Sydsvenskan skriver om utländska säsongsarbetare, som jobbar i Sverige med att plocka jordgubbar och skörda sallad. Odlarna säger att anledningen till att man tar in utländsk arbetskraft är att svenskar inte vill ha jobben.
Jag har haft ett av de där jobben. För fjorton år sedan jobbade jag en månad med att skörda sallad och hacka ogräs mellan pumpor och sånt. Jag ville verkligen ha jobbet, jag hade kommit in på en utbildning som kostade pengar och behövde spara ihop allt jag kunde.
Jag hade inga egentliga problem med jobbet. Vi började sju på morgonen och jobbade till klockan fem på eftermiddagen. Vi hade en lunchpaus mitt på dagen då vi åt medhavda mackor. Och vi hade två kortare obetalda raster på för- och eftermiddag. Totalt var det alltså 9 timmars betald arbetstid. (Vad lönen låg på minns jag inte.) Vi arbetade intensivt, i ösregn som stekande sol.
Det enda jag egentligen såg som problematiskt eller besvärande var att det tydligen ansågs som konstigt och obegripligt att man kunde ha behov av att kissa. Första dagen behövde jag kissa någon gång på förmiddagen, en bra stund innan fikarasten. Det var tydligen helt bisarrt – det var jag som var pinsam. Sånt skulle man helt enkelt vänta med till någon av de där tre pauserna.
Ja ja, jag lärde mig och anpassade mig. Och jobbade hårt.
De flesta som jobbade där var inte svenskar. Balter, tror jag. Och de hade inga ambitioner att ta kontakt med oss svenskar. Jag tror vi var fyra svenskar som jobbade där, och många ickesvenskar.
Å andra sidan pratades det inte mycket på fälten i vilket fall.
En månad jobbade jag där. Sedan fick jag besked om att det inte fanns jobb åt mig längre, att jag inte behövde komma imorgon. Det var liksom en väldigt okomplicerad grej. Säsongsarbete och behov och så där. Men jag var först att få detta besked.
Jag tror att de utländska arbetarna fick mindre betalt, men jag vet inte. Och de hade säkert fler års erfarenhet av arbetet (även om de nog var yngre än mig). Så förmodligen gav de mer nytta för pengarna. Jag ifrågasatte inte på något vis alls. Jag är inte arg eller bitter eller något sånt, ifall det verkar så.
Men jag vill liksom bara föra till handlingarna: jag ville ha jobbet. Och jag hade jobbet så länge jag fick lov. Men sedan fick jag inte längre.
Sommaren efter bodde jag inte alls i samma trakt.