Monthly Archives: april 2013

Inte en gång för alla utan igen och igen och igen…

Ibland är det tungt, det där att ta samma beslut igen och igen. Att gång efter annan ta det mindre lockande beslutet. Att en gång inte räcker.

Som det här med att välja vegetariskt oftare. Även om min grundtanke är att välja vegetariskt till lunch när det finns ett rimligt vegetariskt alternativ, så står jag ju där gång efter annan, och måste göra valet igen. Ja, det finns en vegetarisk soppa, men den har jag ätit så många gånger och den är tråkig – och idag skulle jag vilja ha köttsoppan. Ja, det finns vegetariska alternativ på den indiska restaurangen, men idag har de lamm som jag vet är så gott – och linserna och de sönderkokta grönsakerna är mindre varierade och mindre mättande.

Det räcker liksom inte att jag valt vegetariskt en eller två eller sjutton dagar, det måste göras så många gånger, och varje gång innebär det vånda – oavsett vilket beslut jag kommer till.

Och för dem som flyger… även om de avstår från att flyga, slänger reklamen, tänker att i år så reser vi nånstans i närområdet på semester – så inte är frestelsen över för det. Det kommer ny reklam för flygresor, med nästa dagstidning, nästa magasin, och nästa klick på facebook. Lockelsen finns där hela tiden. Besluten måste tas igen och igen.

Det är ju i sig förenat med vånda att lära om, göra annorlunda, sticka ut. Att då behöva göra detta jobbiga många gånger underlättar inte.

Alvedonet eller flygsemestrarna – om du får välja?

När jag oroar mig för framtiden, då oroar jag mig för sånt som att det inte ska finnas alvedon.

Ja. Alvedon.

Visst, alvedon är oftast ingen livsnödvändighet för att genomleva förkylningar, influensor och liknande. De flesta gånger skulle vi nog genomlida och överleva ändå. (Men säkerligen inte alla.) Men det är trots allt en ofantlig skillnad på att kunna ta ett par alvedon och därmed reda ut situationen, och att inte ha det. Och alla besvärliga följdeffekter man kan komma undan – att jag spänner mig mindre under sjukperioden och därmed inte drar på mig en massa spänningar som gör att jag får värk efteråt och lättare skadar mig, och så vidare.

Alvedon, och för den delen nässpray, hör till de saker jag verkligen värderar högt med att leva ”i den moderna tiden”. (Och en hel del annan sjukvård av mer avancerat slag, och antibiotika så länge nu den fungerar, och så vidare. Men ändå. Vi kan hålla oss till alvedonet nu, för enkelhetens skull.)

Så vad är det då jag oroar mig för?

Jo, så här:

Våra läkemedel tillverkas huvudsakligen i länder långt borta. Förmodligen tillverkas de huvudsakligen med fossila bränslen som energikälla.

Om vi tänker oss framåt i tiden, så kommer situationen i världen att se annorlunda ut. Förmodligen kan man inte längre hålla på att transportera varor så långa sträckor. Förmodligen finns det inte längre möjlighet att driva fabrikerna med fossil energi. Och vad händer med läkemedelsföretagen – som ju är stora internationella bjässar – i en förändrad värld med en förändrad ekonomi? Vad händer med kunskapen i företag som gått omkull?

Jag vet förstås inte. Och alvedon är kanske inte så himla svårt att tillverka – kanske vågar jag tro på att det kommer att finnas en tillräcklig produktion här hemma i Sverige? Fast även då kan man fråga sig: kommer vi vanliga människor att ha råd, eller blir det en lyxvara? Som sagt var, jag vet inte. Och det är i sig skäl nog att oroa sig. Och som sagt var, det finns en massa andra mediciner – och vi ska nog inte räkna med att det löser sig på alla områden.

För jag vet att om jag ska välja mellan möjligheten till flygsemestrar och billiga plastleksaker. eller möjligheten att få de mediciner jag och andra behöver, så väljer jag alla gånger medicinerna. Jag väljer alltså att avstå från att använda oljan till flygresor och tillverkning och transport av saker vi verkligen inte behöver, för att det ska finnas olja där den verkligen behövs och för att inte klimatet ska sabbas och sätta käppar i hjulen för mitt moderna liv där jag kan bli frisk från sjukdomar.

Problemet är att det inte räcker.  Att jag låter bli flyget och plastskiten och en massa annat gör ju inte att andra låter bli.

Så vad väljer du? Alvedon eller flygsemestrar?  Vad är viktigast för dig? Vad värderar du högst i den moderna världen?

