Ledig

Jag är själv hemma. Resten av familjen har rest till fjällen med släkten en vecka.

Jadå, det är helt självvalt och frivilligt att jag stannar kvar hemma. Dels är jag inte mycket för skidåkning. Dels tycker jag det är rasans skönt att få vara själv hemma. Jag har ett uppdämt behov av att få rå mig själv. Att inte hela tiden stå till tjänst, springa med och titta på saker, lyssna på långa redogörelser om något en fyraåring tänkt ut, hjälpa någon med det ena eller det andr eler det tredje. Inte hela tiden svara på frågor av typen ”Får jag spela dator?” och ha långa diskussioner eller konflikter om att nej, jag ycker du akn hitta på ngot anat nu. Inte hela tiden vara en servicecentral som kommer hem, ställer mig och fixar mat, tar hand om disk och tvätt och annat (nej, det är inte bara jag som gör det, vi är två vuxna servicecentraler). Inte behöva försvara mig eller ursäkta mig om jag över huvud taget vill göra något som JAG vill så länge barnen är vakna.

Eller ja, är det något barnen tycker är kul så får jag ju göra det. Men då tar ju de över det roliga, och jag blir bara servicecentral där också.

Totalt sett innebär det att jag aldrig kan göra saker jag själv vill med gott samvete förrän efter klockan tio på kvällen. Det innebär att jag har att välja på att göra det jag vill och att få sova tilräckligt. Ofta är det sömnen jag prioriterar ner – samtidigt som resultaten ju inte blir så lysande vid den tiden. Och jag är ständigt trött. Eller, det lagrar på, jag blir tröttare och tröttare.

Jag behöver den här pausen.

Jag behöver möjligheten att kunna ta saker som de kommer. Kunna göra annat när jag kommer hem. Kunna ta ett varv på stan innan jag åker hem.

Igår gick jag till Morot & annat innan jag åkte tåget. I lugn och ro. Sedan åkte jag inom Coop innan jag körde hem. Jag började inte laga mat när jag kom hem. Men när jag väl gjorde det lyckades jag stöka undan en massa i köket under tiden.

Och sedan var jag så tvärtrött så att jag inte ens orkade sitta och blogga. Jag gick och la mig vid tio igårkväll. Och sov till tio i förmiddags.

Och ja, så kan vi väl lägga på lite av de obligatoriska katastroftankarna här. Nu när jag tänker att det är skönt att barnen inte är hemma så kommer det väl att hända något förfärligt. För så får man ju inte tänka. Och så vidare. Men det där har jag ju skrivit så många gånger redan.