Monthly Archives: februari 2013

Okynneskonsumtion är den mest oroande klimatfrågan

Vilken klimatfråga tycker du är mest oroande idag? Vi vill veta! #climatemonday

Ja, så frågade @svtvetenskap på twitter igår.

Jag funderade en liten stund innan jag svarade. Efter att ju ganska nyligen ha skrivit inlägget om flygberoende passerade mina tankar just flyget. Och ja, flyget är problematiskt. Men är det verkligen det mest oroande idag?

Nej, inte som enskild företeelse. Snarast är flygandet, och hur folk ser på flygandet, en del av ett större problem: något man skulle kunna kalla okynneskonsumtion.

I ordet okynneskonsumtion lägger jag in all konsumtion av saker vi inte behöver. Kläder vi köper för att de är billiga, snygga eller för att vi behöver nåt nytt och fräscht – fastän vi egentligen har alla kläder vi behöver. Skorna vi köper fast garderoben redan är full. Småprylarna – servetter, en ny serveringsskål, några ljusstakar och ett par tavlor – som kommer med från Ikea fastän vi bara skulle dit och titta på en bokhylla. En ny mobiltelefon fastän den gamla funkar.

Jag skriver vi. Jag hör till dem som verkligen försöker låta bli detta, som vänder och vrider på alla tankar innan jag köper, och som har ett överaktivt samvete. Men ja, det händer mig också.

Och flygandet är också en del av denna okynneskonsumtion. För ja, visst finns det tillfällen då det är motiverat att flyga. Men väldigt många av de flygresor som görs är inte nödvändiga. Nej, de ÄR inte det! Men folk har vant sig.

Tänk efter. Om någon i min tidiga barndom, eller ännu tidigare än så, blev kär i någon från ett annat land, så flyttade den ene till den andres land om man hade för avsikt att fortsätta vara ihop. Idag finns det folk som veckopendlar till London, eller för den delen flyger flera gånger per år till partnern i Thailand. (Ja, jag har bara andra-, tredje-, fjärdehandsuppgifter på detta, så rätta mig jättegärna om jag har fel.)

Och många av de som okynneskonsumerar flygresor, som flyger var och varannan vecka, tycker inte heller det är nåt konstigt med det – de ser det som självklart, naturligt, ”inget konstigt alls!”. (Och om de någonstans grämer och oroar sig litegrann, så skyller de på någon annan. Chefen eller företaget kräver det. Eller så är det bara omständigheterna. Inget de själva kan hjälpa eller påverka.)

Och ja, mina tankar om flygberoende är ju förstås i högsta grad relevanta även vad gäller shopping – där finns ju även ett etablerat ord: shopoholic.

Även mat okynneskonsumerar vi. Vi köper för mycket – och slänger för mycket. Och vi köper för lyxiga saker: för mycket kött, grönsaker som inte är i säsong och som därför måste odlas i växthus eller transporteras skitlångt.

Och det hemska är att grundproblemet till stor del är att vi har det för bra. (Ja, jag är fullt medveten om att det inte gäller alla. Det är en annan historia.) Vi har råd och möjlighet att skaffa oss mer än det vi behöver för vår överlevnad. Vi har råd att köpa mer mat än vi hinner äta upp. Vi har råd att köpa nya kläder istället för att laga de som gått sönder.

Och ”mycket vill ha mer”. De där pengarna vi har över när vi köpt det vi verkligen behöver, dem som skulle vi ju kunna använda till att köpa kvalitet. Men tvärtom så satsar vi många gånger på att köpa så billiga saker som möjligt så att pengarna ska räcka till så mycket som möjligt. Så många saker och flygresor som möjligt. De där billiga sakerna, med allt vad de innebär i form av negativ miljöpåverkan, dåliga arbetsförhållanden, dålig djurhållning…

De där billiga varorna är dessutom till stor del det som över huvud taget möjliggör okynneskonsumtion – eller i alla fall gör den intressant som ett alternativ. Hade det bara funnits dyra kvalitetsvaror så hade det kanske inte känts så lockande, så lätt, att köpa det där du inte behöver. Då hade du nog inte köpt något alls? Kanske hade du hellre sparat pengarna till att ha som reserv när du faktiskt behövde dem? Men den där billiga saken, den gör ju varken från eller till på det hela taget. Ja, alltså, för din ekonomi. Fast alla de där sakerna tillsammans gör faktiskt skillnad. Även för din ekonomi. Men det känns på något sätt mer okej, just för att de är många. Du fick mycket för pengarna, och det har vi lärt oss är viktigt.