Rutger och resiliensen

Inte så hemskt långt från där jag bor bodde för tvåhundra år sedan en tjomme som hette Rutger Macklean. Han var godsägare, och det han framför allt är känd för är att han var jordbruksreformatör.

På den tiden var bondbyarna samlade, med alla husen längs en bygata. Grannarna fanns alltså alldeles nära intill. Det gjorde däremot inte åkrarna. För åkrarna var rättvist fördelade mellan alla som hörde till byn. Åkrarna var av olika typ – bra till odling av olika saker. Det innebär att av varje åker hade varje hushåll (typ) en remsa av varje åker. En teg. Ett system som hade hängt kvar länge – och remsorna hade blivit smalare med tiden, när fler människor skulle dela på åkrarna.

På det viset var alla tvungna att hjälpas åt. Alla gav sig i kast med åkern-ner-mot-ån samtidigt, gemensamt. Och sedan åkern-i-söderslänten. Och så vidare.

Rutger tyckte det här var irrationellt och omodernt. Mellan remsorna blev det ju hela tiden en smal remsa som inte blev uppodlad. Slöseri! Dessutom var det osmidigt att ala skulle behöva transportera sig iväg till åkrarna – det vore mer rationellt om alla hade sin åker vid sitt hus.

Sagt och gjort. Är man godsherre och har bestämt sig så gör man. Så byarna splittrades, åkrarna delades ut så att alla fick typ varsin, och så byggdes husen upp igen, så att var och en bodde mitt i sin åker.

Hejdå bygemenskap och social kontakt.

Hej och välkommen till början på industrijordbruk med brist på småbiotoper och biologisk mångfald.

Men reformen var så poppis att det tids nog blev krav på att alla skulle göra så där, typ i hela landet.

Jag funderar lite smått på hur Rutgers reformerande påverkat resiliensen i samhället.

Berättelsen om Rutger Macklean och skiftesreformen är berättad ur mitt minne och utan någon exakt faktakoll.

Förkylningar och manlighet

Får man verkligen må så här? Är det inte typ brott mot nån konvention?

Nåt i den stilen skrev min man häromdagen på facebook, som en beklagan över andningsproblem och muskelvärk och annan skit orsakad av något av de virus som valsar runt. Det vill säga förmodligen antingen det jag hade förra veckan, eller det jag har nu.

Och då var det någon som kommenterade något om det här med ynkliga män och förkylningar kontra kvinnor och graviditeter. Typ du ska inte klaga, jämfört med en förlossning är det där inget, men män är så sjåpiga med förkylningar.

Jag har aldrig fattat det här med män och förkylningar. Alltså den här ständigt refererade ”sanningen” att det ska vara extra synd om män när de är förkylda/att de ska vara extra sjåpiga när de är förkylda/whatever. Var kommer den idén ifrån? Det stämmer liksom inte på några människor som jag träffat på, men ändå upprepas det igen och igen.

Jag är också sunkig och gnällig när jag är förkyld. Det är för jävla eländigt när ögonen rinner och jag inte kan andas ordentligt!

Jag har fött två barn. Det är bland det absolut värsta jag varit med om, och jag trodde knappt jag skulle överleva första gången. Det hindrar inte att jag tycker förkylningar är skitjobbiga. Att jag har upplevt något som är mycket värre gör inte att jag inte har behov av at beklaga mig och gnälla när jag är förkyld. Inte heller tycker jag att det tar bort andras rätt att gnälla. Det är det här med i-landsproblem: bara för att det finns människor i Afrika som svälter så betyder det inte att vi i de rika länderna aldrig får klaga över något.

Jag ser verkligen inga skäl att bita ihop och hålla käft istället för att beklaga mig när jag är förkyld. Nog för att jag har mycket av duktig flicka-syndrom och är bra på att bita ihop och klara mig själv – men inte ens jag ser någon poäng med att låtsas som att allt är okej när en förkylning gör livet för jävligt.

Men kanske är det där skon klämmer när det kommer till det här med män och förkylningar: män har helt enkelt aldrig fått lära sig att de borde hålla käft och bita ihop. De gnäller när de har behov av det. Medan många kvinnor har lärt sig att de ska låta bli.

Trött på det här!

Förra veckan – alltså första veckan i april – var jag ju hemma och vabbade hela veckan, och var krasslig själv också.

