Monthly Archives: januari 2013

Ransonera elen, och betala den i förskott?

Det körs en massa olika kampanjer för att minska el- eller energiförbrukningen. Själva har vi ju varit inblandade i Eons experiment/100koll.

Jag tror tyvärr inte att det är så effektivt i längden. Det är kul och spännande i början, men sedan kommer annat emellan. För egentligen vet man ju hela tiden att man ska komma ihåg att släcka lamporna (för att nu ta ett enkelt exempel) – men man glömmer ändå.

För elen finns där hela tiden, tillgänglig. I någon mån kommer den utan att man ens ber om det (eller nästan, i alla fall). Den tar inte slut, den fortsätter att komma så länge man inte stänger av den.

Och jag önskar att den inte gjorde det. Jag tror att det vore det absolut effektivaste: om elen faktiskt tog slut. Ja, inte för gott, men för stunden. Någon sorts ransonering.

Det behöver ju inte vara en påtvingad ransonering, uppifrån staten eller något sånt. Det kunde vara en självvald ransonering. Att man ”beställer” eller talar om att så här mycket el vill vi max köpa den här veckan. När vi har gjort av med den elen så ska vi inte ha mer. Eller då blir vi i alla fall tvungna att beställa eller köpa mer.

Då tror jag man skulle bli mycket bättre på att snåla och tänka sig för. Ungefär som man kan lyckas snåla med mjölken och det bara finns lite kvar. Den där lilla slatten mjölk kan räcka jättelänge för att jag ska kunna få mjölk i kaffet.

Kanske ligger också en viktig bit i att betala i förväg. De allra flesta saker betalar vi i förväg, innan vi förbrukat dem. Och när vi gjort slut på det vi betalt så har vi inte mer innan vi köpt mer. När det gäller uppvärmning så betalar man både pellets (som vi har), ved och olja i förskott, innan man eldar upp dem. Men värmer man med el så betalar man först i efterskott.

Så, mina konkreta förslag för att minska elförbrukningen: betala elen i förskott, och när det man har betalt (eller möjligen beställt) är förbrukat så tar elen slut.

Vem tar tag i detta? :-)

 

Det körs en massa olika kampanjer för att minska el- eller energiförbrukningen. Själva har vi ju varit inblandade i 100koll.

Jag tror tyvärr inte att det är så effektivt i längden. Det är kul och spännande i början, men sedan kommer annat emellan. För egentligen vet man ju hela tiden att man ska komma ihåg att släcka lamporna (för att nu ta ett enkelt exempel) – men man glömmer ändå.

För elen finns där hela tiden, tillgänglig. I någon mån kommer den utan att man ens ber om det (eller nästan, i alla fall). Den tar inte slut, den fortsätter att komma så länge man inte stänger av den.

Och jag önskar att den inte gjorde det. Jag tror att det vore det absolut effektivaste: om elen faktiskt tog slut. Ja, inte för gott, men för stunden. Någon sorts ransonering.

Det behöver ju inte vara en påtvingad ransonering, uppifrån staten eller något sånt. Det kunde vara en självvald ransonering. Att man ”beställer” eller talar om att så här mycket el vill vi max köpa den här veckan. När vi har gjort av med den elen så ska vi inte ha mer. Eller då blir vi i alla fall tvungna att beställa eller köpa mer.

Då tror jag man skulle bli mycket bättre på att snåla och tänka sig för. Ungefär som man kan lyckas snåla med mjölken och det bara finns lite kvar. Den där lilla slatten mjölk kan räcka jättelänge för att jag ska kunna få mjölk i kaffet.

Kanske ligger också en viktig bit i att betala i förväg. De allra flesta saker betalar vi i förväg, innan vi förbrukat dem. Och när vi gjort slut på det vi betalt så har vi inte mer innan vi köpt mer. När det gäller uppvärmning så betalar man både pellets (som vi har), ved och olja i förskott, innan man eldar upp dem. Men värmer man med el så betalar man först i efterskott.

Så, mina konkreta förslag för att minska elförbrukningen: betala elen i förskott, och när det man har betalt (eller möjligen beställt) är förbrukat så tar elen slut.

Vem tar tag i detta? :-)

 

Det körs en massa olika kampanjer för att minska el- eller energiförbrukningen. Själva har vi ju varit inblandade i 100koll.

