Ibland är det så tröttsamt att behöva vara beredd hela tiden. Att behöva hantera och bemöta alla onödiga saker folk säger inför mina barn.
Så smal [valfri kändis] har blivit!
Jaha, kanske det? Och? Ärligt talat vad har du med det att göra?
Om du sätter lite lego på sidorna av huvudet på figuren du gjort så ser det ut som en flicka!
Åhå, hur menade du nu? Att man ser ut som en flicka om man har långt hår? Och det säger du rakt ut till min nioåring, som har långt hår – när du pratar om figuren som han har byggt? Hur tänkte du?
Jaha, gillar han att baka? Inte visste jag att små pojkar gillar att göra sånt?
Nähä – vad trodde du att små barn gillar att göra? Och hur tror du det påverkar min fyraåring att du säger detta, inför honom, flera gånger om – han som älskat att baka och laga mat sedan han först klarade av att stå på en pall och röra i grytan vid ungefär ett års ålder?
Jag kan inte ens komma ihåg alla de exempel som kommer av att i några dagar umgås med familjen. Så många små grodor. Så många sådana där små uttalanden som är med och formar mina barns bild av världen. Så många små uttalanden från dem de bryr sig så mycket om.
Och jag kan i någon mån bara sitta och se på. Eller ja, självklart kan jag argumentera emot. Men det stör mig att jag ska behöva göra det. För det markerar ändå att det här är något som folk bryr sig om. Att diskussionen alls kommer upp gör att mina barn inte får lov att vara bara barn, utan förutfattade meningar om kön – eller om folks kroppsstorlek och ideal. Och jag skulle mycket hellre se att de slapp fundera på detta ett tag till. Istället för att jag ska behöva sitta där och argumentera för och förklara grundläggande saker som att det visst påverkar dem vad ni säger.
Suck.