Monthly Archives: maj 2013

Täcken av olika gröna nyanser

Det går snabbt nu. För bara några dagar sedan var åkern närmst oss vanligt enkelt grön, även om sädesaxen börjat sticka upp ur stråna. Nu har rågfältet antagit sin vackra grågröna färg med svagt inslag av rosa. Bortanför ligger kornfältet, som lika snabbt övergått till den där gulgröna tonen och sammtsliknande looken den får när axen kommit upp ordentligt. Och åt andra hållet glittrar ytan i bladen hos raka rader av sockerbetor.

Fast sanningen att säga glittrar betbladen mindre idag än igår – nu behövs regn.

*mumlar nåt om hantverkare*

Är det nåt jag har svårt för så är det när när hantverkare gör saker utan att fråga gällande saker vi inte alls diskuterat och jag sedan får ta konsekvensen.

Väggen mellan hallen och badrummet är en trävägg. Reglar, spontade brädor på var sida, isolering emellan. På hallsidan satt det tidigare tretex och sedan tapet. När de nu sågat upp ett nytt dörrhåll där, försvann tretexen förstås också och revs upp på delar av väggen i övrigt. Så bra, tänkte jag, då river vi bort resten av tretexen och så sätter vi pärlspontspanel. Pärlspont har vi redan i trappan upp, som liksom fortsätter runt i hörnet, alltså i förlängningen av den här väggen. Och vi har tidigare diskuterat att det kunde vara snyggt med pärlspont i hallen, men det har fallit på blandade väggmaterial – och på att vi ändå skulle vänta med det rummet. Nu kunde vi passa på – ja, efter att badrummet är klart, förstås.

När jag kom hem idag hade hantverkarna rivit bort resten av tretexen och satt gipsskiva utanpå hela den väggen. Ja, i hallen – inte i badrummet.

Och jag kunde köpa det om det var något som behövdes av fuktskäl i badrummet. Men med tanke på att de satt masonit på motsvarande plats i skafferifarstun (alltså motsvarande träsponten) så kan det ju knappast vara frågan om det. Dessutom är det mot skafferiet det behöver fuktsäkras, för det är där badkaret är; väggen mot hallen är ju liksom typ borta från fuktzon. Så det kan knappast vara skälet.

Så förmodligen har de alltså bara satt gipsskiva för att de tyckte att det är så man gör. Fastän ingen bett dem renovera hallen. Och utan att fråga om de skulle eller om vi ville; de bara gjorde.

Så det verkar som att vi har två saker att välja på. Antingen låter vi gipsskivan sitta kvar. Och då får vi mycket mer trassel med att få rummet i ett snyggt och önskvärt skick sedan, alternativt får det på ett sätt vi inte vill. Eller så tar vi bort gipsskivan igen. Och då får gipsskivan kasseras – tillsågad gipsskiva för vissa mått och med ett dörrhål mitt i är ju inget som kommer att kunna återanvändas. Och då kommer gipsskivan att alltså kasseras helt i onödan, vilket gör mig till en miljöbov (förstöra saker så där bara för fåfängas skull!).

Det gör mig sur och putt och på allmänt eländigt humör. Ja, jag blir rejält irriterad på sånt här. Och jag tycker det är extra märkligt med tanke på att de ju faktiskt frågar om hur vi vill ha en massa andra saker. Men inte det här.

Dessutom snodde de mina möjligheter till husarkeologi i rummet. För på den där tretexen satt det spännande tapetlager kvar som jag ville undersöka. Som jag låtit bli och väntat på under tio år – och nu berövade de mig chansen. Ja, de har redan kört iväg med skräpet.

För övrigt borde jag anat oråd redan iförrgår när de började ta upp brädgolvet i hallen. Det skulle ju vi plocka upp, och plocka upp på riktigt sätt, en bräda i taget, för den eventualiteten att det faktiskt delvis skulle gå att återanvända. Men de bara satte en såg i och sågade rätt genom alla brädvarven mitt i golvet. Så något återanvänt smalbrädigt originalbrädgolv blir det inte i det rummet – heller.

