Jag vabbar. För tredje dagen i rad.
Och med vabbandet kommer den där romantiska bilden av hur det ska vara att vara hemma med ett sjukt barn. Det sjuka barnet ska ligga snällt i sängen, så där lagom utslaget. Och bredvid ska modern sitta och läsa sagor hela dagen. Klappa det sjuka barnets panna. Sjunga sånger. Torka den febriga pannan med en fuktig trasa.
Okej, det sista var väl kanske att överdriva. Men ändå. Det finns någon sorts märklig bild av hur det ska vara att vabba.
Och jag har väl lyckats skaka av mig en del av de där föräldraidealen och kraven. Men i det här fallet lyckas jag dåligt.
Extra dagar att umgås med barnet!
Ja. Barn som klättrar på väggarna och är uttråkade.
Jag var inte förtjust i att vara föräldraledig. Och det är liksom inte min grej att vara hemma hela dagar och ständigt liksom vara uppassning. Men vabbar jag så känner jag att barnet ska vara i fokus. Att det är där min prio ska vara. Ännu mer än när det bara är en ledig dag.
Jag kan ju inte göra något sammanhängande, utan måste vara ständig redo. Får jag för mig att göra något som kräver lite fokus en stund så blir jag genast avbruten. Det enda sättet att slippa det är att bara pyssla med sådant som inte skadar att avbryta – då behöver ingen mig.
Jag är en sådan där människa som behöver få gå upp i saker. Fokusera. Ägna mig åt ordentligt. Och vara själv.
Onsdag och torsdag förra veckan jobbade jag på distans, med fyraåringen med mig. Fredag och lördag var vi kvar hos mina föräldrar, med fullt med folk överallt. Söndag åkte vi hem. Måndag blev jag sjuk. Tisdag var jag hemma med fyraåringen. Igår vad jag hemma med två sjuka barn.
Idag är första dagen på över en vecka som jag inte är typ dygnet runt på samma ställe som fyraåringen.
Ja, jag älskar honom. Det bara inte riktigt funkar för MIG att ha det så – jag behöver få vara ifred.
Dessutom är jag sjuk själv, och skulle behöva ta det lugnt, krypa ner i sängen, släppa allt fokus, bara bry mig om mig själv. Men det går ju inte när man är hemma med en sjuk fyraåring. Då måste man lik förbaskat släppa sig själv ganska mycket. Då är det liksom svårt att vara sådär självisk som man egentligen mår bäst av att vara när man är sjuk. Då borde man egentligen maratonläsa sagor.
Idag är jag hemma med ”bara” nioåringen. Vi är krassliga båda två. Men med honom är det lättare att säga att okej, vi är sunkiga båda två – spela du dator hela dagen så sitter jag och dumsurfar hela dagen. (Vi har spelat alfabet också.)
Jag känner mig seg och mör i skallen. Jag har inte varit på jobbet mycket på sistone – snöstormar, eternitdistansarbete, påskhelg, förkylning. Nu ska vi vara bortresta i helgen, och sedan är jag borta i två dagar till med jobbet.
Det känns rörigt. Jag vill ha lite vanlighet.
Därute är det vår. Soligt. Trädgården drar i mig – det finns massor att dra igång med, som bäst skulle göras snarast. Men jag är inte pigg nog att orka. Det frustrerar mig.
Ibland är det så tröttsamt att behöva vara beredd hela tiden. Att behöva hantera och bemöta alla onödiga saker folk säger inför mina barn.
Så smal [valfri kändis] har blivit!
Jaha, kanske det? Och? Ärligt talat vad har du med det att göra?
Om du sätter lite lego på sidorna av huvudet på figuren du gjort så ser det ut som en flicka!
Åhå, hur menade du nu? Att man ser ut som en flicka om man har långt hår? Och det säger du rakt ut till min nioåring, som har långt hår – när du pratar om figuren som han har byggt? Hur tänkte du?
Jaha, gillar han att baka? Inte visste jag att små pojkar gillar att göra sånt?
Nähä – vad trodde du att små barn gillar att göra? Och hur tror du det påverkar min fyraåring att du säger detta, inför honom, flera gånger om – han som älskat att baka och laga mat sedan han först klarade av att stå på en pall och röra i grytan vid ungefär ett års ålder?
