Monthly Archives: februari 2013

Energiexperimentet som försvann

För drygt ett år sedan gick vi med i Eons energiexperiment 100koll. Vi hade ganska låga ambitioner; mest var det väl så att det hade känts fånigt att inte gå med när vi fick chansen.

I början väckte det väl ett visst engagemang i familjen. Och grannfejden funkade faktiskt ganska bra i praktiken, för även om vi tyckte det var fånigt och inte funkade så bra, så var det ju i alla fall lite småkul. Inte minst tyckte dåvarande åttaåringen att det var lite spännande, vilket förstås gjorde att vi gick in lite oftare och kollade läget.

Men så gav vi oss på att renovera matrummet. Matrummet, som var det rum som 100koll-prylen suttit på väggen i. Och i den allmänna röran och med de nödlösningar som alltid följer av att man ger sig på att renovera ett rum så fanns liksom inget riktigt bra ställe att sätta prylen på istället. Den hamnade på skrivbordet i kontoret. Inte alls lika smidigt att springa och titta på.

Renoverande gör ju förstås också att man har mndre tid över att bry sig. Eller, på något vis orkar man inte fokus på hur många saker som helst. Dessutom var de metoddelar som kördes efter Grannfejden i bästa fall ointressanta och i vissa fall outhärdliga.

Så, helt ärligt: det rann ut i sanden. Jag har i princip inte tittat eller brytt mig sedan månadsskiftet juni-juli.

Nu är experimentperioden slut.

Och, trots allt ovanstående visar det sig att vi har sänkt vår förbrukning med 53,31% enligt siffrorna på experimentsajten. (Jag har inte kollat av mot elräkningarna, så jag vet inte om det stämmer i praktiken eller om experimentutrustningen visar glädjesiffror.)

Det låter ju fantastiskt bra.

Men. Som jag påpekat tidigare, så handlar experimentet bara om elförbrukning. Och den allra största energiförbrukningsposten handlar ju om uppvärmning. Vår uppvärmning sköts av en panna, som kan gå på el eller pellets. Pellets är förstahandsvalet, el är reservlösningen. Strular pelletsen, av en eller annan anledning, så ökar elförbrukningen.

Exeperimentet har fått oss att vara lite duktigare när det gäller den sorts pelletsstrul som vi själva kan råda över. Det vill säga, det har varit en extra motivation när det handlat om att bära in pellets när de tagit slut på okristliga tider eller när någon varit sjuk eller man av annan anledning egentligen kunnat tänka sig att skita i det och köra på el. Och en extra motivation att ta itu med att sota pannan eller dammsuga ur pellets som fastnat eller annat sånt. Så vi har kört mer på pellets ocjh mindre på el än säsongen innan. Å andra sidan, sånt hänger också samman med till exempel att det här varit en ganska ”mild” vinter, både vädermässigt och på en del andra plan.

Och det vi kan förebygga eller hantera är ju bara vissa typer av pelletsstrul. Andra sorters strul kan vi inte göra något åt. Och de kommer slumpmässigt ent tidsmässigt. Den gångna veckan har vi gått på el mer än halva veckan. För en fallucka inne i pelletsbrännaren gick sönder. Dessutom var det ”nya” (nyaste) rostret i sämre skick än det gamla. Och yttre brännarröret måste slutligen bytas ut. I väntan på reservdelar fick vi alltså gå på el. Vilket innebär att vi gjort av med löjliga mängder el senaste veckan.

Detta syns dock inte i experimentstatistiken. För experimentperioden slutade vid månadsskiftet.

Så, tja, en minskning på över 50 procent. Det är väl bra. Men mestadels beror det nog på tur. Och tur ger ganska missvisande statistik. Åtminstone på så kort tid som ett år.

Ledig

Jag är själv hemma. Resten av familjen har rest till fjällen med släkten en vecka.

