Monthly Archives: maj 2013

Detta märkliga förakt mot människor som arbetar med att förbättra världen och vill göra skillnad

Läser det här inlägget och bli så irriterad:

Länsstyrelsen eller myndigheterna kommer aldrig hjälpa mig, deras enda intresse är sina egna agendor och att säkerställa sina egna löner, inkomster och karriärer. Detta gäller alla inom staten. Egenintresset kommer alltid först, oavsett vad som sägs utåt.

FEL FEL FEL.

Man väljer inte att jobba inom länsstyrelsen eller andra myndigheter för att tjäna pengar eller göra karriär. Det finns inget löneutrymme. Det finns inga resurser. Det finns ständigt för mycket att göra och för lite tid och för lite resurser. Man skulle aldrig lyckas hålla igång verksamheten på den nivå man gör om det inte vore för att väldigt väldigt många av dem som arbetar där drivs av en inre övertygelse och en stark vilja att göra världen bättre.

För sin egen hälsas skull borde många statliga tjänstemän jobba mindre, ta saker mindre allvarligt, men det är svårt när man känner det som ett kall att bevara hotade arter, minska människors negativa påverkan på havet eller hindra farliga kemikalier att hamna i vårt dricksvatten – för att ta några exempel. För man inser att om inte man själv gör lite mer så kommer ingen annan att göra det i ens ställe. Och ofta känner man frustration över hur lite det går att åstadkomma, för man har kunskapen men inte de juridiska eller ekonomiska medel som behövs för att åstadkomma den förändring man ser skulle behövas, men man försöker göra det bästa av situationen – i alla fall så länge man orkar och inte hunnit bli för bitter över hur lite som går att åstadkomma.

De människor som jobbar på våra myndigheter är ofta de människor som redan i sin ungdom brann för att förändra världen, som hade detta som mål och mening (istället för att bara hoppas på vilket jobb som helst för sin försörjning eller ett jobb med mesta möjliga lön), och som valde att ägna sitt liv åt att göra skillnad. Så man studerade ett antal år på universitetet, för att öka sin kunskap och för att skaffa den kompetens – formellt och praktiskt – för att kunna få jobba med detta. Och vill man förändra världen utifrån det system vi har, i det samhälle vi har, så är myndighetsvägen för många den logiska och möjliga vägen.

Självklart finns det andra vägar. En av dessa är förstås att försöka ändra förutsättningarna för samhället. Till exempel att försöka förbättra spelreglerna för dem som arbetar via myndighetsvärlden. Då satsar man istället på politiken. Om man till exempel tycker att det satsas för lite resurser på naturvård och för mycket på motorvägar, eller om man tycker att lagstiftningen inte ger det resultat man önskar.

De allra flesta politiker ägnar sig åt politik för att de vill förändra världen. Göra den bättre – utifrån sina uppfattningar. I det stora eller det lilla. Påverka. Göra något åt det som är fel, istället för att bara sitta och hoppas på att någon annan ska lösa det.

De allra flesta politiker ägnar sig åt politiken på fritiden. Något man ska hinna utöver allt annat. Något man tycker är så viktigt att man prioriterar bort annat, för att ha möjligheten att påverka lite.

Politiker och myndigheter är i de allra flesta fall i grunden människor som vill ta ansvar och förändra. Människor som vill ta ansvar både för sig själva och för andra. Människor som inte bara ser till sitt eget bästa utan faktiskt vill mer. Människor som tar itu med saker istället för att bara klaga inför grannen.

Ja, visst finns det undantag och skitstövlar. Men därifrån och till detta totala förakt mot människor som faktiskt är beredda att göra skillnad…

Suck.

Tankar om jord, näring och kretslopp

I fredags planterade jag om en del av tomaterna och satte ut i sina stora krukor på innergården. Men jag satte inte om alla ännu. Ett av skälen var att sprid riskerna: inte sätta ut alla samtidigt ifall det skulle bli för kallt och blåsigt. Ett annat ganska tungt vägande skäl var att jorden tog slut.