Men vet du vad? Det är fel. Det viktiga är att vi får bra saker för pengarna. Saker som uppfyller våra behov, utan att orsaka onödig skada.

Vi skulle klara oss med så mycket mindre. Om vi slutade med okynneskonsumtionen och nöjde oss med att skaffa det vi behöver, så skulle många miljöproblem minska. Det skulle förstås inte lösa alla problem, men det skulle vara ett stort och viktigt steg. Och nej, det skulle inte innebär att vi återvände til stenåldern. Konsumtionsmässigt skulle det kanske snarast påminna om hur jag minns min barndom.

Och det är alltid bättre att angripa problemen vid källan, eller hur? Bättre att försöka göra något åt detta genom att konsumera mindre än genom att sedan hantera alla problem som uppstår.

Tyvärr är det här inget enkelt att lösa. Det där med beteendeförändringar är en knivig nöt.

Många steg

Jag behövde köpa toapapper. Inget annat. (Jaja, jag vet att människan överlever utan toapapper.)

Och det känns liksom inte försvarbart att ta bilen och köra de 2,5 kilometrarna ner till affären och sedan lika långt tillbaka för att köpa toapapper. Toapapper väger ju typ inget. Mina i-landsbehov motiverar knappast de utsläppen, liksom.

Samtidigt är väglaget knappast inbjudande för att cykla. Ja, det är mycket möjligt att det är jag som är sjåpig.

Men, i alla fall. Jag bestämde mig för att gå istället. Så nu har jag knatat en halvmil och handlat lite toapapper och en påse rödbetor. På köpet fick jag lite motion, som jag så väl behövde.

Men med vårt moderna sätt att se saker har jag slösat bort en timma på inget alls ;-)

Sämst med turen var att jag glömt snytepapper. Näst sämst var att jag frös om benen även om jag svettades upptill; jag hade helt enkelt missbedömt hur rått det var ute.

Kasta första stenen får vi alla göra

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen

Ja, så står det i Bibeln (Johannes 8:7).

När det kommer till miljöfrågor tycker jag i alla fall inte att det är ett bra tänkesätt. Väldigt väldigt få av oss är helt oskyldiga. Jag är det definitivt inte. Ska vi då alla hålla käft? Ska vi alla låta bli att prata om miljöproblemen, för att vi själva inte är ”guds bästa barn”?

Om vi alla väntade med att prata om miljöproblemen tills dess att vi inte själva orsakar miljöskada så skulle det helt enkelt bli väldigt tyst. Och det skulle inte vara särskilt konstruktivt, eller hur?

Dessutom, om de enda som pratade om miljöproblem var de enstaka personer som är ”perfekta” i det hänseendet (om de nu ens finns) så skulle de allra flesta av oss andra förmodligen bli ganska avogt inställda. Jaha, här kommer den där perfekta människan och predikar?

Nej, vi måste alla prata om miljöproblemen. Även om vi alla är medskyldiga. Just därför. Det är ju vi som gör fel som kan ändra oss. Och vi kan se till oss själva och se på varför vi inte gör rätt, trots att vi oftast vet, teoretiskt sett, vad vi borde göra. Vad är det som behöver ändras för att vi ska välja att göra rätt?

Däremot ska vi inte hålla på att kasta stenarna på de som vågar säga något högt trots att de inte är perfekta. Ja, det är jättevanligt. ”Jaha, här står du och pratar om miljö och vad vi borde göra. Men du kör ju fortfarande bil!” Ja. Även om man anstränger sig att leva ett liv som inte påverkar miljön alltför negativt så fallerar det ofta på något område. För att vårt samhälle är byggt på ett sätt som många gånger missgynnar ett miljövänligt levnadssätt. Så de flesta av oss som anstränger oss att leva miljövänligt får ge avkall på något eller några eller till och med många områden – om vi inte ska bli tvungna att leva ett ganska extremt liv.

Men:

Att man inte kan leva ”miljövänligt” fullt ut är inte ett skäl att skita i att göra sitt bästa på de områden där det faktiskt är hanterligt.

För en del av oss är det mer eller mindre nödvändigt att ha en bil – för att kollektivtrafiken inte fungerar tillfredställande och avstånden är för långa för cykel. För andra behövs avsteg på andra områden. Så är det. Och så kommer det sannolikt att vara ett bra till, tills dess att vi fått en vettig omställning av samhället.

Men som sagt var, det är inget skäl att inte göra sitt bästa, eller i alla fall vad man mäktar med, givet sina egna förutsättningar, på andra områden. Tvärtom!