Jag kan inte ens komma ihåg alla de exempel som kommer av att i några dagar umgås med familjen. Så många små grodor. Så många sådana där små uttalanden som är med och formar mina barns bild av världen. Så många små uttalanden från dem de bryr sig så mycket om.
Och jag kan i någon mån bara sitta och se på. Eller ja, självklart kan jag argumentera emot. Men det stör mig att jag ska behöva göra det. För det markerar ändå att det här är något som folk bryr sig om. Att diskussionen alls kommer upp gör att mina barn inte får lov att vara bara barn, utan förutfattade meningar om kön – eller om folks kroppsstorlek och ideal. Och jag skulle mycket hellre se att de slapp fundera på detta ett tag till. Istället för att jag ska behöva sitta där och argumentera för och förklara grundläggande saker som att det visst påverkar dem vad ni säger.
Suck.
Nämen hörni, nu får det bli lite ordning på torpet. Vi måste börja ta oss nerför trappan. Minska utsläppen, bit för bit. Inte bara rent allmänt sett göra vårt bästa, utan sätta konkreta mål. Sätta upp en plan. Hur många procent var det nu vi borde minska per år? 10-20 procent, ja. I alla fall för oss i den rika delen av världen.
Nå, låt oss hålla oss till tio procent per år. Bättre att komma igång, liksom.
Ja, det blir orättvist. Absolut. Jag tycker att det blir orättvist för att jag måste minska fastän jag aldrig flyger till Thailand – jag borde ju kunna stå här och bara vänta in dem som gör flygresor, tills de slutat med det. Å andra sidan, de som brukar flyga tycker säkert att det är orättvist att de måste minska mer i absoluta tal?
Skitsamma. Det där är sånt som vi inte kan hålla på och tjafsa om. Det är sånt man tjafsar om länder emellan och som är anledningen till att man inte kommer nånstans. Bättre att köra igång.
Och ja, jag förordar egentligen ransonering. Att var och en har rätt till en viss mängd utsläpp varje år. Helst att vi var och en släpper ut max vad planeten tål, på lite sikt. – Men ärligt talat, vägen dit är lång. Om vi ska ta klivet direkt så kommer nästan ingen att palla. Inte jag heller. Så ja, vi behöver siffran för att veta vart vi ska på sikt, vad som är det långsiktiga målet. Men vi kan ju inte klara det riktigt än. (Vad är siffran egentligen? Jag hittar den inte just nu, trots att jag ju sett eller hört den många gånger.)
Men så, alltså. Vi ska minska med 10 procent per år. Vad innebär det att vi ska göra i år?
Hmm… vi behöver tabeller också, som visar vad olika saker motsvarar. Både i totalsiffra, och som andel av var och ens utrymme vid slutmålet. Och nej, jag vill egentligen inte ha automatgenererade saker, åtminstone inte bara. Utan enkla tabeller.
o.s.v. En lång lista behövs det, så att man liksom kan leta reda på och välja och lägga ihop enkelt, på ett papper. Konkretisera. Se att man betar av sina mål.
Och ja, det finns ju massor med ställen där man talar om vad som är bra och dåligt och siffror och procent och omräkningar. Men det är så ruskigt oöverskåldigt och rörigt och dåligt samlat. Eller? Finns det något bra samlat någonstans som jag missat?
Vi behöver hjälpas åt här, okej?
För jag vill. Och vi kan. Och vi kan visa andra att det går. Men vi behöver hjälpas åt.
Så – hjälp mig: hur gör vi bäst? Var finns underlaget vi behöver? Har du egna tankar om hur man gör bäst?
Och: håll det konstruktivt. Det här inlägget är inte till för gnäll eller sånt.
Men jobben, då?
Vi står inför stora klimatförändringar. Och stora förändringar i övrigt också vad gäller miljö, resurstillgångar, och så vidare. Vi måste ställa om samhället. Göra om, göra rätt. Eftersom mycket varit felbyggt under lång tid.
Men då gastar en del ”Ja men jobben, då!?”
En del gastar det som ett allmänt mantra. Politiker, journalister, och så vidare – som har lärt sig att jobb, jobb, jobb är det viktiga, det man ska fråga om och ha som ifrågasättande, standardmässigt, i alla möjliga situationer.