Jadå, det är helt självvalt och frivilligt att jag stannar kvar hemma. Dels är jag inte mycket för skidåkning. Dels tycker jag det är rasans skönt att få vara själv hemma. Jag har ett uppdämt behov av att få rå mig själv. Att inte hela tiden stå till tjänst, springa med och titta på saker, lyssna på långa redogörelser om något en fyraåring tänkt ut, hjälpa någon med det ena eller det andr eler det tredje. Inte hela tiden svara på frågor av typen ”Får jag spela dator?” och ha långa diskussioner eller konflikter om att nej, jag ycker du akn hitta på ngot anat nu. Inte hela tiden vara en servicecentral som kommer hem, ställer mig och fixar mat, tar hand om disk och tvätt och annat (nej, det är inte bara jag som gör det, vi är två vuxna servicecentraler). Inte behöva försvara mig eller ursäkta mig om jag över huvud taget vill göra något som JAG vill så länge barnen är vakna.

Eller ja, är det något barnen tycker är kul så får jag ju göra det. Men då tar ju de över det roliga, och jag blir bara servicecentral där också.

Totalt sett innebär det att jag aldrig kan göra saker jag själv vill med gott samvete förrän efter klockan tio på kvällen. Det innebär att jag har att välja på att göra det jag vill och att få sova tilräckligt. Ofta är det sömnen jag prioriterar ner – samtidigt som resultaten ju inte blir så lysande vid den tiden. Och jag är ständigt trött. Eller, det lagrar på, jag blir tröttare och tröttare.

Jag behöver den här pausen.

Jag behöver möjligheten att kunna ta saker som de kommer. Kunna göra annat när jag kommer hem. Kunna ta ett varv på stan innan jag åker hem.

Igår gick jag till Morot & annat innan jag åkte tåget. I lugn och ro. Sedan åkte jag inom Coop innan jag körde hem. Jag började inte laga mat när jag kom hem. Men när jag väl gjorde det lyckades jag stöka undan en massa i köket under tiden.

Och sedan var jag så tvärtrött så att jag inte ens orkade sitta och blogga. Jag gick och la mig vid tio igårkväll. Och sov till tio i förmiddags.

Och ja, så kan vi väl lägga på lite av de obligatoriska katastroftankarna här. Nu när jag tänker att det är skönt att barnen inte är hemma så kommer det väl att hända något förfärligt. För så får man ju inte tänka. Och så vidare. Men det där har jag ju skrivit så många gånger redan.

 

Om någon fuskar så lägger vi ner helt – eller?

Apropå rosor och alla hjärtans dag, så stod det en blomförsäljare i centralhallen på Malmö C idag. Jag var inte ute efter att köpa blommor, men jag gick i alla fall fram och frågade. (Jag är egentligen alldeles för dålig på att fråga. Jag frågar inte gärna när jag vet, eller är nästan säker på, att jag kommer att få ett negativt svar. Men man ska ju fråga ändå, för konsumentefterfrågan driver utvecklingen.)

Ungefär följande konversation utspelade sig:

”Har ni några ekologiska eller fairtrade-märkta blommor?”

”Nä.”

”Nähä, då ska jag inte ha några.”

”Jag tror inte på sånt.”

”Va?”

”Jag tror inte på sånt. Det är ju bara att sätta på en etikett. Det är ingen som kan kolla att det stämmer.”

”Fast det finns kontrollorganisationer för sånt.”

”Det kanske funkar i Sverige, men inte i andra länder.”

”Det görs kontroller av certifieringsorgan även i andra länder. Och visst, det kan säkert finnas enstaka som lyckas fuska ändå. Men det är knappast en anledning att helt skippa idén? Det finns enstaka personer som fuskar med sjukpenningen – ska vi då skippa sjukförsäkringen helt och hållet för det?”

”Det finns i alla fall inget sånt i blomsteraffärer, det är bara mataffärer som har sånt.”

”Tja, visst, de stora livsmedelskedjorna är ofta aningens bättre på ”märkta” blommor, men det finns ju även i vissa blomsteraffärer, och här i Malmö finns ju faktiskt en blomsteraffär som är specialiserad på sånt.”

”Ja, just ja, jag känner en som jobbar där.”

”Jamen så bra då, prata med henne! Och jag lovar att när du tar hem ekologiska eller fairtrademärkta blommor så ska jag köpa.”

Köp inga rosor idag!

Det är alla hjärtans dag. Snälla, köp inga rosor till dem du älskar!

Ja, jag tycker också om rosor.

Men rosorna du köper är förmodligen odlade i ett land långt borta. Besprutade med gift, utan hänsyn till människorna som odlar dem och lever i området. Vattnade med stora mängder vatten, medan befolkningen har brist på rent vatten till sina vanliga behov. Och sedan hitflugna, för att inte hinna vissna på vägen.

