Att inte kunna sova

Jag kan ju börja med att säga att jag hade ofta sömnproblem när jag var liten. Eller yngre över huvud taget. Det var mardömmar, men det var också svårigheter att överhuvudtaget somna. Ibland långa perioder. Jag har sällan de problemen numera; inte minst för att jag numera ofta helt enkelt är väldigt trött och därför slappnar av fort och inte hinner börja vrida på tankarna och mig själv och hamna i en dålig cykel. Men jag vet också numera att jag ska låta bli att ligga och fundera på saker när jag lagt mig.

Vissa saker och situationer ställer dock till det även numera. Jag glömmer det lätt tills jag plötsligt är i dem.

Det finns få saker som gör det så svårt att sova, och så lätt att sova dåligt, som att veta att jag måste upp jättetidigt, och därför måste somna så att jag ska hinna sova tillräckligt. Dessutom späs det på av vetskapen att jag verkligen inte får missa att vakna när väckarklockan ringer.

Fast det finns, eller fanns, en sak som varit lika illa för mig. Eller ibland ännu värre. Och det är att sova borta.

Inte i alla situationer. Men där det finns en osäkerhetsfaktor. Lägerskola. Simläger. Eller, alla möjliga situationer där min sömn relateras till andras sömn. Där jag hör på de andras andhämtning att de hunnit somna och jag alltså inte – det stressar. Där varje gång jag tassar iväg till toaletten (ligger man vaken länge blir man kissnödig, igen och igen) kan noteras av andra som alltså undrar varför jag ränner på toa, och då ligger jag ju och känner efter och känner att det är besvärligt, och då blir jag ännu mer kissnödig. Och somnar ännu mindre. Och ju mer jag ligger där och inte somnar desto mindre somnar jag och desto mer uppstressad blir jag.

Den där allmänna besvärligheten av att somna borta smittar ju för övrigt över på allt sovande i nya situationer, även om jag inte ska sova i en gympasal.

Nu natten till igår kombinerade jag dessa två dåligheter. För att hinna med ett alltför tidigt morgontåg, med avgångstid strax efter fem, sov jag över hos en kollega. Vi skulle gå upp klockan 4. Jag sov på ett nytt och konstigt ställe och visste att jag måste somna.

Det gick förstås bet. Jag somnade strax innan midnatt. Jag vaknade vid halv två. Jag somnade igen efter halv tre. Jag vaknade av klockan vid fyra.

Jag hann tänka många tankar den natten, där jag låg och vred mig.

Jag tänkte på den där gången vi barn (eller bara jag?) skulle sova över hos en äldre bekant till familjen när de vuxna skulle iväg på nåt på kvällen. Mamma undrade om jag ville ha någon macka innan vi skulle dit, men jag antog att vi skulle få något att äta när vi kom dit, eftersom vi skulle dit ganska tidigt, och de vuxna skulle ju äta på sitt håll så det var väl rimligt att vi skulle få äta på vårt håll.

Men jag fick inget att äta. Inget erbjöds, och jag var för snäll och artig för att fråga. Så jag gick och la mig hungrig. På natten var jag så hungrig att jag mådde illa.

Och jag låg och tänkte på första gången jag skulle sova hos den som då ännu inte ens var min pojkvän (men som jag nu är gift med); det faktum att jag kunde somna trots att jag hörde hans andetag var liksom ett tydligt tecken på hur trygg jag kände mig.

Nå, det blev två och en halv timmes sömn natten till igår. Och sedan ett antal timmar på tåg. Inte sjuttton kunde jag sova då heller.

När man har sovit alldeles alldeles för lite så svettas man (eller i alla fall jag) på ett alldeles speciellt sätt. Kraftfullt och starkluktande.

Så härligt då att dessutom sitta ett antal timmar på tåg med värmeelement som krämar på på max…