Andra ropar förstås om det ur ett mer personligt hänseende: deras jobb är direkt eller indirekt beroende av olja, av fossilbränslen, av oljeslavsproduktion, och så vidare.
Och ja, visst, jag förstår att det är jobbigt att tänka tanken att riskera bli av med jobbet. Självklart.
Men det betyder inte att jag tänker släppa på kraven om hänsyn till miljö, klimat, framtid, kommande generationer och så vidare, för att du ska få behålla ditt jobb. Hur i hela fridens namn är du funtad om du tycker eller tror att jag borde det? Här riskerar vi att sabba Jorden som vi känner den för all framtid, men sorry, du ville kunna fortsätta på ditt jobb i tio år till, så då ska jag inte komma och säga nåt om att vi borde ändra nåt för miljöns skull. För att du har din grundtrygghet med ditt jobb och inte behöver ändra din livssituation är förstås viktigare än miljarder människor och miljontals andra arters framtid.
Och ja, det är lätt för mig att säga som jobbar med miljö. Visst, tyck du det. Men vet du vad? Det är inte jag som valt ditt jobb. Jag har valt mitt jobb. Och jag har valt jobb utifrån mina åsikter, mina värderingar, vad jag tycker är viktigt och rätt och kan stå för. Och jag har valt bort det jag inte kan stå för, det jag tycker är fel och så vidare. Och min väg har inte varit spikrak och enkel och någon räkmacka, men jag har ändå valt att fortsätta utifrån vad jag kan stå för.
Och visst, jag vet att inte alla har full möjlighet att välja (det har självklart inte jag inte heller – bara viss möjlighet), men viss valmöjlighet har vi alla. Och att skylla allt på omständigheter och någon annan, det tycker jag är fegt. Och för övrigt, om det nu är så att du tycker att det är någon annans fel att du hamnat där du är – jamen, var då glad om den jobbmöjligheten försvinner, så du inte längre är tvungen att ha det jobbet. Jaså, nähä, du vill jobba med det? Jamen skyll då för bövelen inte på omständigheterna. Och framför allt: sluta förvänta dig att jag ska tycka synd om dig och ta hänsyn till dig för att du valt ett ”dåligt” jobb. Det är ditt fel, inte mitt. Du får faktiskt ta konsekvenserna av dina val istället för att sopa över dem till någon annan och använda ”synd om”-argumentet.
Och du, det kommer andra jobb. Om vi ska ställa om samhället och klara oss utan olja, kol och naturgas, så kommer hemskt mycket mer arbete att behöva göras av människor. Ett samhälle utan olja kommer rimligen att skria efter arbetskraft.
Men ja, självklart är det jobbigt att ställa om. Och? Alternativet är jävligt mycket sämre.
Annonsblad med skitbillig mat.Det borde väl folk begripa att mat inte kan vara så billig? Eller ja, att om maten är så billig så är det nåt som är fel nånstans i kedjan. Fel ingredienser, fel odling, för dålig lön till de som producerar, brist på miljöhänsyn, och så vidare.
– Ja men det är ju bara ett lockpris! I vanliga fall kostar den där varan mycket mer – det är bara ett erbjudande den här veckan/för dem som har kundkort/för dem som handlar över en viss summa.
Jaha? Och? Folk vänjer sig ändå vid de priserna. Om de tidigare har kunnat köpa ett kg lasagne för 20 kr, då är det liksom det som bli måttstocken. Det de förväntar sig. Kostar lasagnen mer så blir den dyr. Speciellt om det är ett erbjudande som kommit en gång till. Två gånger är en vana. Lasagne ska helt enkelt kosta 20 kronor kilot. Och kan man äta lasagne till det priset, ja då måste ju priset på annan mat också sänkas om folk ska vara intresserade av att äta den. Är det inte lockpris på färdigmaten så köper man inte – man väntar tills det är lockpris nästa gång. Och om det förra veckan var två för femton på broccolin, men inte är det den här veckan, då är det mer lockande att äta paprika den här veckan, för där får man tre i en plasttub för en tia.
Lockpriserna gäller dessutom nästan aldrig de ekologiska varorna – vilket gör att prisgapet mellan eko och konventionellt ökar.