Det är inte kärlek att förstöra livet och miljön för andra att köpa dessa rosor!

Om du tvunget ska köpa rosor, köp då fairtrade-märkta rosor. Eller kanske svenkodlade KRAV-märkta tulpaner.

Men du behöver faktiskt inte köpa blommor alls. Kärlek visar man på andra sätt. Och om du nu känner ett så gigantiskt behov av att göra av med pengar för att visa din kärlek, lägg då pengarna på något ”välgörande ändamål”. Köp fotbollar till barn i krigsdrabbade länder, eller lite gammelskog i norra Sverige.

Svenska vintertacos

Nioåringen gillar tacos. Men fram till ganska nyligen var gångerna vi serverat tacos här hemma lätt räknade på ena handens tumme. Jag har liksom egentligen inte sett någon direkt tjusning i tacos.

Men så kom jag på att tacos är ett smidigt sätt att kunna få barnen att äta vegetariskt – det finns ju schyssta vegetariska ”färser”, och i det här sammanhanget är ju poängen med färsen att det ska vara något smuligt som kan ta åt sig av tacokryddsmaken, så det funkar liksom väldans bra med ett substitut av det slaget. Enda nackdelen är att vi måste komma ihåg att köpa hem vegetarisk färs när vi handlar i större affärer längre hemifrån.

Alltså har det blivit något mer tacos på sistone. Och i möjligaste mån köper vi förstås ekologiska ingredienser. Både färdig kryddpåse och salsa går att köpa ekologisk i affären här hemma. (Nej, vi blandar inte egen tacokrydda. Eller, första gången gjorde vi det, och sedan fick någon i familjen kräksjuka bara någon timme senare, och sedan villejag inte använda resten av det jag hade blandat iordning, och så kom det liksom av sig.)

Men tortillas fanns det inga ekologiska på vår lilla Ica. Det tyckte nioåringen (som då fortfarande var åtta) att det borde finnas. Så han bad dem ta hem. Och det gjorde de.

Men det verkar inte vara någon mer än vi som handlade av dem (de var ju dubbelt så dyra som de vanliga, gubevars). Så åtgången var liten, och för att de inte skulle behöva slänga för många (de fick säkert slänga en del ändå när datumet passerades i förra veckan) så köpte jag ett antal förpackningar extra. Det är ju liksom inte bra för någon om de tar hem ekologiskt för att vi vill det och de sedan måste slänga.

Så då får man ju se till att äta lite extra mat med tortillas.

Men det känns inte så vettigt med hackade växthustomater och -gurkor till tacosen så här års, ur klimathänseende. Man ska ju satsa på säsongsgrönsaker! Och samtidigt så faller ju som sagt var det här med vegofärs på den fysiska bristen i närområdet. Därför blev det den gångna helgen Svenska vintertacos, på principen man tager vad man haver:

  • Svensk lammfärs (köpt på sistadatum och stoppat i frysen på det att affären icke må slänga den vid stängningsdags), kryddad med vitlök, rosmarin och rivet citronskal (eko) samt en slatt överblivet vitt vin och pressad citron (ja, samma citron då), fräst en stund på spisen
  • Rivna morötter (eko)
  • Hackad rödlök (eko)
  • Strimlad vitkål (eko)
  • Creme fraiche
  • Tacosås (eko)
  • Gul spetspaprika (eko)
  • Tortillas (eko)

Kålen åt vi huvudsakligen vid sidan om.

Det blev faktiskt riktigt gott – alla i familjen var nöjda. Inte så att det ersätter tacos, men det kändes som en schysst ssongsanpassning. Och ja, hade det varit mer planerat så hade man självklart kunnat stoppa med fler säsongsgrönsaker.

Must have – ursäkta, men det bestämmer inte ni

Jag var inom H&M och Lindex på vägen från jobbet till tåget. Det är ganska sällan jag gör sådana avstickare för tillfället, eftersom vi alla i huvudsak har vad vi behöver. Men nioåringen behöver nya regnbyxor (för de han hade har försvunnit) och jag tänkte köpa dem på H&M eftersom alla H&M:s kläder sedan årsskiftet ska vara fria från fluorerade ämnen. Det visade sig dock vara svårt att hitta: först var det svårt att alls hitta regnbyxorna (det hör till sådant där ointressant som man hänger rejält undangömt), sedan stod det inte något på dem om fluorfriheten, så jag kände mig allmänt osäker, och när jag frågade i kassan hade de förstås ingen aning. Nå, jag fick tjejen i kassan att skriva upp artikelnumret åt mig så att jag skulle kunna ringa kundtjänst och fråga.

