Jag handlar ju en del på tradera numera. (Nejdå, inga massor, men jag försöker köpa en del av det vi behöver den vägen.)
Det finns ju förstås många sätt att söka och leta efter det man behöver eller vill ha: sökning på kategori av saker, på fritextsökning av prylen eller av märket, och sedan kan man välja om man vill få sorterat på billigast eller kortast tid kvar eller nåt annat.
För vissa saker är man glad om man alls får nån träff; för annat får mn förstås upp massor (vilket förstås inte betyder att allt är intressant).
En del av de som säljer försöker på olika sätt att framhäva just sina produkter. Därför tänkte jag nu tydliggöra att följande typer av ”försäljningstrick” är bortkastade på mig och snarast gör det svårt för mig att vilja köpa sakerna:
Användande av följande ord i rubriken eller beskrivningen
shabby chic
lantligt
retro
”Såååå söt”
”Åååååh vilka…”
”Underbart…”
”Vilket härligt…”
Ursäkta liksom? Om något är snyggt eller inte avgör jag själv, tack. Och vad gäller det här med vad som är ”lantligt” så har er bild av det ofta mer att göra med någon sorts småborgerlig tillvaro för en lagom lång tid sedan för att vara på säkert avstånd.
Inte heller uppskattar jag när annonsören använder tre olika typsnitt eller femton olika färger i den beskrivande texten. Eller det här ofoget med att lägga en plastros eller plastmurgröna på varan som ska fotograferas för att det ska se extra lockande (?) ut.
Idag såg jag en annons med ett några år gammalt Ikeapåslakan (mina barn har ett likadant) som benämndes ”retro”. Suck.
Håll er till fakta i annonserna! Storlek, material, märke, skick, tillverkning och sånt.
Vi är hemma igen efter att ha varit hos mina föräldrar sedan i tisdags kväll (eller ja, halva familjen anslöt i fredags eftermiddag).
Jag vet att jag noterade där, speciellt de första dagarna, att jag tyckte det var ganska varmt i huset. Fastän mamma och pappa frågade flera gånger om det var säkert att jag inte frös.
Jag antar att jag hann vänja mig vid att det var varmare där. För nu fryser jag. Visserligen var väl huset här lite extra kallt när vi kom hem, eftersom vi hade haft värmen nerdragen en aning när ingen var hemma, och visserligen kan solen ha stått på lite mitt på dagen och lurat givaren till pannan att värma mindre än vad som egentligen behövs. Men framför allt tror jag att vi generellt håller lägre temperatur i huset. Eller, jag antar det. Jag vet inte.
Sedan känner jag mig dessutom lite småruggig, med en tendens till ont i halsen. Och fyraåringen har nog feber, och nioåringen hostar.
Men att jag fryser hänger nog mer samman med temperaturskillnaden, tror jag. Funderar på att värma lite överbliven glögg.
Därute är det kanske till hälften snöfritt nu. Enstaka krokusar blommar. Och många snödroppar. Av påskliljorna sticker det som bäst upp sisådär 8 cm grönt. Men jo, jag tror det är vår nu. Även om väderprognosen visar snö framåt torsdag-fredag.
Vi har en tygsoffa, som köptes för drygt nio år sedan – en dryg månad innan första barnet föddes, om jag minns rätt. En bäddhörnsoffa, som utbäddad blir en 140 cm bred säng. Den enda vi lyckades hitta (efter mycket letande) som faktiskt passade i hörnet, rent måttmässigt, eftersom det ju kommer en verandadörr sedan som inte ska blockeras.
Den har varit med om mycket, den där soffan. Kräkningar. Blodig kattungefödsel. Och under ett drygt års tid eller nåt sånt (innan vi slutligen blev klara med ovanvåningen) använde vi den som säng.
På dryga nio år har den alltså hunnit bli ganska sliten. Så sliten att tyget på några ställen hade spruckit ordentligt, dels en längre bit längs en söm, dels något annat hål.
Den behövde lagas. Egentligen behöver den kläs om. Men det är ett större jobb, som kräver planering, kunskap och tyg. Så det har fått bero.
Men nu hade det börjat bli akut, om inte soffan skulle bli bortom räddning.