Jag tror tyvärr inte att det är så effektivt i längden. Det är kul och spännande i början, men sedan kommer annat emellan. För egentligen vet man ju hela tiden att man ska komma ihåg att släcka lamporna (för att nu ta ett enkelt exempel) – men man glömmer ändå.

För elen finns där hela tiden, tillgänglig. I någon mån kommer den utan att man ens ber om det (eller nästan, i alla fall). Den tar inte slut, den fortsätter att komma så länge man inte stänger av den.

Och jag önskar att den inte gjorde det. Jag tror att det vore det absolut effektivaste: om elen faktiskt tog slut. Ja, inte för gott, men för stunden. Någon sorts ransonering.

Det behöver ju inte vara en påtvingad ransonering, uppifrån staten eller något sånt. Det kunde vara en självvald ransonering. Att man ”beställer” eller talar om att så här mycket el vill vi max köpa den här veckan. När vi har gjort av med den elen så ska vi inte ha mer. Eller då blir vi i alla fall tvungna att beställa eller köpa mer.

Då tror jag man skulle bli mycket bättre på att snåla och tänka sig för. Ungefär som man kan lyckas snåla med mjölken och det bara finns lite kvar. Den där lilla slatten mjölk kan räcka jättelänge för att jag ska kunna få mjölk i kaffet.

Kanske ligger också en viktig bit i att betala i förväg. De allra flesta saker betalar vi i förväg, innan vi förbrukat dem. Och när vi gjort slut på det vi betalt så har vi inte mer innan vi köpt mer. När det gäller uppvärmning så betalar man både pellets (som vi har), ved och olja i förskott, innan man eldar upp dem. Men värmer man med el så betalar man först i efterskott.

Så, mina konkreta förslag för att minska elförbrukningen: betala elen i förskott, och när det man har betalt (eller möjligen beställt) är förbrukat så tar elen slut.

Vem tar tag i detta? :-)

 

Gemensamt förråd

Vi sorterar saker. Försöker göra oss av med saker vi inte behöver. En del sätter vi undan på uthusvinden för om vi kanske behöver dem i framtiden. En del skänker vi till loppis. En del slänger vi helt enkelt.

Men en del av det platsar liksom ingenstans. Saker som är för fina eller bra för att slänga, men om man skulle lämna dem till en loppis så skulle de ändå bli slängda, för ingen skulle vilja betala pengar för dem eller så skulle de bli förstörda av loppishanteringen. Eller så skulle de helt enkelt inte bli hittade i loppisröran, för att de hamnade underst, eller för att den lämpliga målgruppen helt enkelt inte kommer till loppisen.

Då står jag där och kommer på att jag vill ha ett stort gemensamhetsförråd. Ett ställe för ” bra å ha”-saker, där vem som helst får lämna och hämta vad som helst, med enda grundkravet att det är saker som kan komma till nytta för någon.

Jag inser att era invändningar till den här idén huvudsakligen är av två slag:

  1. Det skulle aldrig funka – det skulle bara missbrukas och bli ett stort skräpupplag.
  2. Ja, men det där har vi ju redan – det är en av fördelarna med att bo i kollektivhus :-)

Shabby chic och taket

Jag ligger och stirrar i taket. Taket i matrummet. Längs en av listerna som delar in pärlspontstaket i fyra fält saknas det färg. Taket är i övrigt vitmålat, men längs med den här listen satt tidigare sladden in till lampan i mitten av taket. Nu går lampsladden flyttad, och där sladden tidigare satt fattas det färg. Därför syns nu tidigare färglager, i någon sorts blågrön nyans. (I ärlighetens namn kan det mycket väl vara bara en grundning, det där undre lagret.)

Takfärgen är inte perfekt i övrigt heller – det fattas flagor både här och där. Precis som på dörrar och dörrfoder. Det gör inte så mycket. Det handlar om normalt slitage. Vi kommer förmodligen inte att göra något åt det i nuläget. Men det där blågröna kommer vi kanske att måla över. Kanske.

Och jag ligger och tänker på det här märkliga fenomenet shabby chic. På önskan att saker ska se gamla och slitna ut. Fast på ett konstlat, onaturligt sätt. För de där avsiktligt shabby chic-slitna sakerna är ju sällan slitna på det sätt saker normalt sett är. Det är ”snyggt” och jämnt slitet. Inte som det där riktiga slitaget. Som extremt mycket runt dörrhandtaget eller på golvet framför spisen eller på den där lådan som man drar ut flest gånger.