Ja. Jorden tog slut. Visst låter det märkligt? Men när jag planterar om tomater så är det köpejord på säck jag använder.

Jag tänker på det där ibland. Och skäms. För det är ganska märkligt att köpa jord på säck. Att skaffa hem ny jord hela tiden. (När jag var liten har jag för mig att vi gick ut i trädgården och grävde upp lite jord när vi skulle plantera om.)

Ja, nu är det ju inte så att jag skaffar hem hemskt mycket jord på säck. Jag gissar på att vi köper förhållandevis få säckar jämfört med många andra med stor trädgård, med tanke på hur många säckar det verkar gå åt vid affären och så där. Men i alla fall.

Och tja, vad ÄR jord? Den jord som r i säckarna med köpejord är ju inte precis samma sak som jorden här hemma i marken. Det som finns ”av sig självt” ute i trädgården består ju i grunden av sten, sand och lera (vi kan just nu hoppa över alla grader av finkornighet, va?) blandat med organiska rester i olika nedbrytningsstadier.Men den jord man köper på säck består till väldigt stor del av torv.

Torv. Alltså halvt förmultnad vitmossa och andra växtrester från mossar. Myrmarker. Våtmarker.

Torven tillväxer med något i stil med en millimeter per år om jag minns rätt. Torv växer så långsamt att det normalt sett inte betraktas som ett förnyelsebart bränsle.

Ett av Sveriges 16 miljökvalitetsmål heter Myllrande våtmarker och handlar bland annat om att denna typ av marker ska finnas kvar. Men istället bryter vi torven och använder den som plantjord.

Till och med kogödseln vi köper på säck har ett högt innehåll av tillsatt torv, antagligen för att ”tillverkaren” inte tror att hobbyodlare är kapabla att hantera gödseln annars.

Och ja, vi behöver blanda in organiskt material i jorden vi odlar för att få ett bra resultat. Men varför just torv? Det finns ju massor med annat organiskt material. (Ja, jag ska bli bättre på att köpa Sysavs grönkompost – som består av det komposterade resultatet av trädgårdsavfall.)

I år har jag i alla fall återanvänt en del gammal krukjord och blandat i ny gödsel för näringens skull.

Men bra odlingsjord är något vi liksom inte bara kan ta för givet. Det finns ingen outsinlig källa till ny bra jord, vi måste vårda den vi har. Värna den goda odlingsbara jorden, istället för att asfaltera den.

Och mitt i allt det här funderar jag på just det här med näringen och gödningen. För som sagt var, vi använder en del kogödsel och hönsgödsel som näringskälla. ”Äng är åkers moder” säger det gamla talesättet. Det fick jag lära mig om när jag pluggade biologi. Äng är åkers moder – det betyder att man behöver ha ängar för att kunna få vinterfoder till djuren, och man behöver djuren för att kunna få gödning till åkrarna, och alltså är djuren och i förlängningen ängarna nödvändiga för att man ska kunna odla på sina åkrar. Det var på den tiden man inte hägnade in betesmarkerna, utan djuren fick ströva fritt och beta, och så hägnade man in de områden där djuren inte fick gå, inägorna, det vill säga åkrar och ängar.

Djuren sågs som en nödvändighet för växtodlingen.

Och jag inser att jag har för dålig koll. Påverkar djuren näringsämnena så att de blir lättillgängligare? Eller, alltså, det jag egentligen funderar på är väl detta: om vi tänker oss att alla skulle bli vegetarianer av miljöskäl, hur skulle det då bli med odlingen – skulle den påverkas negativt av att det inte fanns animaliska gödningsmedel? Finns det idag rena växtodlare som odlar ekologiskt (alltså utan konstgödning) men utan gödsel från djur? Hur ser övertygade vegetarianer på att deras mat odlas med hjälp av gödsel? Hur funkar ett helvegetariskt kretslopp?

Det är sånt jag funderar över här på försommaren.

