Många har dyster syn på sin pension
Nästan var tredje vuxen tror att de får nöja sig med mindre än halva sin lön när de går i pension, visar en ny undersökning.
Många har därmed en överdrivet negativ bild av sin pension om man ska tro Pensionsmyndigheten.
-”‰Allra mest negativa är unga personer, kanske är det för att pensionen ligger långt fram och man inte riktigt förstår hur systemet fungerar, säger Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia som beställt undersökningen från Sifo.
Ovanstående kunde vi läsa häromdagen i många tidningar (nyheten kommer från början från TT).
Jag tror förklaringen delvis är en annan än den som beskrivs ovan. Åtminstone om fler unga människor resonerar som jag. (Nej, jag ska kanske inte räknas som ”ung” längre, men tja, när det kommer till pension så är det väl ändå till unga jag räknas?)
För ja, pensionen ligger långt bort, räknat i år. Men framför allt ligger den långt bort på ett annat sätt. För min del är det, enligt nuvarande pensionsålder, 27 år tills jag pensioneras. Enligt de ”beräkningar” som kommer om när min ålderskategori bör gå i pension så har jag ungefär 30 år till pensionen. Enligt Reinfeldt kanske snarast 37 år. Det vill säga det är ett helt liv bort. Men det kvittar. Det viktiga i mitt resonemang är inte antalet år. Utan samhället.
Den viktiga frågan är: tror jag att vi kommer att ha samma samhälle när jag går i pension som vi har nu?
Och svaret är: nej, det tror jag inte.
Vi har ett ekonomiskt system världen över som balanserar på gränsen till kollaps sedan ett antal år.
Vi har klimatförädnringar som knackar på dörren.
Vi har sabbat natur och miljö omkring oss på alla möjliga sätt.
Allt detta får konsekvenser. Allt detta kommer, på ett eller annat sätt, att leda till påtagliga förändringar. Samhället kommer att ändras. Spelreglerna kommer att ändras. Pensionssystemet kommer att ändras – det kommer inte att finnas möjlighet att betala ut pengar till mig när jag blir pensionär enligt de regler som gäller nu.
Jag har vuxit upp i ett huvudsakligen stabilt samhälle – ett samhälle som trots allt ändras ganska långsamt. Men det betyder inte att det alltid kommer att vara så. Ibland får jag en känsla av att mitt liv – från när jag föddes 1975 och fram till nu – varit en ovanligt stabil och lugn period. Att det är mitt liv (och andra jämngamlas förstås) som är undantaget. Men vi börjar nog inse, jag och mina generationskamrater, att det inte kommer att vara så. Och de som är födda efter oss kanske förstår det ännu bättre.
Det som är väsentligt för vår framtida pensioner är inte vilka regler som gäller idag. Utan hur samhället och livsförutsättningarna ändras fram till dess att vi ska gå i pension.
Och då tror inte jag att det är en överdrivet negativ bild att tro på mindre än halva lönen i pension. Kanske ska man snarast betrakta det som optimistiskt att tro på att det finns ett pensionssystem? :-)