Egentligen borde jag försöka övertyga folk mer. Argumentera. Prata på. Berätta om alla miljöproblem vi människor orsakar med vårt sätt att leva. Berätta vad vi kan och bör göra.
Ja, jag gör det här i bloggen. Men jag menar att jag borde göra det mer i verkligheten också. Jag borde ju prata om det typ jämt ;-) Använda min kunskap och se till att inte en människa omkring mig kunde vara ovetande.
Men det gör jag inte.
För jag är så van vid att vara avvikande. Hon den där konstiga. Hon med konstiga åsikter, konstiga tankar, och så vidare. Jag är liksom ändå van vid att ingen lyssnar. Van att viftas bort som den som ändå är knäpp och onormal på det ena eller andra sättet. Jag vet att folk i bästa fall inte lyssnar och i sämsta fall gör narr av mig.
Vetskapen om att jag liksom ändå är en i periferin får mig att hålla tyst.
Många gånger trivs jag egentligen bra med att inte vara centrum av normalfördelningskurvan. Många gånger är det lättare att våga vara sig själv och avvikande om ingen ändå förväntr sig nåt annat.
Men när det kommer till att försöka få fler människor att fatta så hade det kanske kunnat vara smidigt att vara mer ”normal”. Eller, att ha självbilden av att vara normal är väl nog vad jag menar. För om jag betraktade mig själv mer som en av alla andra så skulle jag väl förmodligen tycka att det var självklart att alla andra också skulle tycka att det jag hade att berätta var intressant och viktigt – och jag skulle vara övertygad om att bara de fick veta så skulle de genast också ändra beteende och åsikt.
Det skulle ju faktiskt kunna vara en ganska praktiskt inställning.