Veckan som gått nu har jag jobbat. I måndags vabbade min man, och blev själv sjuk, och sedan har han varit sjuk hela veckan. Själv har jag haft en ganska stressig eller intensiv jobbvecka. Eller ja, i alla fall rörig, som det blir när man ligger efter med en massa saker och inte vet vilka trådar man ska ta tag i – de nya, de gamla eller allihopa, typ. Varit på resande fot, sovit borta en natt, kommit hem ganska sent en kväll, gått upp kvart över fem en morgon. Och samtidigt inte haft någon ork. Varit energilös. Inte riktigt orkat ta itu med saker. Hostat och haft ont i halsen. Och tänkt att det är som jag inte hunnit repa mig från influensan eller vad det nu var. Jag har gått och längtat efter sol och värme och lite lugn och ro och möjlighet att vila upp mig och komma ikapp.

Igår eftermiddag, efter en synnerligen kraftlös dag, började mina ögon bli irriterade och jag började bli snorigare. Inget gott tecken.

I morse rann ögonen, jag snorade och nös. Det kom märklig muskelvärk. Och på eftermiddagen kom nästäppan. Och sedan frysandet och huttrandet och ont i hela kroppen, och jag låg under täcke och yllefilt en dryg timme tills alvedonet hunnit värka så pass att jag slutade skaka.

Jag är sjuk igen. Det vill jag inte. Jag vill vara pigg och ha ork och energi och sätta igång med en massa vårsysslor i trädgården.

Lyxproblem

Våra små uppdrivna plantor behöver planteras om. De gurkor och tomater som ska ut på verandan och stå i kruka där är så stora att det nu var dags för ”slutkruka” – i alla fall de flesta av dem. På en del av de partenokarpa gurkorna finns det till och med redan pyttesmå gurkor på gång. Men det är för kallt därute. Sedan i lördags har det visst som kallast varit +1,6 grader (då har vi alltså haft ordentlig frost ute). Så nu har vi planterat om de som var i mest behov av det i sina stora krukor och ställt på arbetsbänken i studion.

Det är mycket annat som behöver planteras om. Hela min pluggbox (en hel pluggbox är 7×7=49 plantor) och hela nioåringens pluggbox. Plus en massa squash och gurkor och annat som står i roottrainer, och så vidare.

Redan i vanliga fall så här års uppträder stora problem. För få stora krukor. För få fönster att ställa alla krukor med uppdrivna saker som senare ska ut i trädgården. För få fat. För få ”tråg” där man kan rada upp många krukor (alltså fyrkantiga fat för många fyrkantiga krukor).

Reda i vanliga fall brukar jag dessutom i slutändan få skänka bort en massa plantor för att jag faktiskt inte har plats för allt.

Nu har jag dessutom det underbara ”problemet” att nioåringen är lika glad som jag för att driva upp plantor. Vilket innebär att han har lika många tomatplantor som jag. Och gurkor. Och paprikor. Och så vidare.

Och nu blev det som så att vi började med att plantera om hans pluggbox ikväll. Så nu har allt utrymme och alla tråg gått åt till hans plantor.

Vete fan hur jag ska lösa det :-) Funderar, trots att det bär mig lite emot, att använda de gamla plåtarna från mina föräldrars gamla ugn som ingen velat köpa, till att sätta krukorna i. (Det är ju synd att förstöra plåtarna.)

Nå, det är ju trots allt ett lyxproblem. Jag är väldigt glad att dela odlingsintresset med min son.

Träning och verkligheten

Man ska ju träna minst ett par gånger i veckan – det ”vet väl alla”.

Men verkligheten är nåt annat än idealen. Som pendlande förälder med hus och ideella åtaganden och så vidare har jag som ambition att träna en gång i veckan. För en kväll i veckan är min egen, som jag själv kan bestämma över, kan komma hem när jag vill, inte behöver ta ansvar för andra än mig själv.

Även detta i den ideala världen, förstås. Verkligheten är något annat.

För det kommer ju annat emellan. Jag blir sjuk. Barnen blir sjuka. Det är föräldramöten och julfester och jobbkonferenser på annan ort (det senare inte särskilt ofta, men ändå). Och så är det jullov och sommarsemester. Och ärligt talat, under sommarsäsongen, när trädgården ropar efter mig (det vill säga där är massore att göra och jag vill vara där) så är det inte självklart att prioritera att åka och träna på min lediga kväll.

Så de där ”normala” veckorna, när jag faktiskt åker och tränar – de blir nog i minoritet när man räknar ihop. Speciellt med en sådan sjukdomsvinter som det här varit…

 

Varför bryr sig män mindre om klimatet?

