Vindejakt

Jag går en runda varje dag. Minst. Ofta mer. Spanar med mina hökögon. För jag har lärt mig väl vid det här laget hur vindorna ser ut när de tittar upp över markytan. Eller ja, när knappt tittat upp. Hur jorden ser ut när de bryter sig igenom. Fått blick för den där rödgröna nyansen och den där lilla böjen på bladen. Jag vet vad jag ska spana efter. Och jag vet var.

Så så gott som varje dag snokar jag rätt på det som kommit upp. Sticker ner spaden så långt det funkar, med tanke på att det är bland växande gröda – jag vill ju inte gräva upp växande morot, rödbeta eller ärtor – och gräver upp de spirande vindorna. Det vill säga, jag gräver upp så långt ner som funkar med planteringsspaden, typ tio centimeter som mest.

Nästa dag sticker de upp igen. På samma plats. Eller ja, ibland tar det ett par dagar, men sällan mer.

De har en enorm växtkraft, de där vindorna. För det som växer upp från är ju de rotstumpar som blivit kvar efter att vi kört upp med jordfräsen och grävt igenom jorden, och sedan plockat bort så mycket som vi kunnat hitta av ogräsrester. Och så förstås de rötter som finns kvar så långt ner i marken att vi inte nått dem med spade och jordfräs.

Barnen hjälper också till i jakten. De är också rätt bra på att känna igen det där första uppstickande av vindorna. De kommer och hämtar mig om de hittar vindor jag missat eller om de hunnit ut före mig.

Jakten på vindor är en jakt som aldrig kommer att ta slut.