Det var under kalaset i lördags. Jag stod och gjorde popcorn i en gryta på spisen.
En av tjejerna passerade köket på väg från toaletten. Hon frågade: ”Gör ni era popcorn så där?”
”Ja”, svarade jag.
”Vi brukar göra i micron”, sa hon.
Vad skulle jag säga? Jag ville förstås säga sanningen: det gör inte vi, för det finns otrevliga gifter i micropoppåsarna. (Perfluorerade ämnen, som omvandlas till PFOA vid uppvärmning. Samma skit som i Gore-Tex och teflon. Bioackumulerande grejer som vi typ aldrig blir av med eftersom de inte bryts ner. Minskar förmodligen möjligheten att få barn och kan eventuellt leda till cancer. Och så vidare.)
Jag tycker ju att det är hennes rätt att veta. Men samtidigt känner jag att det inte är min sak att vara den som berättar. Det är inte vettigt att jag ska stå där på ett kalas och berätta hemska saker för henne, skrämma upp henne. Så det gör jag inte.
Och samtidigt tycker jag ju det är hennes rätt att veta. Och förmodligen har hennes föräldrar inte en aning. För de flesta har ju inte det. Och om ingen berättar för dem så får de aldrig veta.
Och man ska ta tillfället i akt och passa på när det kommer ett naturligt tillfälle, för då når man lättare in – väl?
Så… hur gör man? Vems är ansvaret att berätta för vem? Vad borde jag gjort?
1 kommentar
1 ping
Jätteviktig och intressant frågeställning – välvriden och välvänd.
Det är ju inte ont om sådana ämnen precis, och vi har ju ofta frekvent kontakt med varandras barn.
Jag lutar åt att det är ofta är bättre att berätta. En tumregel kan ju vara att det som kan berättas för de egna barnen kan berättas för andras.
Principiellt borde det inte vara någon större skillnad emot att t ex berätta att man inte får springa ut i gatan eller stoppa fingrarna i kontakten. Eller att tobak är farligt även om en förälder röker.
Jag tänker kring detta med att skrämma upp att det har olika klangfärg om det barnen får veta går att göra något åt, går att välja bort. Som ju fallet är med popcornen. Detaljer om forna avrättningsmedoter t ex kanske det finns anledning att vara försiktigare med…
Och det är klart att man får välja sina ord… de har ju trots allt ätit sådana popcorn. ”Jag har fått veta att de popcornen innehåller ämnen som inte är så bra, så då bestämde jag mig för att sluta med dem.” Du ställer dig jämbördig med barnet eftersom du också ”fått veta” och du visar på att det går att ändra. Inte bara ”i vår familj äter vi inte gifter”. ”Jag ska lära dig att poppa i kastrull!”
Vet inte föräldrarna så får de (kanske) informationen. Annars får de ett fint tillfälle att stå för sina val alternativt få en puff av barnet.
Tja det var lite tankar, svårt att hålla kort… :-)
/chris
[…] mycket mer socialt accepterat att ”säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om […]