Jag har bestämt mig för att byta bankkort: från Maestro till Visa. För eftersom jag ibland handlar via nätet kan ett Visa-kort minska fakturakostnaderna.
Ett nytt bankkort innebär att jag fått hemskickat en lunta papper med villkor att skriva på. Fem sidor med vardera två spalter med text med litet typsnitt.
Jag byter inte bank. Jag byter bara från en sorts kort till ett annat, på samma konto, i samma bank.
Jag tycker att ett rimligt krav kunde vara att banken pekar ut vilka bitar av texten som innebär en skillnad, en förändring, mot de villkor jag haft innan. Är det egentligen någon förändring alls? Med tanke på att det står ”Allmänna villkor bankkort” misstänker jag att det inte är någon skillnad egentligen.
Jag gissar på att de allra flesta inte ens läser igenom villkorspappren. Det är tung, krånglig, juridisk text. Sådan där där man får läsa många av meningarna flera gånger om. Och där egentligen väldigt stora delar av texten handlar om situationer man aldrig kommer att hamna i eller aldrig kommer att bry sig om. Men insprängt emellan finns förstås viktiga saker.
Och ja, man ska alltid läsa igenom avtal innan man skriver på. Men ärligt talat, till och med jag har börjat slarva. För om jag skulle ta mig den tid det krävs för att jag ska läsa igenom allt, sätta mig in i allt, och ställa frågor och få svar på allt det jag inte begriper, så skulle jag tidigast ha tid att bry mig om det här nästa årtionde någon gång. Och, för den delen, vad skulle det göra för skillnad? Banken ändrar inte villkoren för att jag ifrågasätter dem (väl?). Utan enda skillnaden är att jag, som läser noga och bryr mig om vad det står, får en krångligare livssituation än de som skiter i vilket och bara skriver på.
Men det stör mig. Det stör mig att vi har ett samhälle där vi för minsta lilla grej behöver godkänna långa krångliga avtal som nästan ingen orkar läsa och än mindre begriper. Det är farligt på så många sätt.
Nå. Jag skummar avtalet. Läser på en lagom nivå. Kommer inte att orka, som jag gjort förr om åren, skriva dit kommentarer innan jag skickar tillbaka det.
Men jag fastnar på en del av det jag faktiskt läser. Som det här:
Kortet är en värdehandling och ska förvaras och hanteras på samma betryggande sätt som pengar och andra värdehandlingar. Kortinnehavaren ska vidta erforderliga åtgärder för att skydda sig mot att kortet används obehörigt. Kortet får t.ex. inte lämnas kvar obevakat på hotellrum, annat tillfälligt boende eller i fordon, väska, jackficka eller liknande som inte är under uppsikt. I miljöer där stöldrisken är stor ska kort hållas under kontinuerlig uppsikt, t.ex. får kortet aldrig förvaras bakom ryggen. Exempel på sådana miljöer är restauranger, barer, nattklubbar, butiker, vänthallar, skolor, flygplatser, simhallar, omklädningsrum, transportmedel, torg, badstränder, marknader och arbetsplatser samt även bostad som lämnas olåst eller med öppet fönster.
Alltså:
Ärligt talat, hur kan det alls vara någon vits med att ha ett bankkort om man ska leva på det sättet? Poängen med att ha det som betalningsmedel på en utlandsresa faller ju liksom ganska platt.
Och nej, jag överdriver inte. Det där är vad som står. Det är inte mitt påhitt.
Jaha, banken menar inte bokstavligt? Ja, nej, det inser ju jag också. Jag tror inte bankfolket heller läser det bokstavligt. Jag tror att de också, precis som vi andra, använder sunt förnuft och anpassar utifrån vad som är vettigt i olika situationer. Vilket till exempel innebär att man litar på lås i många situationer.
Men grejen med avtal är att de ska läsas just bokstavligt. Och då tycker inte jag att den där texten är bra. Alls. Egentligen vill jag inte skriva på den. För jag kommer att fortsätta leva som innan. Vilket innebär att jag förmodligen har bättre koll på min plånbok än genomsnittet av befolkningen, inbillar jag mig.
Men ja, jag kommer att skriva på. För jag orkar inte alltid bråka om allt. Så just nu nöjer jag mig med skriva av mig om idiotin.