Jag är ju ganska förtjust i slutna kretslopp. Jag gillar det här med att ha djur som betar på den mark som inte funkar till odling för att den är för näringsfattig eller för stenig eller för våt, och att man sedan drar nytta av den näring som djurens bajs ger oss, till att odla på den mark som lämpar sig för odling. Det är ett gott resursutnyttjande. Många av människans idéer om att med teknikens hjälp odla på all sorts mark – med hjälp av utidkning, konstgödning och annat – har ju lett till en massa andra problem, som övergödning, översvämningar, för höga vattenhastigheter, och så vidare.

Det är komplicerat att göra det som är rätt. Men generellt sett tror jag att idén om en enda lösning för allt, att se världen svart och vitt, att säga att gör vi bara alla på just det här viset så blir allt bra, inte är så klok.

Det växer

Tre små spröt av sparris har tittat opp i det nyanlagda sparrisdiket! Alla tre av Rambo, som faktiskt hade små skott när vi planterade dem – men ändå, de har tagit sig igenom jordlagret vi lagt på dem.

Och så har kålrabbi, doftklint och ringblommor gjort sällskap med de tidigare uppkomna rucola, rädisor, majrova, facelia och snokört.

Tomater, paprikor och chili som sattes om och ut på innergården i fredags har inte tagit någon skada av utflyttningen. (Det är fortfarande bara en liten delmängd som kommit ut, efterom jag fick slut på både jord och tid och nästan slut på krukor.)

I fredags satte vi potatis och jordärtsskockor.

Sorgebarnet örtagården

Örtagården är mitt sorgebarn.

Vi anlade den i september 2004. Första barnet var fött i januari det året. Jag började jobba i juli och hade liksom ingen direkt semester det året, men jag tog ledigt en vecka i september för att anlägga örtagården. För att jag så gärna ville.

Men småbarnstid är småbarnstid, med allt vad det innebär av tidsbrist.

Sedan skadade jag nacken, och inget var som det skulle på länge.

Och sedan kom barn nummer två.

Örtagården har aldrig fått den skötsel och omvårdnad den skulle behöva. Den är ett kaos, där många av de saker som ska växa där antingen tynar bort eller kvävs av några enstaka växter som tar över världen.

Det grämer mig.

Men vad ska jag egentligen med en örtagård till? Ja, det kan man fråga sig. Det finns ju inga riktigt rationella skäl. Men egentligen var det örter, och deras användning, som liksom på allvar väckte trädgårds- eller odlingsintresset för mig.

Örter. Det är ju inte heller sant. Det intressanta är inte huruvuda de är örter, botaniskt sett.

Men det fascinerar mig helt enkelt med växter som går att använda. Sådana som går att äta, sådana som går att krydda med, sådana som kan användas som medicin, till att färga med, till att göra textilier, och så vidare.

De intresserar och fascinerar mig. Jag vill gärna odla dem. För att det känns bra.

Ska jag ha dem till nåt? Näe. Eller, bara kryddorna och matväxterna. I övrigt vill jag bara ha dem för att titta på.

Det är väl därför örtagården trots allt är nedprioriterad jämfört med trädgårdslandet. Samt för att det i någon mån är lättare att hålla efter ett område som man gräver eller kör upp typ helt och hållet varje år – de hemska rotogräsen hinner inte ta över på samma sätt då. Och när man inte har tid att göra allt man skulle vilja så känns det trots allt mer lockande att prioritera trädgårdslandet, som kan ge mig krispiga sockerärtor och härliga potatisar än en örtagård som på sin höjd är vacker (en del av växterna jag planterat där är ju faktiskt inte ens det, utan ”bara” intressanta – och det klingar ju liksom trots allt lägre än de där sockerärtorna).

Men hade jag tid för alltsammans så skulle jag ta krafttag med örtagården igen. För jag trivs fortfarande med känslan. Känslan av att bära vidare någon sorts arv. Känslan av att faktiskt ha tillgång till de här växterna och hjälpa till att de faktiskt finns kvar. Känslan av att de finns där. Eller… nej, jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är väl helt vanligt sunt nörderi, helt enkelt?