Kvällen ikväll ägnar vi åt att lägga nytt brädgolv. Vilket alltså blir med ungefär dubbelt breda brädor mot innan. Mer av salsgolv än enkel hall. Men lägga golv är alltid kul. Och det är ju en väldig fördel att hantverkarna i alla fall i det fallet gjort grov-/tråkgörat, det vill säga lagt bjälkarna (fäst, lagt i våg, etc) – för det är ju just det att det är förlängningen av samma bjälklag som badrummet och därför måste göras i ett svep.

Så vi använder överblivna brädor från fjolårets matrumsgolvsbyte. Kompletterat med ett paket till. Samma tillverkare, samma dimensioner. Men spont och fjäder har hamnat i en annan höjd, så det blir en del fullösningar (eller: stämmande i noten) för att få till det. Och en del trixande med att få in brädor under trappan till ovanvåningen, som för stunden bara hänger fast med skruv i bjälklaget en våning upp… men som tur var kan man i alla fall gå ner i källaren för att hjälpa till underifrån :-) Och eftersom vi använder restbrädor så lägger vi nu faktiskt för första ett växlat brädgolv. Det känns i alla fall rätt och bra på nåt vis.

Så tja, nu har vi nästan lagt nytt golv i hallen, så där på en kväll. Fattas bara den jobbiga trixiga sistabrädan. Och barnen lagade mat för att vi skulle kunna jobba på.

Kill your darlings (det blir inget fönster i badrummet)

Vårt badrum har ingen yttervägg. Visserligen ligger det nästan längst bort i ena ändan av den huskroppen. Men på en sida har det skafferifarstun, på nästa sida trapporna och på tredje sidan hallen. Alltså finns det inga fönster i badrummet.

Jag hade en idé, en förhoppning, en önskan, en möjlig lösning: Ett fönster ändå. Ett litet fönster i väggen mot skafferifarstun. Där är det typ bara en meter brett vidare till ytterväggen, där det också sitter ett litet fönster. På det sättet skulle man få ljusinsläpp i badrummet. På det sättet skulle man kunna ha båda fönstren öppna och känna vinden fläkta när man ligger i badet. Och om man öppnar dörren åt andra hållet så skulle man kunna få tvärdrag och vädra ut ordentligt vid behov.

Jag insåg att det förstås kunde bli svårt, krångligt, besvärligt. Eller väldigt dyrt. Jag var beredd på att hantverkarna skulle säga nej rakt av (möjligen med tillägget ”är du dum i huvet?” ;-) ) Men när vi förde det på tal sa han inte alls så. Han tyckte det skulle gå bra. Bara vi inte valde ett runt fönster eller nåt sånt, för det skulle bli så krångligt med kaklet. Men nädå, nåt runt tänkte vi inte satsa på. Ett litet enkelt öppningsbart; ett 5×5 eller ett 6×4 (liggande). Så vi letade på nätet, kollade upp vad vi borde skaffa hem, hann ställa in oss på att få det där fönstret.

Men till dagen efter hade han fått kalla fötter. Ett fönster ovanför badkaret… det innebar ju trots allt en ganska påtaglig fuktrisk. Han ville nog helst inte det. Visst, det fanns förstås bättre och sämre varianter på att lösa det där, men ändå… nä, helst inte.

Så nu bearbetar jag. För ja, jag förstår ju. Inser att det förstås är sant som han säger. (Men visst hade vi badkar med fönster ovanför hemma när jag var mindre?) Vi har bestämt nu att det inte blir nåt fönster, eftersom det verkar vara det kloka vettiga valet. Men det är jobbigare att ta det nu när vi liksom fått ett ja först…

Semesternormen

Det närmar sig semestertid. Välbehövlig efterlängtad ledighet.

Det pratas ganska ofta om normer: alkoholnorm, heteronorm och så vidare. Jag upplever på något vis att det finns en påtaglig semesternorm.

När det är semester upplever jag att det finns någon sorts ”krav” på att man ska vilja resa iväg. Har man pengar ska man resa. Har man inte pengar så ska man i alla fall avundas dem som reser och beklaga sig över att man inte kan resa – det är liksom synd om en, men man är ändå en del av semesternormen.

Att inte vilja resa är däremot inte riktigt okej.

