Vi har två barn, födda med fyra och ett halvt års mellanrum. Båda barnen har samma föräldrar, och vi bor kvar på samma ställe. Inga drastiska förändringar har skett i vår tillvaro under barnens liv, och vi har inte ändrat åsikter eller livsåskådning på några påtagliga sätt under den tiden. Som alla vettiga föräldrar gör vi vårt bästa för att vara rättvisa, inte favorisera något av barnen, och så vidare.
Ändå får de inte alls samma uppväxt eller förutsättningar.
När första barnet föddes hade jag det ganska jobbigt: jag hade mått ganska dåligt under graviditeten, och jag var inte alls redo för omställningen det innebar att bli förälder till ett barn som krävde min uppmärksamhet typ dygnet runt. Jag var inte alls säker i min föräldraroll och tog lätt åt mig av dem som sa att alla problem berodde på mig själv och att jag var en dålig förälder. Jag hade inte haft med små barn att göra tidigare – hade ingen erfarenhet och kände mig allmänt osäker, och det var först efter ett tag jag hittade de böcker jag hade behövt läsa redan från början för att hitta det stöd jag behövde för att kunna vara mig själv som förälder.
Vi hade inte bott i huset mer än ett och ett halvt år och hade inte hunnit renovera särskilt mycket; vi hade ingen ovanvåning, och det som idag är studion var sovrum för hela familjen under flera år; sedan sov vi alla i vardagsrummet under en lång tid innan vi flyttade upp i nya rum på ovanvåningen.
När han föddes hade egentligen ingen av oss föräldrar en fast tjänst: jag blev arbetslös från tidsbegränsad anställning strax innan han föddes och min man några månader senare, och det tog ett par år innan vi båda hade det här med jobb på det säkra.
Hösten när första barnet var 2,5 år skadade jag nacken, vilket både innebar praktiska problem under en ganska lånng tid men också var en del i utlösandet av en period med ångest och depression – som förstås påverkade tillvaron ganska drastiskt, inte minst för barnet.
När andra barnet föddes hade vi hunnit inreda ovanvåningen. Det stod ett eget rum redo till honom redan innan han blev till. Jag var beredd på vad föräldraskapet innebar och var inte gruvligt chockad över hur påfrestande det var att vara gravid. Jag mådde bättre, delvis för att jag ätit sertralin under graviditeten. Jag hade en annan grundtrygghet som förälder och var beredd på en del av de åsikter jag skulle mötas av. Jag hade delvis hunnit vänja mig av med den frihetsförlust föräldraskapet innebär – och hunnit lära mig sätt att trots det skaffa mig frihet inom ramarna. Och lärt mig att jag faktiskt måste ta hänsyn till mig själv också. Jag har inte alls haft samma behov av att läsa på och få stöd av andras tankar utan kunnat lita till min egen känsla och uppfattning – på gott och på ont.
Och vi hade båda en helt annan säkerhet vad gällde våra jobb.
Denna allmänna grundtrygghet i tillvaron och föräldraskapet gjorde å andra sidan att vi (eller jag?) haft en helt annan möjlighet att engagera mig i annat som jag bryr mig om – både trädgård och miljöfrågor. Det gör kanske (?) att jag funnits mindre tillhand (men kanske varit mer av mig själv istället för ”bara mamma”) men också att vi haft mer ork att försöka leva miljövettigt (annat än bara det som jag byggt upp som rutin sedan många år) och det innebär att det senare barnet vuxit upp med en mamma med tydlligare ambitioner att minska onödig konsumtion och öka andelen vegetarisk mat, för att bara nämna några saker.
Även på andra sätt har de fått helt olika förutsättningar – i små små detaljer som ändå gör skillnad. Första barnet är född mitt i vintern, precis i början på året – strax efter jul. Det påverkar förstås vilka presenter han fått, födelsedagen har liksom blivit något som ligger strax efter jul, och önskningarna till jul och födelsedag har varit ungefär desamma. (Ja, vi har ansträngt oss att markera skillnaden, men ändå.) Vissa presenter går inte alls att få tag i vid den tiden på året. Det är knepigt med färska bär till tårtan. Och när både jul och födelsedag är avklarade så är det JÄTTELÅNGT till nästa gång (vilket vi försökt kompensera med små namnsdagspresenter). Kalas mitt i vintern har också vissa begränsningar. – Andra barnet är född precis på motsatt tid på året, i juli. Vilket ju i sin tur påverkar: för hans del finns det gott om färska bär, födelsedagen ligger snygt fördelad i förhållande till julen, det blir lätt födelsedagspresenter som är ”sommarsaker”. Men det går inte att ordna kalas när det har hunnit bli mörkt på kvällen. Och så vidare.
Och sedan finns det ju förstås ett antal skillnader som kommer sig just av att den ena är äldre än den andre. Ettan kommer för alltid att vara första barnbarnet, medan den andre har ett äldre syskon, ett par äldre kusiner och länge var minst av kusinerna och fortfarande är (och lär förbli) yngsta syskonet. Äldsta barnet har fått mest nytt, yngsta barnet får av naturliga skäl ärva mer. Ja, visst försöker vi balansera det på olika sätt, men man kommer inte ifrån att det trots allt är så till stor del (om man inte ska köpa nytt till båda två hela tiden – och det vore ju vansinne).
Jag skulle kunna fortsätta det här hur länge som helst, men det är ju föga meningsfullt. Min poäng är att skillnaderna är rätt stora, trots att egentligen inte mycket förändring skett, trots att de yttre omständigheterna fortfarande i huvudsak är desamma och vi tycker att vi gör likadant. Dessutom har vi ju förstås själva utvecklats och förändrats, på alla möjliga sätt – man gör ju det – och det påverkar ju också hur vi bemöter barnen. Och eftersom man liksom fortsätter att bemöta personer grundat i vem man var när man lärde känna dem, så har jag liksom en annan relation med första barnet än med andra, helt enkelt för att jag var en annan person när jag första gången träffade den förste än när jag träffade den andre.
Dessutom ÄR de ju två olika personer, vilket förstås också gör att vi behandlar dem olika, pratar med dem på olika sätt, gör olika saker med dem.