Livskris att längta efter ett jordnära liv?

Man vet att man har en livskris när man drömmer om ett hus på Österlen.

Det skriver Lotta Lundqvist i en krönika i City idag.

Åhå.

Tja, jag bor ju inte i ett hus på Österlen. Och jag kan väl inte påstå att jag längtar, eller längtat, specifikt efter ett hus på Österlen. Jag har bott på Österlen och vet att det finns för- och nackdelar.

Men jag bor å andra sidan i ett hus som ganska väl uppfyller delar av beskrivningen ändå, och jag bor knappast fjärran från Österlen, så jag känner ändå lite att texten syftar på folk som bor som jag bor. Stor gammaldags trädgård, stockrosor, daggkåpa, äppelträd. Långsamhet och gräs högre än till fotknölarna. Egenodlade grönsaker. Och så vidare.

Innebär det faktum att jag valt att bo här, och fortfarande är fruktansvärt nöjd med mitt val efter tio år, att jag har befunnit mig i en livskris de senaste tio åren? Självklart inte. Och jag håller förstås inte med om uttalandet heller.

Jag bor här för att jag trivs med det och mår bra av det.

Men samtidigt förstår jag väl hennes tanke. Livskriser handlar ju ofta om uppvaknanden, om insikter om att man inte egentligen trivs med eller mår bra av sin livssituation. Och det är väl inte helt ovanligt eller obegripligt att den sortens insikter ibland handlar om ett behov av att leva ett enklare liv, något närmre jorden, marken, livet. Längtan efter långsamhet. Längtan efter något tidlöst.

Jag skulle inte kalla det livskris. Precis som med barnens trotsperioder, som Lundqvist tar upp i texten, så känns inte kris som det rätta ordet. Med barn ska man ju hellre säga utvecklingsfas. Och det är väl relevant för vuxna också? Eller insiktsfas.

Jag tycker på det hela taget det låter som en ganska sund längtan, att vilja känna gräset kittla mot fotknölarna och ”somna trött men tom i skallen”. Välmående för kropp och själ. Och samtidigt ett leverne som (generellt, förstås) tär mindre på jordens resurser. Mindre hets, mindre konsumtion, mer nötande på tidigare generationers efterlämningar än nyproduktion. Downshifta. Leva här och nu. Leva av det marken ger. Känna kontakt med grunden för vårt levebröd.

Men ja, det kräver ju sitt arbete och sin skötsel – det sköter sig inte självt. Stunderna man bara njuter av blomstren och gräset och utsikten är ganska korta. Men de behöver inte vara långa för att vara värda det.

Så ni är hjärtligt välkomna till våra trakter om ni vill leva och utvecklas här. Om ni ser det som ett utvecklingssteg och inte en romantisk dröm.

Och så var det rabatterna då…

Ambitionsnivån i rabatterna är fortsatt väldigt låg. Jag har föresatt mig att göra ett försök att ta bort fjolårsståndare och rycka bort det kvävande utbredda ogräsgräset lite hjälpligt, så att åtminstone de envisa blommor som kämpar sig upp såpass att jag kan hitta dem ska ha en chans att slå ut och överleva. Det innebär förstås i praktiken att det huvudsakligen kommer att vara lupiner, oregano och jättedaggkåpa, plus en del andra saker som för en något mer tynande tillvaro men som i alla fall fortfarande lever. Men men, det är så det får vara, det finns liksom inte tid och möjlighet till mer. Man måste prioritera, och det här har inte högst prio. Och om jag lyckas med föresatsen om gräset och fjolårsståndarna så kommer det i alla fall att bli ganska vackert när det väl blommar – även om det är kaotiskt och inte alls följer gängse uppfattning (eller ens min) om hur det borde se ut.