Eller för den delen där det tidigare suttit en lampsladd.

Är du beredd att producera sakerna för det pris du är beredd att betala?

Hör du till dem som klagar på hur dyrt allting är eller har blivit? Som letar extrapriser, köper billighetsvaror, och så vidare? Hör du till dem som liksom nästan vill att sakerna ska skänkas gratis till dig, men ändå hålla toppkvalitet?

Isåfall undrar jag: är du själv beredd att producera sakerna till det pris du vill betala?

Ta en så enkel sak som morötter. Enkla att odla, hör till standardgröda för det egna trädgårdslandet. Men trots det innebär det en hel del arbete för att producera ett knippe morötter. Jorden ska beredas, fröerna ska sås, och sedan ska det rensas ogräs och vattnas vid behov under hela säsongen. Sedan ska morötterna skördas, eventuellt tvättas, och sedan förvaras någonstans tills dess att kunden vill köpa dem, kanske i februari – och då ska de fortfarande vara i gott skick.

Kostnaderna i form av investeringar för just den påsen morötter är inte så stor. Lite fröer, lite gödsel, en plastpåse för förvaringen. Alltsammans trots allt ganska billigt för den som köper i stor mängd.

Andra kostnader är sånt som spade, jordfräs eller traktor, beroende på skalan hos jordbruket. Dessa kostnader är inte att betrakta som försumbara. Likaså tillkommer kostnader för lagring och transport. Och i de flesta fall sker försäljningen via någon livsmedelsaffär, som ju också ska ha del i vinsten. Ja, och så har vi för den riktiga odlaren även sådant som administration för företaget. Dessutom måste vi på något vis räkna in en massa osäkerhetsfaktorer. Skörden kan slå helt fel. Kanske ruttnar alla dina morötter ett år bort på grund av ett skyfall som ställer hela odlingen under vatten i ett par veckors tid?

Men ändå. Låt oss anta att vi kan bortse från ovanstående kostnader, eller att vi i alla fall kan betrakta dem som försumbara. (Det betyder inte att jag menar att de är det.) Om vi bara ska räkna på den arbetstid du lägger. Hur mycket tycker det att du ska få betalt om du vill sälja ett kg morötter? Vi kan för enkelhets skull anta att det motsvarar tio morötter. Men kom samtidigt ihåg att du ska få ihop en rimlig månadslön, som innebär att du och din familj kan leva ett bra liv. Efter skatt. Det är alltså inte fråga om att du ska sälja hobbyalster, för nöjes skull, utan vi snackar levebröd och yrke här.

Hur mycket tycker du är rimligt?

(Och ja, jag vet att den riktige odlaren drar nytta av stordriftsfördelar. Det finns å andra sidan många nackdelar också. Som större problem med ohyra när man odlar mycket av samma sak, och omöjligheten att hålla koll på varenda liten planta. Så jag tycker det är helt rimligt att bortse från denna aspekt. Det är trots allt inga exakta priser vi ska beräkna i nuläget – vi ska bara fundera lite.)

Morötter är som sagt var ändå ganska enkla. Det pris du får betala i affären är kanske inte helt orimligt lågt – åtminstone inte jämfört med en del andra varor.

Kyckling till exempel. Levande varelser! De behöver skötsel och tillsyn på ett helt annat sätt än morötterna. Och på det ”praktiska” planet är det frågan om helt andra investeringskostnader. – Ändå tycker många det är rimligt att köpa kyckling för ett pris som är bara ungefär tre gånger kilopriset för morötter. Jag undrar hur det ens kan vara möjligt att producera kyckling till ett kilopris som är så lågt… (Ja, det kan absolut diskuteras om det ÄR möjligt. Klart är att det i alla fall innebär att man skippat väldigt många sorters hänsyn på vägen.)

Jag skulle förstås kunna fortsätta hur långt som helst. Men det finns redan så många andra som skrivit och gjort dokumentärer om klädtillverkning i Asien, elektronikproduktion och mineralbrytning och så vidare. Jag behöver inte göra det.

Jag vill bara att du tar med dig frågan: är du beredd att producera varan till det pris du är beredd att betala? Kan du producera varan, av god kvalitet och av bra råvaror, och utan att orsaka andra skada, och ändå få ut en rimlig timlön?