För övrigt noterar jag att banken fortfarande anser att ”Kontohavaren anses ha fått del av information och meddelanden som banken har lämnat”:
…meddelanden via e-post eller Internetbanken inom 48 timmar från avsändandet…
Banken kräver alltså att jag ska logga in på Internetbanken minst vartannat dygn. Inte sjutton gör jag det. Jag tycker det är ett fullkomligt orimligt krav. Jag kommer aldrig att leva upp till det.
Ja, vi ska renovera badrummet nu på försommaren. Om allt går som det ska. Om banken tycker att huset är värt tillräckligt mycket för att vi ska få lov att ta mer lån. (Det bör inte vara något problem, men man ska aldrig ropa hej i förväg och så där.)
Som jag tidigare har beskrivit så är badrummet verkligen i behov av renovering. Förmodligen har man aldrig gjort något åt badrummet sedan det först gjordes en gång i tiden. Och redan då var det förmodligen lite av en fullösning. Hantverkarna som varit här och tittat konstaterar att golvet är gjort genom att man fyllt cement i det gamla trägolvet som låg där, och att bjälkarna var av dålig kvalitet redan då. För ja, det som är badrum nu har varit något annat innan. Exakt hur det sett ut innan är förstås svårt att veta, men det skåp/hylla vi hittat baksidan av när vi bytt trappen till ovanvåningen antyder att utrymmet tidigare kan ha varit någon sorts skafferi. Fast då förmodligen med väggarna placerade på lite annorlunda ställen, i alla fall delvis.
Ja, det är ett märkligt bygge.
Och badrummet har som sagt var stått oförändrat i rätt många decennier. Och det är inte bra med glipor mellan tapeterna i ett badrum. Det är inte heller jättebra med en toalett som är på väg att lägga av – och som för den delen kommer från en tid långt innan någon hade kommit på begreppet snålspolande. På det hela taget finns det god skäl att uppgradera det här badrummet till något som känns ”fuktsäkert”, innan det blir dåligt.
Men ja, det ger mig ångest. För vi måste alla minska konsumtionen. Vi måste alla minska förbrukningen av Jordens resurser. Tänka klokt och förståndigt. Inte göra onödiga saker.
Vad som är onödigt beror förstås på vem man frågar. Sett ur u-landsperspektiv har vi förstås ett lyxigt badrum. Skulle vårt badrum däremot ligga i ett hyreshus där det finns en aktiv hyresgästförening så finns det väl en risk (?) att tidningarna skulle skriva om hur förfärligt det var att hyresvärden inte åtgärdade det.
Samtidigt hör jag kollegor prata om att bygga nytt hus. Människor som också jobbar med miljöfrågor.
Och jag har dåligt samvete för att vi bygger ett rum ”nytt”.
Vi renoverar och ser till att ett gammalt hus fortsätter att vara funktionsdugligt. En långsiktig investering, planerad för att fungera i många många år.
Det är ingen lyxrenovering. Hela golvet ska göras om; rummet ska vändas så att vi slipper gå genom gamla farstun/nuvarande skafferiet och källarnedgången för att komma till badrummet. Förhoppningsvis en dörr som går att låsa till badrummet. Ett litet badkar, en toalett, ett handfat, en handdukstork. Och kakel och klinker.
För detta har jag en ångestklump i magen. Jag skäms. Känner mig som en lyxlirare. Känner mig som att jag borde låta bli, för planetens skull.
Halsen. Huvudet. Öronen. Kroppen. Allt mellan hjässan och benen, med fokus på huvud och hals. Ont. Snor. Ömt. Värk.
Sovit halva dagen. Andra halvan har jag suttit i soffan och läst. Hälften av den tiden med en sovande sjuk fyraåring bredvid mig eller i famnen.
Alvedon är bra grejer.
Och att sitta med en sovande fyraåring i famnen känns likosm ändå rätt okej när man läser slutkapitlen i ”Mitt klimatkatastrofala liv”. Vi har det ändå ganska bra. Och vi har ändå ganska bra förutsättningar här den dag det skiter sig. I alla fall tror jag det.
(Och ja, jag rekommenderar boken. Den ger en annan sorts perspektiv. Se till att göra nåt nu, för bövelen.)