Stannar man hemma förväntas man ursäkta sig. Helt utan att jag tänker på det säger jag ofta, när jag beskriver semesterplaner av det slaget, ”bara”. Vi ska ”bara” vara hemma. Till och med om vi ska resa till Danmark, eller uppåt landet (vilket är längre iväg), eller besöka intressanta museer och vackra platser inom Skåne, så säger jag att vi ska ”bara”. För att liksom urskulda mig. För jag vet att det inte anses gott nog. Det finns ett utbrett krav eller i alla fallen förväntan på att man ska vilja mer – om man inte är en loser. Jag borde vilja resa till Thailand eller Egypten.

Man ska längta efter något annat. Vilja komma bort.

Märkligt nog verkar det dessutom vara så att ju bättre man bor desto större är kraven på att man ska resa någon annanstans på semestern. Fastän ett bra boende ofta, generellt, kostar mer än ett sämre boende och alltså borde lämna mindre utrymme för resor.

Vi bor underbart. Vi har ett trevligt hus, en stundtals underbar trädgård. Vi har havet en halvmil bort, och en fin badstrand ytterligare lite längre bort. Det finns massor med kul saker att hitta på i närområdet, både saker vi ännu inte hunnit med och saker som vi redan sett men gärna ser igen. Området vi bor i skulle säkert inte anses dåligt att turista i – om vi bara inte bodde här.

Det jag längtar efter är tid att ta det lugnt. Tid att hinna njuta av det vi har hemmavid. Hinna med att vara i trädgården. Sitta på en stol och njuta. Eller hinna med att påta i trädgårdslandet. Tid att hänge mig en hel dag åt projekt – oavsett om det är något jag ska sy eller bygga eller något barnen hittat på. Det är det jag behöver, det jag mår bra av, det jag längtar efter.

Kan vi inte bara ändra den här ”normen”? Det borde ju på många sätt vara eftersträvansvärt att försöka skapa sig en tillvaro man trivs med och kan njuta av även när man är ledig, istället för att dessutom känna krav på att man ska fly så fort man får chansen. Jag tror fler än jag skulle må bra av att bara få känna oss nöjda. Och dessutom skulle det förstås vara bättre för miljön.

Rabarberna och äggviteproblemet

Häromsistens gjorde jag årets första rabarberpaj, och eftersom mina föräldrar var på plats så lyxade jag till deet och gjorde min favoritrabarberpaj (en av de där få sakerna jag gör där jag nästan följer receptet).

Men… den pajen involverar fyra äggulor. Så då stod jag där i vanlig ordning med överblivna äggvitor.

Ja, överblivna äggvitor är ett återkommande problem hos oss. Äggulor behövs till majonäs, till riktigt god smörkräm, och till den här rabarberpajen bland annat. Och av äggvitor gör man… maräng. Vilket visserligen är gott men inget man äter i stora mängder.

Men jag tänkte att det måste ju gå att hitta något gott att göra av äggvitor och rabarber – när det nu är säsong för rabarber känns det logiskt att ha dem som en ingrediens.

Så jag googlade. Och jag fick upp en hel massa rabarberpajer med marängtäcke. Det vill säga gör en paj, täck sedan med marängsmet och ställ in i ugnen några minuter till. – Men det vill inte jag ha, jag gillar inte halvbakt maräng.

Så jag googlade lite till. Och då hittade jag det här receptet.

Äggvitorna finns där. Å andra sidan skulle äggulorna också användas. Hmm…

Jag bestämde mig för att testa. Utan äggulor. Men å andra sidan med fyra äggvitor.

Och både sockret och potatismjölet tog slut, så det blev lite mindre än det står att strö ovanpå.

Jag tryckte bara i rabarber på tre fjärdedelar av kakan, eftersom fyraåringen inte gillar rabarber. På det sättet var det en smidig kaka.

Och jag hade kakan inne 20 minuter på 190 grader och fem minuter på eftervärme. Då hade den en fantastiskt spröd yta och var ordentligt klar i kanterna. Men vid ätandet konstaterade vi att den var rinnande i mitten, så nästa gång får den bakas längre.