Jag har varit på konferens idag. Om genus och klimat. Bitvis väldigt intressant. Tyvärr handlade det inte så väldigt mycket om det jag var mest nyfiken på: Varför män verkar bry sig mindre om klimatet än kvinnor.

Ja, nu generaliserar jag. Det finns förstås massor med män som bryr sig om klimatet. Men trots allt så är det ofta män som flyger mer, kör mer bil och så vidare – reser mindre hållbart, helt enkelt. Och Föräldravrålet rapporterade häromsistens att ungefär tre fjärdedelar av dem som gillat deras facebooksida är kvinnor. Så… sett på ett förenklat generaliserat sätt så finns det en könsuppdelning. Och det är förstås problematiskt – för självklart är män och kvinnor lika viktiga om vi ska kunna få till förändringar.

En del viktiga svar eller teorier fick vi i alla fall idag.

Tydligen kan man generellt konstatera att

  • kvinnor tar risker på större allvar
  • kvinnor är mindre positiva till tekniska lösningar/tror i mindre utsträckning att tekniken ska lösa problemen

(Detta bemöts tydligen ofta av män med att ”det beror på att kvinnor inte kan eller begriper. Men tydligen kvarstår skillnaden i inställning till risker och teknik även om man jämför t.ex. professorer inom fysik av olika kön.)

Och ja, om man tar riskerna mindre allvarligt och dessutom tror att tekniken ska lösa de problem som trots allt finns, så är man förstås mindre benägen att både oroa sig och engagera sig.

Om man problematiserar det lite längre, så är tydligen de som är ekonomiskt trygga benägna att ta större risker. (Män är ofta ekonomiskt tryggare.) De som är ekonomiskt trygga är också i större utsträckning beslutsfattare. Och det innebär att de som är beslutsfattare ofta tar större risker än ”genomsnittsfolk”, och alltså fattar andra beslut än vad folk i allmänhet skulle göra.

Traditionellt har män dessutom mindre ansvar när det kommer till omhändertagande av barn etc.

Det får mig att fundera: tar män som varit föräldralediga mer ansvar för miljöfrågor? De tjänar mindre pengar (i alla fall under den perioden) det vill säga är mindre ekonomiskt oberoende, har ägnat sig åt omsorg för barn, har kanske fått en annan syn på risker… Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det påverkar.

Vi fick också höra om forskning som pågår kring klimatskeptiker ur ett genushänseende. Klimatskeptiker är få, oftast äldre män, och dessutom ofta personer med makt (som företagsledare och professorer). Kanske känner de att deras position är hotad – kanske har de mest att förlora på en omställning av samhället? Jag ser fram emot att höra mer om resultaten av den forskningen.

Nästa fråga är förstås vad vi gör åt det här att män är mindre engagerade i klimatet. Mer än att se till att de är föräldralediga, förstås :-)

Vi på landet är inte likadana allihopa – och vi är också viktiga

För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg om rävar i stadsområden. Och nu minns jag inte riktigt hur diskussionen kring blogginlägget gick, men vi kom att prata om människor på landet kontra människor i staden.

Det jag fortsatte fundera på efteråt var det här: många som inte bor på landet antar rakt av att alla som bor på landet är likadana: har samma åsikter, samma intressen, och så vidare.

Så är det förstås inte. Och ja, detta borde ju vara fullkomligt självklart, men jag känner ändå att det behöver påpekas.

Må vara att det totalt sett bor fler människor i städer än på landet. Och ja, visst är det så att fler människor flyttar från landet in till stan än tvärtom, och att en del av de som flyttar in till stan gör det för att de på ett eller annat sätt inte trivs på landet, till exempel för att de tycker att det är trångsynt på landet (i alla fall där de kommer ifrån) eller att det inte finns de möjligheter och det utbud de önskar, och så vidare. Men ändå. Det betyder ändå inte att alla som bor på landet tycker och är lika. (Och ärligt, totalt sett är vi faktiskt ganska många människor :-) )

Till exempel när det gäller rovdjur. Som rävar. eller den betydigt mer omdiskuterade vargen. Det sägs ju väldigt ofta, från dem som är vargmotståndare, att det minsann och dag bara är stadsbor som vill ha varg. Ja, det är ju förstås smidigt för dem att hävda det. Men det är inte sant. Det finns gott om människor på landet som tycker att vargen har en naturlig plats i vår natur, att den ska få finnas och att vargstammen ska få öka. Och nej, det är inte bara i Skåne (som för övrigt har haft mycket vargbesök på sistone) utan även på andra håll i landet.