Om svaret är nej, så tycker jag du ska fundera en gång till på vad du är beredd att betala.

Och om du trots allt inte är beredd att betala mer, så tror jag egentligen snarast att du faktiskt inte behöver varan, på riktigt.

Nej, jag tror inte att barn leder till mer konsumtion, bara annorlunda konsumtion

Ni som har barn ska ju inte säga något. Vraje barn innebär ju mer prylar, mer konsumtion av alla de slag. Det bästa för miljön är att inte skaffa några barn!

Generellt sett så har ju inte människor med barn mer pengar än de utan barn. Snarast tvärtom, eftersom många föräldrar går ner i arbetstid, och till det kommer utgifter för barnomsorg. Visst, vi får barnbidrag, men det är trots allt betydligt mindre än de kostnader och inkomstminskningar som ovanstående ger.

Det innebär alltså mindre pengar i månaden, men fler personer det ska räcka till. Och det som pengarna går till i första hand är förstås ”det nödvändiga” – mat och kläder.

Sammantaget innebär det, för de allra flesta barnfamiljer, mindre pengar kvar till ”lyxkonsumtion”. Alltså dels prylar, dels resor. Spontant skulle jag tro att vuxna utan barn reser betydligt mer (många flygresor) än vuxna med barn – helt enkelt för att de utan barn har mer pengar att resa för.

Så ja, att ha barn innebär självklart att man skaffar saker som behövs när man har barn. Men det betyder inte nödvändigtvis att man skaffar fler saker, bara andra saker än man skulle skaffat utan barn.

Och ja, man lever ett annorlunda liv med barn än utan, men det betyder inte att man påverkar klimatet mer än de utan barn.

Och: ovanstående är förstås väldigt generaliserat. Det är förstås gigantisk skillnad inom både gruppen ”föräldrar” och inom gruppen ”ickeföräldrar”. Dessutom är ju det här min egen analys. Tipsa mig gärna om någon har undersökt det här ”på riktigt”.

Läs även det här inlägget.

Helgdagskväll i renoveringsobjektet

Jag står med en tub märklig kletig massa och trycker in i hål i brädor. Den kletiga massan heter Multi filler, och brädorna är de breda golvlisterna eller socklarna till matrummet. De ska helst tillbaka på plats, men innan dess ska de värsta hålen (hål efter spikar, sprickor från när vi bräckt loss listerna och diverse hål som kommer sig av att träet är gammalt och delvis orangripet) lagas och listerna målas ett varv eller två, så de ser hyfsat drägliga ut.

Jag vet inte vad den kletiga massan innehåller, och vill förmodligen inte veta heller, men den faller i alla fall inom kategorin spackel. Och detta kladd gör det möjligt för oss att återanvända de gamla listerna, som är avsågade och anpassade för rummet, och som gör att rummet behåller sin prägel, istället för att vi ska skaffa nya.

Inte så att alla de gamla listerna är likadana heller. Det är en del av prägeln på rummet – och huset: n del av listerna är profilerade, andra inte. Så är det. Så får det vara.

Så jag står där och trycker in Multi filler i sprickor och spikhål. Jag stor där i ylletunika och långkofta för att hålla mig varm om ryggen och tänker att jag förmodligen inte kladdar ner mig, för det brukar jag inte göra, så det går nog utan att byta till jobbekläder. (Japp, det går.) Jag tänker tacksamma tankar om att jag kan stå inomhus och göra det här, i det uppvärmda huset, inte i uthus eller garage. Jag tänker tankar om att det samtidigt är skönt att det fortfarande finns golv härinne i huset som vi inte behöver vara rädda om, fula urgama plastgolv som står på listan över kommande utrivningar och därför är skitsamma om man fläckar ner – det är så mycket enklare att inte behöva bry sig.

Jag står i uppvärmt hus och i sköna kläder och gör saker jag tycker om. I bakgrunden sjunger Sofia Karlsson Dan Andersson-visor.

Jag har ont i ryggen, men det är bättre. Och jag har det himla bra. Jag har en kamin, och ett hus med vackra pärlspontsstuckaturstak jag kan ligga och titta på när jag sträcker ut ryggen mellan varven, och en stereo som kan spela musik jag älskar.