Så häromdagen rotade jag fram det sista jag hade av grov sytråd (räckte inte hela vägen, tyvärr) och en sådan där ”böjd” synål (en av många nålar i ett billigt kit med typ tapetserinålar som jag köpt på ÖoB någon gång). Och så lagade jag. Den långa sömmen med många stygn. De andra hålen (på armstödets yttersta ände) med hjälp av en påsydd jeanslapp i hjälpligt rätt färg.
Det ser helt okej ut. Soffan kan nu förhoppningsvis funka ett bra tag till. En bra miljöinsats alltså.
Och så funderar jag. På den sorts symbolik lagade saker har fått. Har du tänkt på det? På tecknad film, när det ska visas att någon är fattig, så har de lappade kläder. Med tydliga, iögonfallande lappar och stora rejäla stygn. Som att det blotta faktum att man lagar saker betyder att man är fattig – för hade man haft råd så hade man köpt nytt istället.
Nästan alltid hänger lappade kläder dessutom ihop med grå-bruna kläder på tecknad film. (Om man inte typ är Pippi Långstrump.) Och kopplas liksom samman med något allmänt eländigt liv, på alla plan – tråkigt, grått, eländigt.
Att laga sina kläder är ju att bry sig, att anstränga sig, och att ha tid.
Vi är kvar hos mina föräldrar, jag och fyraåringen. Det är påsk. Mannen och nioåringen kommer snart hit.
Jag är ledig. Och jag är inte hemma i mitt eget hus.
Det innebär ledig på ett sånt där ovanligt sätt.
Ledig utan att ha en massa saker omkring mig som borde göras.
Ledig utan möjlighet att göra någon av de saker som jag skulle vilja göra eller vilja få gjorda.
Ledig. Och på ett sätt låst. Låst vid att göra typ ingenting.
Väldigt ovant. Lite frustrerande. Förmodligen ganska nyttigt. Förmodligen lite av den effekt folk försöker uppnå när de åker på semester och vill komma hemifrån.
Nå, helt lugn och ro är det inte. Vi varvar med lite vredesutbrott från fyraåringen (skrika, sparka, riva, slåss, spottas). Herregud, annars kunde man ju råka slappna av.
Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.
Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).
Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?
Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.
Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.
Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…
Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.
Eternit innehåller asbest.
Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.
Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.
Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.
Min man är typen som inte oroar sig för sånt.
Jag är typen som får ångest av sånt.
Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.
Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)
Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.
Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.
Fyrtio år lång var alltså den evigheten.
Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.
Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen? Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.
Ovanstående kan man läsa i en debattartikel i Sydsvenskan idag, angående Framtidskommissionens slutrapport, som nu publiceras. Debattartikeln är skriven av Pekka Mellergård som suttit med i kommissionen och som liksom flera av de andra deltagande är besviken.
Av citatet ovan kan man konstatera att det i alla fall inte är så att statsminister Fredrik Reinfeldt inte fattat allvaret. Han vet.
Intressant nog skiter han ändå i att agera.
Han, som sitter på den högsta politiska positionen i landet. Han, som verkligen har ett gigantiskt handlingsutrymme. Som har möjlighet att driva på, trycka på, föra upp frågan, i alla möjliga sammanhang. Som skulle kunna prata allvar med sina ministrar – och förmodligen även ställa ultimatum och byta ut, om han verkligen ville. Han, som förmodligen skulle ha landets främsta experter ståendes på rad för att komma in och förklara vad fan som måste göras så fort han ber dem (och många av dem har förmodligen försökt).
Men det gör han inte.
Det är extremt sällsynt att Reinfeldt pratar klimat. Och gör han det så är det ingen substans i det.
Så… Reinfeldt har fattat allvaret, men han sitter där och agerar bromskloss. Alltså får vi anta att han av någon anledning helt enkelt inte vill rädda klimatet? Eller?
Det sägs från alla möjliga håll, bland annat politiskt, att klimatet är vår tids största utmaning. Och nej, just det har jag nog inte hört Reinfeldt säga. Men ändå, om han nu insett allvaret, men tydligen inte tänker agera själv, hur kan han då välja att sitta kvar? Borde inte det självklara vara att lämna över till någon som verkar vilja göra något åt det här?
Reinfeldt, det är dags att börja omställningen – dags för lite radikala beslut!