Sparrisen i jorden, långt om länge

Historien om sparris började, precis som så mycket annat, ganska snart efter att vi flyttat hit. Vi hade väl genomtänkta planer för trädgårdslandet, men tänkte ju som sagt var inte på (eller visste inte) att buxbomen suger nåt så vansinnigt och att man alltså inte ska plantera något för nära den – i alla fall inte sånt som buskar.

Sparris skulle vi ha. Och eftersom sparris tar tid innan den ger skörd (först på tredje året får man nån skörd värd namnet) så ville vi påbörja vår sparrisrad fortast möjligt, i alla fall lite grann.

Jag tror vi satte tre plantor. Av dessa finns i dagsläget inte ett spår. (Ifjol tittade sent på säsongen en liten smal stängel upp.)

Så ifjol gav jag min man en sparrisrad i födelsedagspresent. Jag skulle köpa plantorna; jag och barnen skulle sköta grävandet. Och den här gången tänkte vi att det skulle bli på andra sidan huset, bakom almhäcken, bredvid kaffegrottan.

Fast vi hann aldrig det på sensommaren eller hösten.

Och i förra veckan, när vi grävde trädgårdsland och grejade, så gick jag även ett varv dit där vi tänkt plantera sparrisen. Började bryta fjolårsstänglar av de oändliga mängder oregano som växer där sedan vi i allra första början hade denna plats som en tillfällig örtagård. (Oregano är ett ogräs, ifall du inte visste det.) Mellanoreganoskotten växte oändliga mängder mossa. Samt en hel massa knölklocka (ett hopplöst rotogräs). Jag noterade dessutom att stenkanten som hindrar området från att rasa tjugo centimeter neråt börjar bli tveksam i hållfasthet. – Och på andra sidan huset fanns ett välgrävt trädgårdsland. Borde vi inte trots allt sätta sparrisen där?

Så nu fick sparrisraden istället bli en av tvärarmarna i trädgårdslandet. Vinkelrätt mot raden med bärbuskar.

Idag har vi grävt till sparrisraden – mest jag, men även fyraåringen och gåvomottagaren (nioåringen däremot är bortrest). Djupt och brett. Försökt rensa bort så gott det går av djupgående vinderötter (även om det är omöjligt att uppnå den dikterade friheten från fleråriga ogräs). Lastat i kogödsel. Byggt en liten kulle i mitten. Stoppat i plantor på mittenkullen, friserat rötterna, och sedan öst tillbaka ett lagom lager jord. Resten av jorden ska fyllas på under säsongen.

Fem plantor Rambo, fem plantor Gijnlim.

Så nu börjar väl väntan ;-)

Trädgård. Maj. Underbart väder.

Huset ser ut som ett bombnedslag. Köket är överfyllt med disk (och att det inte ser värre ut är tack vare min man). Biblioteksböckerna är försenade. Det finns massor med saker som borde göras, planeras, ordnas upp. Vi borde börja röja ut inför badrumsrenovering, städa uthus, planera mat för veckan.

Men det är maj. Det har varit underbart väder på sistone. Och jag har inte tid att göra allt det där tråkiga. Ibland behöver jag få  göra saker bara fullt ut. Sån är jag. Jag mår bäst när jag kan hänge mig fullt ut, utan nästan några avbrott. Det är därför jag avskyr när lediga dagar ska sabbas av en tid att passa mitt i – då tvingas jag hålla koll på tider och kunna förbereda mig för annat.

Den senaste veckan har jag använt varje ledig stund (typ) till att gräva och hacka, för att få bort vindor, kvickrot, kirskål, knölklocka och annat ogräs, för att förbereda trädgårdslandet för årets odlingar. Idag fick vi belöningen, i form av att kunna börja göra ”finjobbet”.

Vi har flyttat vinbärsbuskar. De där stackars sorgliga vinbärsbuskarna som vi satt längs ena kanten på trärgårdslandet för typ tio år sedan, när planen var att sätta bärbuskar runt hela trädgårdslandet – när vi ännu inte fattat att buxbomen kväver allt inom en meters avstånd, typ. Vinbärsbuskarna är mindre nu än när vi satte dem. Men vi flyttade en redan ifjol, och den mår mycket bättre nu.

