Ja, det forsätter att bli bättre

Jag trivdes inte alls med bebistiden. Det passade mig inte, jag mådde inte bra av det. Och jag hade barn som i huvudsak inte heller var nöjda med och trivdes med att vara bebisar. Den förste betydligt mer utpräglat än den andre, men ändå.

Och jag fick så många kommentarer under de där åren, kommentarer som gick ut på att det var mitt fel – att det var jag och hur jag var som gjorde att det blev jobbigt, och att jag inte var lämplig som förälder, och en massa sånt där. Och så fick jag hör det, många gånger:

Små barn, små bekymmer

Stora barn, stora bekymmer

Det ansågs verkligen vara någon sorts universell sanning. Trots att jag påpekade att jag tyckte att det snarast blev bättre. Nänä, det skulle jag inte inbilla mig – vänta bara!

Men alltså, jag fortsätter att tycka att det hela tiden blir bättre och bättre. (Med undantag för perioder av ”utveckling” – eller, som det brukar kallas, ”trots”.) Barnen blir större och större, blir lättare att kommunicera med, utvecklar färdigheter och personlighet och intressen.

Det var barn jag önskade en gång i tiden, inte bebisar. För att få barn får man ta sig förbi transportsträckan bebisar. Det har vi gjort nu. Vi har barn. Två underbara barn.

Och nej, jag vet. Det kan självklart komma jobbiga perioder. Men alltså ärligt talat, jag tror inte på det där om ”små barn små bekymmer”. Och visst, vi har inte kommit till tonåren ännu, hur de kommer att arta sig vet vi inget om – men då är de ju bara delvis barn. Det får liksom hamna i någon annan sorts kategori.