Jag var också på jakt efter strumpor till samma barn, eftersom antalet strumpor som är hela och inte för små blivit mindre än vad som känns hanterligt. Både H&M och Lindex gick dock för närvarande bet på kraven ekologiskt, i färg men inte rosa (det vill han numera inte ha) samt rätt storlek. Hade jag hunnit hade jag gått tillbaka in på H&M och köpt en packe svart-grå-vita, men det får helt enkelt bli en annan dag.

Det som i huvudsak mötte mig i båda affärerna var stora skyltar som skrek

Must have!

(Eller ja, i den ena affären stod det nog strikt talat ”A must have”.) Dessa skyltar hängde vid många olika ställningar med kläder.

Must have? Ursäkta, men det är väl ändå inte upp till era reklamavdelningar att bestämma? Ärligt talat, H&M och Lindex, det äcklar mig. Det äcklar mig att ni talar om för mig och alla andra vad vi måste ha. För ni ljuger. Ni ljuger med berått mod. Förmodligen går alldeles för många på era lögner. Eller, förmodligen låter en massa människor sig påverkas av detta. Därmed driver ni folk till att köpa saker de inte behöver. Och därmed bidrar ni aktivt till ett ännu mer ökat överutnyttjande av jordens resurser. Ett fortsatt och ökat övertrasserande av kontot vi alla ska leva av.

Såvitt jag kunde se var inga av sakerna som ni markerade som ”Must have” något nödvändigt alls. Det rörde sig om helt vanliga kläder – tröjor, byxor, skjortor. Säkert i vårens färger och material. Och? Ja visst, baskläder behöver vi. Men de allra flesta av oss har sådana kläder i en sådan mängd att vi inte behöver köpa nytt på flera år, om det handlar om att hålla oss varma, skydda mot väder och vind eller för den delen skyla oss såpass som anses kulturellt motiverat. Vi behöver inte fler t-shirts och toppar. Ändå är det dessa saker ni hänger fram en masse.

På H&M kompletterades dessutom med något budskap (också på engelska) av typen ”Köp nu, innan de här sakerna är slut och det är försent!”. Ja, för vad händer då? Blir jag utan kläder? Öh, nä, knappast.

Ja, jag vet att ni lever på att sälja kläder. Jag vet att ni behöver göra reklam. Men det fråntar er inte ansvar för vår gemensamma framtid. Det finns seriösa och kloka budskap ni kan pumpa ut. Ni kan tjäna pengar på ansvarsfullhet och kvalitet.

Att lägga fokus på det som är överspelat och därmed aldrig låta det bli överspelat

En del möten jag går på, både i jobbet och i andra sammanhang, har som första riktiga punkt ”Föregående mötes minnesanteckningar”. Det vill säga man börjar med att harva igenom samma saker som man harvade förra gången.

Ibland består dessutom halva minnesanteckningarna av ”föregående mötes minnesanteckningar”. Det innebär att man ägnar ibland kan ägna en rejäl stund åt att gå igenom förförra mötets minnesanteckningar. Som inledning på mötet – när man borde vara fräsch i hjärnan och kunna komma vidare.

I värsta fall kan man fastna där. Stöta och blöta de saker man inte kunde komma överens om eller lösa förra eller förförra gången. Eller som man redan sagt inte kommer att bli av – men det kan man ju prata lika länge till om, liksom.

Man skulle ju kunna använda tiden till något roligare?

Idag fick vi lite fröer i jorden, jag och nioåringen

Jag har vabbat idag, med en äänu för sjuk för skolan-nioåring. Så vi passade på att stoppa lite fröer i jord, han och jag.

Först stoppade vi lite grejer i såjord i en pluggbox. Paprikor, chili, tomater och gurkor. Tanken är att kunna ställa ut dem på glasverandan sedan; verandan kan funka som växthus och vi kan få en tidig första skörd. Om det funkar, alltså. Vi fyllde inte pluggboxens 49 pluggar (och alla som är frötokiga kan inse att det krävde självbehärskning av oss båda), men vi kommer ändå att få mer än vad som får plats på verandan om allt gror. Jaja, det är ju ändå ett kärt problem, och förresten har jag ändå hotat att ha med mig några plantor i rummert på jobbet.