Vi har flyttat krusbärsbuskar. Krusbärsbuskar som vi för ett antal år sedan flyttade från det ställe där vi numera har komposter – och trekammarbrunn. De har också fått stå för nära buxbomen länge nu. En av buskarna har tynat bort. De båda andra har vi grävt upp och delat sönder i mindre – för att kunna få bort kirskål, kvickrot och annat ogräs, samt för att kunna bräcka bort gammalt dött trä från plantorna, dött trä av sådan grovlek att det först var svårt att fatta att det faktiskt var krusbärsbusken själv. (Det växte dessutom någon sorts ticka på en av dem.)

Och så har vi sått de saker som det är tid för. Barnen har dessutom fått varsin el av landet.

Så idag har vi sått (och satt)

  • gul lök, röd lök, schalottenlök (sättlök)
  • salladslök
  • morötter (Nantaise 2, Paris Market, Jaune du Doubs, Atomic red)
  • majrova
  • kålrabbi
  • palsternacka
  • rucola
  • rädisor
  • ärtor (Sugar Snap, Blauwschokker, Oregon Sugar pod, samt vanliga låga)
  • solrosor (låga)
  • ringblommor
  • doftklint
  • blå snokört
  • honungsfacelia

Och så är vattnet därute inkopplat igen.

Jag tar inte mitt ansvar som svensk medborgare

Mitt i förkylningskaosmånaden april damp den ner i brevlådan: informationen om att jag nu är utvald och får rösta i svensktoppsjuryn. Första dagen jag antogs lyssna och tycka till var jag totalt igengrodd och sov förmodligen under sändningstiden.

Ja, jag erkänner: jag har fuskat. Jag har inte skött min plikt som svensk och lyssnat och röstat. Jag har struntat i det. Jag orkade helt enkelt inte en sak till. Jag har prioriterat jobbet och barnen och mat och disk och vila och Föräldravrålet… och det har liksom inte ens funnits ork till det. Jag har inte kunnat klämma in mer.

Men om det nu blivit FEL de här veckorna, så är det mitt fel. Bara så vi har det utrett, liksom. Det var jag som gjorde den prioriteringen.

Och nej, jag kommer inte att rösta den här helgen heller. Även om det sannolikt är sista gången jag får den chansen.

Friskt satsat hälften vunnet och hälften förlorat

Det är snart tre veckor sedan jag ställde ut de första tomaterna (Sibirjak) och strax därefter de första gurkorna (Sherpa och Marketmore) på verandan. Och snart två veckor sedan jag ställde ut resten av krukorna på verandan – alltså helt enkelt så många stora krukor som får plats där på ett vettigt sätt). (Förutom ovan nämnda så är det tomat Chilega samt ett par sorters paprika och en chili.) Som kallast under denna tid har det nått ner till plus 5 grader på verandan. Inte en enda gång har växterna sett ledsna ut.

Förra helgen bestämde vi oss så slutligen för att plantera ut gurkor (nioåringens) och squash (mina) i pallkragarna därute. Dubbelhöga pallkragar, med fin jord från ifjol. Squasharna började må dåligt i sina krukor och behövde verkligen komma ner i nåt större. Gurkplantorna var jättefina men behövde också mer utrymme. Vi hade inte haft frost på flera veckor, och ingen fanns att skåda i tiodygnsprognosen. Så de planterades ut. Och fick glasrutor (gamla fönster) över sig nattetid och delvis dagtid.

Men de gillade inte den blåst de utsattes för när de var utan fönster. Eller, vi tror att det är anledningen, för gurkorna har gått från fina till eländiga och slutligen förmodligen döda. Mitt mammahjärta värker av dåligt samvete. Och de senaste två nätterna har vi dessutom haft frost. Mina squashar ser inte heller särskilt muntra ut längre…