Det sägs att det är bättre för miljön om folk bor i städer. Och det må väl vara sant, om man ser det teoretiskt. Kortare transporter. Bättre möjligheter att samordna transporter. Bättre möjligheter att ha saker tillsammans. Och så vidare. Mer rationellt, helt enkelt.
Men… människan är nu inte bara rationell, om nu någon trodde det.
Och staden ger inte bara bättre möjligheter till att samordna och dra nytta av varandra på sådana där miljöbra sätt. I staden finns också ett mycket större utbud av saker att ”konsumera”. Ja, köpa då alltså. Och visst är det bra att det finns mer ekologisk mat att välja på när man bor på ett ställe där det finns fler som är som en själv. Men det finns också, på motsvarande sätt, fler av de som inte bryr sig om miljön. Och ett mycket mycket större utbud av saker som man faktiskt inte behöver. Som oändliga mängder kläder och prylar.
Jag tror att risken att man handlar saker man faktiskt inte behöver – alltså sådan där meningslös nöjesshopping – är mycket större om man bor i stan, där sakerna finns att köpa ”överallt” och liksom nästan hoppar på en om man är ute och rör sig, än om man måste lägga halva dagen bara på att ta sig fram och tillbaka till stan där affärerna finns.
För ja, jag märker också av hur lätt det är att påverkas, och övertala sig själv om att ”jag nog behöver” eller ”en sådan skulle vara bra att ha” eller ”ja men det kan jag ju få lov att unna mig” om man rör sig i och kring affärer i centrum. Den påverkan, den striden, behöver jag ju inte alls bry mig om hemma på landet.
Du tjatar om din personliga frihet. Om din rätt att själv få bestämma över ditt liv och göra som du vill, och här ska inga jävla miljöfascister komma och bestämma hur du får leva ditt liv. Du vill inte ha inskränkningar i vad du får göra. Du vill få bestämma själv vad du ska äta, vad du ska köpa, vart du ska resa och hur, oavsett vad det har för påverkan på annat och andra. Du anser att det är din personliga frihet att göra vad fan du vill. Och alla försök att inskränka din frihet – oavsett skatter, lagar, eller ”bara” information om vad dina val ger för negativa effekter, inkränktar på den frihet du är given som (priviligierad vit) människa.
Men du. Vi lever i ett samhälle. Ett gemensamt samhälle. Och själva grunden för ett samhälle är att vi inskränker folks frihet och skapar skyldigheter.
Till exempel har de allra flesta samhället sedan tusentals år förbjudit dig att döda andra människor.
Så nä, du får inte göra som du vill. Men det fick du inte innan heller. Vi människor sätter upp regler tillsammans, för hur det fungerar att leva tillsammans, givet förutsättningarna i var tid.
I vissa samhällen och i vissa tider har man gillat att förknippa de här reglerna, eller inskränkningarna, med någon sorts gud som sagt något – man har skyllt på religionen. Fast oftast kommer även dessa regler från början från vad som behövts för att samhället och samlevandet människor emellan ska funka. Regler som kommer från så kallade religiösa sammanhang har dock en tendens att leva kvar långt efter att de slutat vara motiverade. Och eftersom det med tiden lagras på fler regler, så är inskränkningarna i den personliga friheten ofta större för dem som tror på en gud. En gud tycks ha rätt att inskränka folks frihet nästan hur långt som helst.
Men vi som vill inskränka din frihet för att planetens resurser är begränsade, för att människans påverkan riskerar att sabba möjligheterna för kommande generationer, vi har ingen religion att skylla på. Vi baserar våra krav på vetenskap. Och då tycker du inte det är okej att vi inskränker din personliga frihet.
Men du då! DU inkräktar på min frihet, på mina barns och eventuella barnbarns frihet. Du inskränker kommande generationers möjlighet att leva ett vettigt liv.
Men ja, visst vill jag värna din personliga frihet. Det är viktigt att du själv får välja hur du vill minska din negativa påverkan. Det står dig fritt. Så länge du håller dig inom din beskärda del och inte inkräktar på andras rätt till samma frihet. Så länge du inte förbrukar mer än din andel av det livsutrymme som finns att tillgå. Inte släpper ut mer än din beskräda del klimatpåverkande gaser.
Jag har ett moraliskt ansvar att leva mitt liv på ett sätt som inte inkräktar på andra människors rätt att leva.