Sedan tog vi en säck med vanlig jord (den var frusen och fick stå inne och värma sig en stund först) och fyllde några vanliga krukor. Och så sådde vi basilika, rucola och Yukina Savoy. Plus en kruka med runda morötter (Paris Market). För det har jag läst nånstans att det ska funka i kruka, och det vore ju himla kul om det skulle funka och vi kunde få morötter i matrumsfönstret :-)

Vem är egentligen sjuk?

En gång i tiden var det så enkelt. Var man sjuk så var man sjuk. Det var innan barnen.

Ja, visst, jag överdriver, det fanns komplikationer då också – men de är fler nu.

Ofta så blir man ju sjuka mer eller mindre samtidigt. Eller, någon i familjen kommer hem med någon sorts smitta och smittar i sin tur ner resten av familjen, så man går om lott. Även om det är en som blir sjuk först, så hinner liksom sällan den personen bli frisk innan nästa person blir sjuk.

Fast så ser inte byråkratin ut. Man måste bestämma sig för VEM som är sjuk. Framför allt måste man bestämma sig för om det är barn eller vuxen som är sjuk. Och förstås även i viss mån vilket barn som är sjukt.

Är man hemma för sjukt barn så är man inte själv sjuk. Oavsett hur trött, snorig, hängig eller kräkig man är. Man får inte vara den som har ansvar för att ta hand om det sjuka barnet om man inte själv är arbetsför. För då kan man ju inte vabba – och alltså inte få ut ersättning. Skulle man vara så sjuk så måste man själv vara sjukskriven. Och då måste den andra föräldern vabba – om man nu är två.

För är man sjukskriven så kan man ju INTE ta hand om barnen. Då ska barnen vara på dagis, fritids etc. Är man sjuk så är man. Orkar man ta hand om barnen är man inte sjuk.

Så har jag i alla fall uppfattat det. Rätta mig gärna om jag har fel.

Och sedan ska man begripa hur det är meningen man ska fylla i när man ska begära ut den tillfälliga föräldrapenningen också. När jag varit hemma och vabbat en dag, min man sedan är hemma med barnet två dagar (men av olika skäl inte ska ta ut någon ersättning), och jag sedan är hemma en dag till med barnet. Fortfarande samma sjukperiod. Ska jag anmäla en ny omgång vab/tfp? Och om jag gör det, ska jag sedan ange det som att jag kommer att ”ansöka om ytterligare dagar i direkt anslutning till den här perioden” eller inte? Det är ju i direkt anslutning till, sjukdomsmässigt, men det är ett par dagar emellan. Tja, hur man ska göra framgår inte. Och när jag häromsistens bestämde mig för att faktiskt ringa och fråga, så var FK:s växel så överbelastad att jag inte ens placerades i kö. Så jag fortsätter som jag gjort hittills: jag fyller i som en ny omgång och ny ansökan för varje period dagar JAG vabbar. Bättre vara på den säkra sidan…

Ett ovanligt vettigt hotellrum

Jag har alltså varit på jobbkurs. Och alltså sovit på hotell. (Nej, hotell brukar inte vara ett problem sömnmässigt.)

Det brukar innebära att man hamnar i ett löjligt stort rum. Med dubbelsäng fast jag bara är en person. Massor med onödig yta. Glassigt och nyrenoverat – inte minst i badrummet – till ingen nytta. Inte för att vi efterfrågar detta, utan för att det fånigt så är de ”vanliga” rummen ser ut på väldigt många hotell.

Meningslöst. I rummet gör man ju inget annat än sover. Man hinner sällan vara där mer än just den tid man behöver sova, eller möjligen tagga ner en stund. Ja, och så ta en dusch och så. Oftast hade hälften så stora rum räckt alldeles utmärkt.

Därför blev jag glad den här gången. Litet rum. Smal säng, max 90 cm. Rummet väldigt enkelt. Väggarna vitmålad glasfibertapet med lite svampade duttar på. Inget modernhippt badrum utan bara precis vad som behövdes.