Men ja, det blev jättegott!

Så här gjorde jag:

Ingredienser

  • 4 äggvitor
  • 1,5 dl strösocker
  • 1,5 dl potatismjöl (eller vetemjöl)
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 msk vaniljsocker
  • 100 g smält smör
  • 3 stjälkar rabarber

Att strö över:

  • 1-2 msk strösocker
  • 2-3 msk potatismjöl

Häll äggvitorna i en bunke. Tillsätt sockret. Vispa äggvitorna och sockret med elvisp ett par minuter till en tjock smet. Den ska inte vara så hård att man kan vända upp och ner på bunken.

Rör ihop potatismjöl, bakpulver, vaniljsocker och smör. Vispa även detta med elvisp.

Rör sedan samman alltihop med en sked.

Häll smeten i en smord ugnsform.

Skär rabarbern i bitar, ca 1 cm breda. Tryck ner rabarberbitarna i smeten. Strö över socker och potatismjöl. Grädda enligt info ovan.

Låt svalna, servera med vispad grädde.

Sommarkänning

Byggdammet lägger sig över världen, eller i alla fall över allt i vår närhet. Det är ett tydligt sommartecken. Den där lätt torra, dammiga känslan, var man än trampar, vad man än petar på. Byggdamm. Damm från saker som rivs bort, slås sönder. Uppstartsfas.

Jodå, visst renoverar vi under andra årstider också, men vissa saker väljer man gärna, av flera skäl, att göra sommartid.

Dessutom har vi nu utedass. Blir man kissnödig så får man smita ut till utedasset – ja, bajamajan, då, men det är ju samma sak – vid gaveln därute. Även mitt i natten. Att spring ut till utedasset är ju sommar och semester så det stänker om det. I alla fall för vår generation, som har lyxen att inte behöva bo så annat än när vi själva vill och det inte är plågsamt.

Vi har nu inget badrumsgolv. Det är hål rakt ner i källaren. Det gamla badkaret, toalettstolen och handfatet ligger därute. Halva hallgolvet är uppsågat och upplockat.

Vad vi hittade under hallgolvet? Åh, en jävla stor välförgrenad blekgroddad men helt klart levande vinda. Förstås.

Den dumdristiga trädgårdsmästaren

Igår satte vi om nioåringens tomater i utekrukor. Ja, så många av dem som nu fick plats i krukorna och som jorden räckte hyfsat till.

Sedan hade både han och jag en drös tomatplantor över.

Jaha.

Och så drabbades jag av plötslig snålhet och dumdristighet. För visst, jag hade ju i vanlig ordning kunnat ge bort av mina tomatplantor till bekanta. Men det känns ju lite fånigt att skänka bort tomatplantor – och sedan gå och köpa tomater i affären i sommar. När man har nästan 2000 kvadratmeter tomt, dessutom.

Så vi grävde ner dem i trädgårdslandet i stället. Tre korta rader med tomater. Och trots att vi satte ut dem igår, och det sedan blåst och regnat, så såg de idag på kvällen rätt glada ut.

På det hela taget har det regnat rätt mycket på sistone. Det här är inte en sådan där snustorr bedrövlig försommar som vi brukar ha. Och som en följd av detta har vi också väldigt många rejält dimmiga dagar. Dimma är annars inte alls nåt jag förknippar med den här årstiden.

Potatisen har börjat komma upp. Jag har tryckt ner tio bondbönor mellan jordärtsskockorna. Det växer i trädgårdslandet.

Sista dagen med badrummet

Imorgon kommer hantverkarna och bajamajan. Dagen idag har vi ägnat åt att tömma matkällaren och hallen.