Har du fest ibland? Eller bjudning, eller middag, eller nåt annat. Sociala sammankomster där du umgås med andra människor.
Vilka bjuder du då? Eller, vilka är välkomna? Och vem bestämmer det?
Min gissning är att det är du som bestämmer. Eller, om du är gift eller sambo eller har en partner, så bestämmer ni tillsammans. Men ändå. Vilka som är välkomna är du med och bestämmer. Och min gissning är det baserar på vilka du gillar att umgås med. Människor du trivs med, har roligt med, eller får ut något av att umgås med. Inte människor som behandlar dig som skit. Inte människor du alltid blir ovän med. (Däremot är det fullt möjligt att det finns någon person som bjuds med för att inte ”bli över”. Någon som kanske inte har jättemånga vänner, någon som riskerar att sitta själv annars.)
Skulle du gilla om det istället var någon annan som dikterade vilka du måste bjuda? Någon som satte upp regler för vilka du skulle bjuda eller umgås med. Har du fest måste du bjuda alla på jobbet. (Ja, även han som brukar komma med obehagliga kommentarer eller hon som alltid ska skryta om sig själv och trycka ner dig.) Eller alla granarna. Eller alla i släkten. (Inklusive kusinen som du aldrig dragit jämt med men som ändå tvingats tillbringa varenda sommar med.)
Okej, jag vet ju inte vad du tycker. Du kanske tycker det låter lockande?
Det gör i alla fall inte jag. Jag vill själv välja vilka jag umgås med. Ordnar jag fest och anstränger mig att göra det trevligt, laga mat och så vidare, så är det ju för att jag vill att det ska vara trevligt. Annars kan jag ju lika gärna låta bli.
Och ja, jag tycker det är självklart.
Men tydligen är det många som inte tycker det är självklart när det kommer till barn. För när det gäller barn så ska alla tvingas bjuda alla. Det vill säga alla i klassen. Även om ”klassen” är människor som klumpats ihop av andra och som kanske faktiskt inte alls fungerar ihop. Även om man kanske har de allra flesta av sina riktiga vänner utanför klassen, kanske utanför skolan. Det ska till och med ställas upp regler för vilka som ska bjudas och hur kalasen eller festerna ska gå till. regler som ska gälla alla som går i samma klass eller samma skola.
Ursäkta?
Bara för att man är barn är man inte livegen.
Bara för att man är i en sådan ålder att man har skolplikt innebär det inte att hela ens liv ska försiggå inom skolans mentala murar. Man får faktiskt ha ett liv utanför också. Det är till och med så att jag tycker det är viktigt att man får ett liv utanför skolan. Tid som inte skolan bestämmer över. Sånt där som kallas fritid. Sånt där som man bestämmer över själv.
Ja, saker som görs på skolans område kan skolan bestämma över. Ja, sådant som sker inom skoltid kan skolan bestämma över. Men nej, sådant som ligger utanför skoltid kan och ska inte skolan bestämma över.
Och nej, här har skolan heller aldrig försökt sig på det, tack och lov. Vi har inga problem av det slaget här – jag bara hör de här diskussionerna från andra håll, men här är det lugnt. Det enda som sagts här är att om man inte tänker bjuda alla i klassen så får man inte dela ut inbjudningarna på skolan (och då sammaledes på dagis), utan då får man distribuera inbjudningarna på annat sätt. Vilket jag tycker är fullkomligt självklart.
Men alltså, jag utgår från att mina barn är kompetenta människor. Då kan jag inte sätta upp regler över vilka de ska bjuda på sina fester. För det skulle jag aldrig nånsin acceptera att någon gjorde för mig.
Det handlar om att respektera mina barn och betrakta dem som mäniskor, inte som utställningsexemplar att visa upp för andra eller någon sorts socialt experiment. Hur ska jag kunna uppmuntra dem att bli egna individer, följa sin egen vilja, lita på sig själva – och sedan bestämma regler för vem de ska bjuda när de vill fira födelsedag?
För övrigt: massor med människor tycker att det är jätteviktigt att barnen inte ska vara kvar för länge på dagis och fritids – men hur går det ihop med att styra upp saker som händer på fritiden enligt regler som beslutas inom den där sfären som de inte ka vara för många timmar inom?
