Jag kommer på mig själv, gång efter annan, med att bara stå där och titta. Njuta. Det är så vackert. Så snyggt. Och det är så fascinerande att faktiskt ha ett ”normalt” badrum. Sånt där som folk i allmänhet har.
Fast man får ju inte tycka att saker är snygga eller vackra, för då är man utseendefixerad.
Och man får inte vilja ha nytt, för det är konsumtionshysteriskt och förbrukar jordens resurser.
Men det är snyggt. Och jag njuter av att se det. Gång på gång på gång.
Och så står jag där, på nedersta trappsteget av trappan till ovanvåningen, i hallen innanför verandan, vid den nya dörren till det nyrenoverade badrummet. Och tänker hur fantastiskt mycket skönare det är att ha dörren åt det här hållet. Så mycket smidigare på alla sätt. Så osmidigt det varit i alla år att ha dörren ut i den fåniga lilla farstun på väg ner till källaren.
Men visst, det var ju förstås mindre ologiskt på den tiden ingen egentligen bodde på ovanvåningen – på den tiden det bara var en vind. Men – var sov man egentligen förr i huset? För alltså, vi hade stduion som sovrum från början. Men när vi var och tittade på huset (och när vi tog över det) så var det ju ett möblerat dödsbo. Och såvitt jag kan minnas så var det inget av rummen som var inrett eller möblerat som sovrum…?