Från matkällaren har vi bland annat burit upp oändliga mängder tomburkar och tomglas. Det blir ju så. Vi är två hamstrar med höga ambitioner (?) vad gäller husliga saker som saftande och syltande. Det vill säga vi sparade länge typ alla burkar. Men småbarn och renovering har gjort att vi inte hunnit sylta och safta så mycket som vi skulle velat. Och matkällaren är fuktig, samt utan ståhöjd och belysning av vettigt slag. Så burkarna har stått där nere och samlat damm. Eller, för att vara mer precis, de har sakta täckts av ett mer eller mindre tjockt lager av smulig nedrasad puts och fått ett växande lager av svartmögel (? I alla fall ”mikrobiell påväxt”) på insidan av locken. Så när burkar och flaskor idag burits upp i köket så vidtog stora utrensningen. Det vill säga alla lock som såg ut att inte vara lämpliga att försöka få rena – och deras tillhörande burkar – fick gå till återvinningen. Det blev mycket glasskräp kan jag säga…

De burkar och flaskor som passerade nålsögat ställde jag sedan ut i uthuset (där deras hyllor får står under badrumsrenoveringen). Det var en lyxig känsla att kunna stå och ställa burkarna, rak i ryggen och med dagsljus.

Bland mycket annat fixande och donande har jag bräckt golvlister i hallen. Ja, som förberedelse för att det där golvet ska kunna plockas upp. Golvupplockandet lär väl hamna på vår lott – men det är ju kul :-) Liksom listbräckandet. Att arbeta med två bräckjärn successivt bakom en brda gör mig alltid glad :-) På köpet hittade jag lite gammal död förtorkad vinda bakom en av listerna. Och så rev jag bort lite av den lossnande tapeten. Den har lockat mig i tio år, men nu finns liksom inga skäl att låta bli längre.

Annars känns det huvudsakligen skönt att det här projektet är någon annans huvudvärk. Det är någon annan som får ta ställning till vad som behöver göras och hru och hur man ska lösa de komplikationer som kommer att uppstå längs vägen. Jag kan titta på det och fundera, men jag behöver inte komma med en lösning, jag behöver inte bedöma vad som är bäst.

Barnen har tagit ett sista bad i det befintliga badkaret. Jag har duschat och tvättat håret. Nu ska vi klara oss utan duschmöjligheter på hemmaplan i en dryg månad enligt planen.

Lite märkligt känns det. Eller mest ogreppbart.

Cellosaknad och syrener

Syrenerna blommar nästan. När jag gick till bussen i morse så var de så där mycket i knopp som de kan vara utan att börja spricka upp och slå ut.

Syrener.

Nånting nånstans i bakhuvudet började mala med ngon textrad som jag inte kunde hitta men som jag ändå visste fanns där. Jag hittade inga av de exakta orden, även om jag liksom ändå visste vad de skulle vara. Men jag visste att när jag väl hittade något litet sammanhängande fragment så skulle jag kunna jobba fram alltsammans, bit för bit, tills allt skulle finnas på plats.

Inom några minuter hade jag ett sådant fragment på plats.

… och syrenerna regna i dungen…

När jag klev på tåget en halvtimme senare hade jag hela, trots att jag inte sjungit den på flera år.

Men med minnen väcks saknad. Jag minns – eller inser – plötsligt att jag saknar att sjunga med M:s knäppande på cellon och älsklingens basflöjtstoner. Det är tretton(!) år sedan vi gjorde den där miniturnén, och tretton år är en lång tid.

Du sover i granarnas dunkel i kväll.
Du vaknar när skatorna skriar.
Du bor i en snårig, förtrollad skog
och går aldrig ut i det fria.

Låt häggarna vaja som linne i vind
och syrenerna regna i dungen.
Den är vacker, din skog. Men jag rövar dig bort
till ett slott där skalmejorna sjunger.

Din värld är en häxa på tusen år,
det är din värld, och den är du trogen
och du tror att ett vackrare land inte finns
än den dunkla, förtrollade skogen.

Låt vara att himlen är mulen och mörk
och grälar med månen om natten.
Den är blåsig, min värld. Men jag rövar dig bort
till ett vindsrum med fönster mot vattnet.

Säg en dag, säg en tid då du följer mig bort
viska tyst, jag ska ändå förstå dig
och jag bär dig på händerna långt härifrån
dit där häxorna inte kan nå dig.

Och jag stjäl vad du vill om du vill att jag stjäl
och jag ska aldrig ångra det brottet.
Och lev lycklig med mig i en koja i natt
om vi inte får husrum på slottet.

(Vysotskij, Lyrisk sång)

… och så länk till inspelning, fast med bara cello och sång, ingen basblockflöjt.