Det är ingen tävling mot varandra, vi är i detta tillsammans och behöver hjälpas åt för att nå den gemensamma målet att ha en värld som vi kan leva ett drägligt liv i även i framtiden.

Men mot dem som fullständigt skiter i miljön, på alla områden, oavsett vilka ursäkter de hittar på, får ni gärna kasta så många stenar ni vill. I alla fall verbala stenar.

Läs även Kom med mig nerför trappan…

Möjligheter som försvinner

Sydsvenskan börjar ta betalt för artiklar eller läsning på nätet. Jag ser det som problematiskt.

Alltså, jag förstår dem till fullo. De måste självklart ta betalt för sitt arbete – det funkar självklart inte i längden att de ska erbjuda sin tidning gratis.

Och samtidigt… Alltså, jag som prenumerant (som ju alltså får tillgång till webbtidningen inkluderat i det pris jag ändå betalar) har ju ingen större nytta av nätvarianten för egen räkning, mer än när det gäller akut rapportering vid vissa evenemang. Framför allt använder jag ju webbtidningen för att kunna dela artiklarna med folk jag känner som inte har papperstidningen. Ofta människor i andra delar av landet, som jag har kontakt med via twitter och facebook. Jag vill visa: här har någon skrivit något intressant, fört fram en ny vinkel eller åsikt, redogjort för en ny lösning eller rapporterat om en vetenskaplig upptäckt eller belyst ett miljöproblem. Webbtidningen är en möjlighet att sitta och diskutera över en tidning med människor som befinner sig för långt bort för att vi ska kunna ta en fika tillsammans – vi tar istället vår fika framför varsin bildskärm (och säkert ofta med varsin kaffekopp vid skärmen).

Om folk plötsligt inte längre har tillgång till artiklarna så kommer detta att bli mycket svårare. Det kommer att öka mängden fula inskanningar av tidningssidor. Och det kommer att minska möjligheten till intressanta debatter på nätet.

Och som sagt var, jag förstår Sydsvenskan. Jag ifrågasätter verkligen inte beslutet.

Det enda jag möjligen ifrågasätter är  talet om att det skulle vara för min skull. För jag är ju som sagt var mer behjälpt av att kunna dela det jag läser med dem jag bryr mig om och diskutera med dem.

Så jag förstår utvecklingen. Men jag sörjer. Sörjer den tid som varit, den möjlighet som funnits och som jag faktiskt uppskattat väldeliga – inser jag nu.

Sila ord och svälja handlingar

– Programledarna svär för mycket. Det hör inte hemma i TV på bästa sändningstid, när massor med barn tittar.

Ovanstående uttalande är inte ordagrant återgivet utan mer ett samlat återgivande, men skitsamma. Det gällde melodifestivalen igårkväll.

Personligen tycker jag att svordomar är helt harmlösa. Varför skulle det vara ett problem att programledarna svär? Vad menar du att det skulle göra för skada? Det handlar om ORD. Det är inte ens ord som är riktade mot någon människa, inte ord menade att göra någon ledsen eller arg. Bara vanliga förstärkningsord. Enda anledningen till att du stör dig på dem är förmodligen att du lärt dig en gång i tiden att just de här orden är fula. Vilka ord som anses fula varierar över tid.

Ja, det är viktigt att vuxna är förebilder för barnen, så att barnen kan lära sig vad som är viktigt. Därför ser jag en massa andra saker som händer på bästa sändningstid i TV som betydligt mer problematiska. Som att en av programledarna i melodifestivalen igår gjorde en snabbutflykt till Italien för ett tramsreportage. Med största sannolikhet flög hon. Detta är en av många små (och stora) saker som bidrar till normaliserandet av saker som är väldigt skadliga för miljön.

Men den sortens saker reagerar ingen på. Istället hänger man upp sig på svordomar.

Vilket har störst påverkan på vår överlevnad och vårt samhälle i det långa loppet?

Föräldraskap är även att minnas

Det är förhållandevis ofta så att barnfria helger för mig infaller just i mitten av februari. Den här gången är det visserligen framför allt för att det är sportlov nästa vecka. Men dessutom är det ju mittlördag för spexet. Och det missar en gammal directeur inte gärna – medan jag då hellre är hemma och ugglar för mig själv ;-) Inte för att jag inte uppskattar spex – för det gör jag – men för att jag uppskattar chansen att vara hemma själv mer nuförtiden. Det handlar väl om tillgång och efterfrågan ;-)

Min första barnfria helg av spexslag inföll för åtta år sedan. Den helgen tänker jag på nu. Då bröt jag upp uthuset och klippte häckar. Och dessutom var det helgen då jag slutade amma första barnet. Han som är nio nu, alltså.