Det är ingen som påstått att Earth hour ska vara en energibesparande åtgärd. Om effekten elförbrukningsmässigt ens är mätbar under den timme Earth hour pågår (med en timmes förskjutning runt hela jordklotet) så är det självklart en piss i Mississippi för klimatet, som åtgärd betraktat. Men som sagt var, Earth hour ÄR ingen åtgärd. Det är en manifestation. Ett sätt att lyfta klimatfrågan.
Och ja, som sådan ser jag den som värdefull. Earth hour är ett tillfälle att föra frågan på tal. Att prata med barnen om klimatet, om vår påverkan, om vad energi är och varför vi inte ska slösa med den. (Ja, självklart gör jag det annars också. Men det blir på ett annat sätt.) Det är ett tillfälle att kunna ta upp klimat- och energifrågor på sitt jobb – utan att vara den där gnälliga konstiga miljömuppen, för initiativet till Earth hour kommer från ett annat håll, och man kan liksom börja samtalet i ett annat utgångsläge där det inte blir två oförenliga motpoler utan mer ett positivt ”Vad kan vi göra inom området hos oss?”. Det är ett tillfälle att fundera på vad man mer kan göra i sin vardag, och en möjlighet att prata om det utifrån ett något positivare utgångsläge än det ofta blir annars.
Nu har jag ingen statistik på det, men jag uppfattar det som att det trots allt pratas och skrivs mycket mer om klimatet under månaden runt Earth hour än under resten av året. Och med tanke på att klimatdebatten fört en tynande tillvaro de senaste åren så behöver den, tyvärr, den uppmärksamhet den kan få.
Ja, det är ett jippo. Men jippon är inte nödvändigtvis dåliga. Det beror helt på vad man gör av dem. I år har jag, precis som förra året, använt Earth hour-jippot till att göra ett vegomat-jippo. Förra året var vi kanske 20 personer som åt vegetarisk lunch i en vecka. I år många fler. Och ja, vegetariskt i en vecka är också bara ett jippo, en piss i Mississippi. Men samtidigt innebär det att ett antal människor som normalt sett inte äter vegetariskt, har provat på, vant sig lite grann, märkt att det här är inte konstigt eller svårt – och min gissning är att flera av dem kan tänkas fortsätta äta vegetariskt betydligt oftare än tidigare. Det handlar alltså om en förändring av vad man betraktar som det vanliga, det man gör. En början till en beteendeförändring. Och, mycket viktigt, den är gjord som något som är kul, något vi gör tillsammans, något vi känner glädje och stolthet över, istället för något som är tråkigt och gjort av dåligt samvete. Istället för en begränsning är det ju en ny värld vi får tillgång till!
Det finns många andra exempel på hur man använder Earth hour till att lyfta viktiga åtgärder och knuffa människor i rätt riktning.
Men ja, Earth hour är bara en manifestation. Absolut. Earth hour kan aldrig ersätta allt annat ”riktigt” klimatarbete – som ju består av allt från små vardagsbeslut till stora övergripande beslut som gäller hela världen. Men det är liksom inte meningen.
Earth hour är liksom lite som Världsvattendagen (som infaller idag, den 22 mars) eller FN-dagen (24 oktober). Ingen tror väl att vi löser alla världens vattenproblem genom att skriva och prata lite mer om vattenproblemen i världen idag? Ingen tror väl att vi löser alla världens konflikter och räddar alla utsatta barn genom att sjunga några sånger i skolaulan på FN-dagen. (Och ingen tror att vi får tillbaka någon som dött genom en tyst minut.) Men det betyder inte att dessa manifestationer är meningslösa, och framför allt inte att de ska motarbetas.
Jag tvingar inte dig att sjunga sånger på FN-dagen, hålla en tyst minut för krigsoffer eller bry dig extra mycket om vattnet just idag. Och jag tvingar dig inte att släcka lampan imorgon. Men jag tycker du ska ge fan i att håna oss som släcker.
För övrigt tror jag inte du hånar oss för att du vill hjälpa klimatet. Jag tror du gör det för att visa att du är bättre än oss. Men snälla nån, det kan du ju i så fall visa utan att ta till den sortens metoder? För ärligt talat, när du driver med Earth hour så tror jag snarast att du hjälper till att få människor negativt inställda till klimatarbete i stort också. Och det kan väl inte vara det du vill?