Femtonspel med kakel

Nu börjar femtonspelet igen. Den där flyttkarusellen som nog de flesta renoverare är bekanta med.

Om en vecka kommer hantverkarna som ska renovera badrummet. Och då kan man ju tänka att det som behöver flyttas på är just de saker som finns i badrummet, och lösöret därinne är förstås rätt så begränsat.

Men nä, fullt så enkelt är det nu inte.

Vi bör förstås flytta på de saker som finns i skafferiet som än så länge är genomgångsrum för att ta sig till badrummet. Det där lilla smala utrymmet där vi har all återvinning, alla plastburkar, en hel massa stora grytor och liknande, och så vidare. Det bör flyttas, för att inte var i vägen eller bli dammigt.

Och så är det källaren. Den där lilla matkällaren som vi har saft och sylt och diverse annat i. Och en halv miljon tomma glasburkar och flaskor. Plus en massa annat på hyllor på vägen ner: kylväska och städprylar och annat. Varför vi ska tömma matkällaren? Jo, för den är delvis under badrummet. Och golvet i badrummet ska göras om. Nej, inte bara ytskiktet. Golvet i badrummet har visat sig bestå av ett gammalt vanligt bjälklag, alltså golvbjälkar, som man sedan fyllt betong i, och sedan har bjälkarna ruttnat där inuti. Ännu har inget blivit dåligt. Men det där är inget man gör ett nytt badrum på. Golvet ska göras om. Helt. Alltså måste matkällaren tömmas.

Och så är det hallen. Hallen på anda sidan badrummet från farstun sett. Hallen som dörren till badrummet ska vara i, när badrummet är klart. Men också hallen vars golv vilar på de där bjälkarna som fortsätter ut från det där gjutna badrumsgolvet. Så det golvet behöver plockas upp. Och då måste ju rummet tömmas. Ett par byråar upp på ovanvåningen. En hylla ut till uthuset. En massa andra saker som portioneras ut på diverse håll.

Trappan upp till andra våningen är fäst i bjälklaget mellan bottenvåning och ovanvåning, samt vilar på golvet i hallen. Det där golvet som nu måste upp tillfälligt för att bjälkarna är de dåliga i badrummet. (Att bjälkarna under hallgolvet är dåliga är dock i sig ingen nyhet – det golvet har gungat sedan vi flyttade hit.) Trappan måste alltså på något vis pallas upp.

Så vi flyttar runt saker. Tänker tankar om andra spännande överraskningar som kan komma att dyka upp. Hur mycket av de gamla väggarna i rummen kommer att kunna bli kvar?

Samtidigt känns det konstigt overkligt. Inte riktigt på allvar. Inte riktigt så nära i tiden som det verkligen är. För det är inte vi som ska göra det. Det är inte vi som måste lösa alltsammans. Den här gången är det hantverkare som ska göra i princip allt. En entreprenör som ska vara ansvarig. Så då går det lättare att knuffa det ifrån sig. Och svårare att ta till sig att det är SNART.

Om en vecka kommer bajamajan som ska vara vår toalett i en månads tid.

Vi ägnar oss åt att försöka komma fram till vad vi ska prioritera när det kommer till handfat, eftersom inga uppfyller alla våra önskemål. Det är ju egentligen lyxproblem jämfört med allt det där andra som handlar om hållfasthet och fukttätning och bortplockande av eternitrör. Fast samtidigt handlar det om vardagsfunktionalitet av det väldigt viktiga slaget. Ett handfat som funkar kommer att vara viktigt många dagar, om man säger så. Och även på detta område så kommer jag till den märkliga insikten att det finns hur många som helst men ändå väldigt få som gör det de ska enligt min uppfattning ;-)

Ja, vi ska renovera badrummet. Det kommer sannolikt att bli en del inlägg om detta framöver. Ja, jag vet att vi bör minska konsumtionen för miljöns och vår egen överlevnads skull. Alltså ska man bara renovera om det verkligen behövs. Jag gör bedömningen att det behövs. Och ja, jag har ändå ruskigt dåligt samvete. Mer om detta: Badrumsångest.