Det tänker jag på, denna lördag då jag latar mig å det grövsta: bloggar på löpande band trots att jag kommer att förbanna det när ryggen sedan säger att jag suttit för mycket.

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget ”Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

Som om alla pojkar vore lika?

Jag läser att Charlotte Perelli är glad att det väntade barnet verkar vara en pojke enligt ultraljudet:

Jag kan ju det där med killar. Det har jag erfarenhet av sedan mina grabbar och känner mig så trygg med det, jag är en riktig pojkmamma.

Precis som Charlotte Perelli så har även jag två pojkar. Och även om de är extremt lika varandra utseendemässigt så är de inte lika varandra i sätt eller beteende eller intressen eller personlighet. Så jag fattar faktiskt inte alls vad hon menar. Barn är individer. Som förälder till ett eller flera barn har man erfarenheter med sig av barn och att vara förälder när man sedan får fler barn. Men erfarenhet av just det barnets personlighet har man inte. Och personligheten sitter inte i könet.

Så det förvånar mig att Charlotte skriver så. (För ja, det är hämtat från hennes blogg – det är inte påhittat av aftonbladet.) Hade hon bara varit förälder till ett barn så hade hon kanske fortfarande kunnat tro det. Eller om hon varit förälder till två barn men av olika kön, för då hade hon ju kunnat tro att barnens skillnader trots allt berodde på barnens kön, även om det inte vore så. Men som mamma till två pojkar så borde hon veta, erfarenhetsmässigt, att syskon av samma kön inte alls är likadana när det kommer till personlighet.

Eller har just hon fått två pojkar som råkar vara varandras kopior personlighetsmässigt? Jag tvivlar. Jag tror ju att om två syskon är kopior av varandra, personlighetsmässigt, så beror det mer på föräldrarna: hur föräldrarna format dem, vilka förväntningar föräldrarna haft, hur föräldrarna format dem. Tror jag, alltså.

Och jag tycker synd om den blivande pappan. Från Perellis blogg:

– Jag vet i alla fall en sak, att även om Anders har sagt att det spelar ingen roll vad det blir, så är det väl alla killars stora dröm att få en son. Att kunna spela fotboll med, hockey och sedan snacka bilar med en son, skriver hon.

För hon litar uppenbarligen inte ens på vad den blivande pappan till hennes barn säger. Hon tar sig friheten att tala om vad både han och alla andra killar tycker och vill – även om han sagt något annat. För hon VET.

Och om hon VET vad alla killars stora dröm är, så VET hon säkert något motsvarande när det gäller sina egna söner. Vilket jag skulle gissa betyder att hon formar dem till det hon vill och tycker de ska vara.

Och så blir hennes tankar om om pojkmammeriet e självuppfyllande profetia.

Byt namn och golv så blir nog allting bra?!

För några år sedan invigdes köpcentrat Entré vid Värnhem i Malmö. Det är bara ett av ett stort antal köpcentra i Malmö, och de flesta har nyligen renoverats, håller på att renoveras, eller är helt nybyggda.

Entré öppnades ganska kort tid innan den närliggande järnvägshållplatsen Östervärn lades ner. Vid Östervärn klev jag ganska ofta av och på, och närheten till tåget är väl det enda som skulle kunna motivera ett besök på Entré – men den orsaken försvann alltså. I övrigt är entré helt ointressant. Befinner man sig på Värnhemstorget fattar man förmodligen inte ens att det finns ett köpcentra därinne. Men om man tar sig in där så konstaterar man mest att det inte gör så mycket; det finns ungefär samma saker där som på alla de andra köpcentrana. Och ärligt talat, livet blir inte roligare av att det finns en till av en massa vanliga klädkedjebutiker. Jag behöver inte mer kläder för att det finns 11 H&M än vad jag hade behövt om det bara fanns 10. (Nej, jag vet inte hur många H&M det finns i Malmötrakten.)

Det går inte så bra för Entré.

Är NÅGON verkligen förvånad över detta? Det finns en överetablering av köpcentra i Malmö. Entré erbjuder inget unikt. Folk behöver inte mer prylar. Köpcentrat behövs helt enkelt inte – alltså går det inte bra.

Det är bra att de inser och erkänner att det inte går bra. Det rimliga då är förstås… att inse att man helt behöver ändra inriktning. Att det går dåligt för att folk inte efterfrågar det man säljer. Att man kanske borde satsa på något helt annat. Att lokalerna borde användas till något som folk behöver.

