranen tidigare stod (ja, granen dansades ut igår), och skänken tillbaka på plats. (Övriga lister inte på plats än.)

Expedithyllorna med spel och en del annat tillbaka i vardagsrummet.

Små små steg i taget tar vi oss tillbaka mot normaltillvaro i matrum, vardagsrum och allrum… :-)