Inte heller är det så att alla på landet har samma politiska åsikter (även om röstsiffrorna ofta ser annorlunda ut än i städerna – men det är å andra sidan inte likadant överallt på landet heller). Och det är inte heller så att alla som pluggat vidare eller har högkvalificerade jobb flyttar från landet. (Idag är det nog lättare än nånsin att bo på landet och ha ett ”avancerat” jobb, eftersom det finns både bra möjligheter att pendla kollektivt och framför allt möjlighet att distansarbeta. Vilket i någon mån ger oss möjlighet att både äta kakan och ha den kvar.) Eller att alla som bor på landet lyssnar på dansband och åker Epa-traktor. Och även om det finns folk här som är inskränkta på olika sätt (precis som i städerna) så är vi inte alla sådana.

(Jag läste för övrigt en krönika i City Metro förra året där krönikören skrev att hon var så glad att hennes barn växer upp i stora staden Malmö, där ungarna har kompisar vars föräldrar har dreads. Och jag tänkte det att hon har då fördomar. För mina ungar har också kompisar vars föräldrar har dreads. Här på landet. Och de hör åtminstone en del andra språk. Här på landet. Och så vidare.)

Och för övrigt: det är viktigt att det fortsätter vara så – att det fortsätter att finnas en blandning av människor även på landsbygden. Ja, det kan också tyckas självklart :-) Men ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att det vore bättre om alla flyttade in till stan. Inte minst för miljöns skull. Jag får liksom känslan av att en del tycker att de enda som ska bo kvar på landet ska vara lantbrukare som ska bruka jorden och förse alla andra med mat. Och dessa lantbrukare ska inte behöva ta sig in till staden, inte ha något socialt samliv, ingen intellektuell stimulans – de ska bara rationellt producera det som behövs.

Det känns inte som en bra lösning för att ha ett fungerande samhälle. Om vi reducerar lantbrukarna till någon sorts maskiner så tar vi på något vis ifrån dem möjligheten att ha värderingar, målsättningar, drömmar – och för den delen möjlighet till utbyte med andra människor och tillskott av ny kunskap. Alltsammans nödvändiga ingredienser för både möjligheten att göra ett bra jobb och ha ett gott liv. De behöver också bollplank, input, och grannar som tycker helt annorlunda.

Påbörjat årets häckklippning

Klippsäsongen har börjat. Det vill säga, jag har återigen gett mig på evighetsprojektet hålla efter våra häckar så de inte tar över världen.

Så i kyla, blåst och enstaka rasslande snöflingor (bara en kort stund på det sista) har jag stått ute och klippt.

Jag har börjat med häcken på baksidan, på utsidan ut mot åkern, där det är viktigast att försöka hålla inne häcken så att den inte brer ut sig över åkern=inte vår mark. Plus att den häcken är den som ränner iväg mest på höjden och som vi dessutom valt att ha ganska hög. Det vill säga klipphöjden är ungefär så högt upp som jag når när jag sträcker armarna uppåt och använder en grensax med långa handtag.

Jag tänker en del medan jag står där och klipper. Ja, huvudsakligen inte så avancerade tankar. ”Fasiken vad det är kallt.” ”Det känns som att jag blivit kortare sedan ifjol, nådde jag verkligen att klippa av toppgrenarna in i mitten förra året?” Sådana saker.

Och så tänker jag på sådana där böcker med instruktioner för att beskära. Tänker att de nog egentligen är inriktade på folk som har betydligt mindre trädgårdar. Har man en liten trädgård har man ju bättre tid att stå och pilla med varje liten detalj, välja vilken knopp man ska kapa vid, se till att gör vartenda snitt snyggt.

Ursäkta, men jag har inte den möjligheten. Jag måste se till att klippa in och ner häckarna av alm, fläder, syren, ask, hassel, buxbom och annat innan de tar över världen, eller i alla fall breder ut sig så att trädgården i övrigt försvinner. Och helst ska jag få lite tid över till resten av trädgården.

Det är inga snyggehäckar. Det är lite vindstopp och avgränsning. Och arbetet med dem får inte stjäla för mycket tid från sånt jag faktiskt vill göra i trädgården.

Dessutom är säkert sådana där böcker huvudsakligen inriktade på att beskära buskar. Eller möjligen beskära träd som får vara träd. Inte på att beskära träd som planterats som häckar och som växer som ogräs.

Det tänker jag också på där jag står. Det här att man ofta träffar på beskrivningar av fläder som en ”buske”. Ha! Pytt heller…