Man skulle kunna satsa på ett centrum för återbrukshandel? Eller möteslokaler för föreningar och för de utsatta människor som, åtminstone enligt fördomar, finns i stor mängd i området. Eller något annat som behövs.

Tja, man har insett att förändringar behövs. Så här har man tänkt göra det (citat från Sydsvenskan, delvis nerkortat – markerat med /—/):

Nu byter Entré namn, sannolikt till Malmö Plaza.

Över 300 miljoner kronor satsas i en total ombyggnad. /—/

Av ett drygt hundratal butiksytor står 30-35 tomma.

-”‰De flesta av dem har aldrig varit uthyrda. Vi har gjort fel och måste nu göra vår hemläxa, säger Krumrei. /—/

En total ombyggnad väntar. Entré försvinner.

-”‰En så stor ombyggnad leder till en nystart, som kräver ett nytt namn. Malmö ska vara med i namnet. Jag är förtjust i Malmö Plaza, säger Meinhart Krumrei. /—/

Entrén mot Värnhemstorget ska flyttas och vidgas. Gigantiska skyltfönster ska öppna upp fasaderna ut mot Värnhemstorget och Pilgatan, där det passerar 25″‰000 människor varje dag. /—/ Till exempel ska alla svarta stengolv, uppemot 35″‰000 kvadratmeter, rivas upp.

-”‰Jag vill ha en varmare och ljusare upplevelse, där vitt kontrasteras med färger som gult och beige, säger Meinhart Krumrei.

Så om man byter namn och golvbeläggning, och bygger om för gigantiska pengar, så kommer folk plötsligt att få behov de tidigare inte haft och alla problem löses? Något är fel i den analysen. Något allvarligt.

Att bygga ett köpcentrum och sedan mer eller mindre skrota det efter fyra år är förstås inte hållbart. Det är vi många som förstår. (Läs till exempel Karin Arbsjö.) Frågan är när de som sitter på pengarna ska våga förstå.

Bokreaångest

Det närmar sig bokreadags. Och det ger mig lite lätt ångest.

Ja, jag är bokfantast. Inte så hysteriskt som många andra i min omgivning, men ändå. Jag älskar böcker. Vi har oändliga mängder böcker i huset. Översvämmade bokhyllor, och oavsett hur många bokhyllor vi skaffar så får aldrig alla böcker plats. Detta trots att åtminstone jag försöker att hålla nere bokkonsumtionen (min man har nog inte några direkta ambitioner på området, och han är en ”värre” bokkonsument än jag, mycket värre ;-))

Bokrean har varit en högtidsstund så länge jag kan minnas, eller, åtminstone sedan högstadiet men förmodligen längre. Ett tillfälle då till och med de små pengar jag haft att röra mig räckt till. I början handlade det mest om skönlitteratur, olika ungdomsböcker. Till exempel tror jag att jag köpt de flesta av böckerna i En ring av järn-serien på bokrea. Sedan har det alltmer gått över till olika typer av faktaböcker. Trädgårdsböcker, kokböcker, renovering, språk, historia, och en massa annat.

Som sagt var, jag älskar böcker. Böcker passar mig så bra som kunskapskälla, oavsett om det handlar om teoretiska resonemang eller om instruktioner för hur man blandar egen färg eller putsar en vägg. Jag är en läsmänniska.

Men man kan få för många böcker. Och nu tänker jag inte bara på bristen på plats i bokhyllorna.

Årets bokreakataloger börjar dyka upp, i alla fall i digital form. (Några fysiska kataloger har jag ännu inte sett, men jag har å andra sidan inte hunnit passera förbi någon bokhandel.) Och jag hittar saker jag skulle vilja ha. Flera kokböcker som kan hjälpa mig att laga god och bra mat med miljöfokus. Andra böcker som kan öka min kunskap om miljöfrågor. Och en massa annat.

Jag vågar knappt titta. För ja, visst uppstår det ett visst begär eller vad man ska kalla det. Jag börjar köpslå med mig själv. Börjar försöka övertyga mig själv om att nyttan överväger miljöbelastningen.

Kunskap är värdefull. Böckerna ger mig något värdefullt. Fast i många fall kunde jag ju låna dem på biblioteket istället. Tro mig, jag är en flitig biblioteksanvändare också. Å andra sidan, om alla bara lånar på bibliotek så kan knappast författarna gå runt. Och författarskap är ju i huvudsak en positiv, välgörande sysselsättning; om människor ska ha en inkomst så måste det ju totalt sett trots allt vara en hyfsat klimatsmart inkomstkälla. Eller?

Hur stor är egentligen miljö- och klimatpåverkan av en bok? Hur dåligt samvete behöver jag ha?