Att måla andra strykningen av vitt (vitt på vitt) med ingen annan belysning än sommarskymningen genom det pyttelilla fönstret är en utmaning. När allt man har att förlita sig på är skillnaden i blänk mellan fuktig och torr färg.
Varför blir det alltid så att man utför renoveringsjobb i taskig belysning? Jo, svaren är två, och givna. Elektriciteten är på ett eller annat sätt alltid borta i de utrymmen man renoverar. Och byggbelysning är alltid antingen trasig eller så hittar man den inte.
Posted in Hus och renovering
Många har dyster syn på sin pension
Nästan var tredje vuxen tror att de får nöja sig med mindre än halva sin lön när de går i pension, visar en ny undersökning.
Många har därmed en överdrivet negativ bild av sin pension om man ska tro Pensionsmyndigheten.
-”‰Allra mest negativa är unga personer, kanske är det för att pensionen ligger långt fram och man inte riktigt förstår hur systemet fungerar, säger Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia som beställt undersökningen från Sifo.
Ovanstående kunde vi läsa häromdagen i många tidningar (nyheten kommer från början från TT).
Jag tror förklaringen delvis är en annan än den som beskrivs ovan. Åtminstone om fler unga människor resonerar som jag. (Nej, jag ska kanske inte räknas som ”ung” längre, men tja, när det kommer till pension så är det väl ändå till unga jag räknas?)
För ja, pensionen ligger långt bort, räknat i år. Men framför allt ligger den långt bort på ett annat sätt. För min del är det, enligt nuvarande pensionsålder, 27 år tills jag pensioneras. Enligt de ”beräkningar” som kommer om när min ålderskategori bör gå i pension så har jag ungefär 30 år till pensionen. Enligt Reinfeldt kanske snarast 37 år. Det vill säga det är ett helt liv bort. Men det kvittar. Det viktiga i mitt resonemang är inte antalet år. Utan samhället.
Den viktiga frågan är: tror jag att vi kommer att ha samma samhälle när jag går i pension som vi har nu?
Och svaret är: nej, det tror jag inte.
Vi har ett ekonomiskt system världen över som balanserar på gränsen till kollaps sedan ett antal år.
Vi har klimatförädnringar som knackar på dörren.
Vi har sabbat natur och miljö omkring oss på alla möjliga sätt.
Allt detta får konsekvenser. Allt detta kommer, på ett eller annat sätt, att leda till påtagliga förändringar. Samhället kommer att ändras. Spelreglerna kommer att ändras. Pensionssystemet kommer att ändras – det kommer inte att finnas möjlighet att betala ut pengar till mig när jag blir pensionär enligt de regler som gäller nu.
Jag har vuxit upp i ett huvudsakligen stabilt samhälle – ett samhälle som trots allt ändras ganska långsamt. Men det betyder inte att det alltid kommer att vara så. Ibland får jag en känsla av att mitt liv – från när jag föddes 1975 och fram till nu – varit en ovanligt stabil och lugn period. Att det är mitt liv (och andra jämngamlas förstås) som är undantaget. Men vi börjar nog inse, jag och mina generationskamrater, att det inte kommer att vara så. Och de som är födda efter oss kanske förstår det ännu bättre.
Det som är väsentligt för vår framtida pensioner är inte vilka regler som gäller idag. Utan hur samhället och livsförutsättningarna ändras fram till dess att vi ska gå i pension.
Och då tror inte jag att det är en överdrivet negativ bild att tro på mindre än halva lönen i pension. Kanske ska man snarast betrakta det som optimistiskt att tro på att det finns ett pensionssystem? :-)
Sydsvenskan skriver om utländska säsongsarbetare, som jobbar i Sverige med att plocka jordgubbar och skörda sallad. Odlarna säger att anledningen till att man tar in utländsk arbetskraft är att svenskar inte vill ha jobben.
Jag har haft ett av de där jobben. För fjorton år sedan jobbade jag en månad med att skörda sallad och hacka ogräs mellan pumpor och sånt. Jag ville verkligen ha jobbet, jag hade kommit in på en utbildning som kostade pengar och behövde spara ihop allt jag kunde.
Jag hade inga egentliga problem med jobbet. Vi började sju på morgonen och jobbade till klockan fem på eftermiddagen. Vi hade en lunchpaus mitt på dagen då vi åt medhavda mackor. Och vi hade två kortare obetalda raster på för- och eftermiddag. Totalt var det alltså 9 timmars betald arbetstid. (Vad lönen låg på minns jag inte.) Vi arbetade intensivt, i ösregn som stekande sol.
Det enda jag egentligen såg som problematiskt eller besvärande var att det tydligen ansågs som konstigt och obegripligt att man kunde ha behov av att kissa. Första dagen behövde jag kissa någon gång på förmiddagen, en bra stund innan fikarasten. Det var tydligen helt bisarrt – det var jag som var pinsam. Sånt skulle man helt enkelt vänta med till någon av de där tre pauserna.
Ja ja, jag lärde mig och anpassade mig. Och jobbade hårt.
De flesta som jobbade där var inte svenskar. Balter, tror jag. Och de hade inga ambitioner att ta kontakt med oss svenskar. Jag tror vi var fyra svenskar som jobbade där, och många ickesvenskar.
Å andra sidan pratades det inte mycket på fälten i vilket fall.
En månad jobbade jag där. Sedan fick jag besked om att det inte fanns jobb åt mig längre, att jag inte behövde komma imorgon. Det var liksom en väldigt okomplicerad grej. Säsongsarbete och behov och så där. Men jag var först att få detta besked.
Jag tror att de utländska arbetarna fick mindre betalt, men jag vet inte. Och de hade säkert fler års erfarenhet av arbetet (även om de nog var yngre än mig). Så förmodligen gav de mer nytta för pengarna. Jag ifrågasatte inte på något vis alls. Jag är inte arg eller bitter eller något sånt, ifall det verkar så.
Men jag vill liksom bara föra till handlingarna: jag ville ha jobbet. Och jag hade jobbet så länge jag fick lov. Men sedan fick jag inte längre.
Sommaren efter bodde jag inte alls i samma trakt.
Nu börjar den tiden när trädgården kan ge en betydande del av maten. Vi har skördat ett antal tomater på verandan, och snart, snart, kan vi skörda tomater ute. Vi har hunnit äta egenodlad potatis två gånger (Timo) och skördat stora fina rejäla och goda majrovor. Vi har börjat äta sockerärtor och gurkor.
I år har vi inte haft en så besvärligt torr vår och försommar. Men nu börjar torkan märkas av. Än så länge klarar det sig hyfsat i trädgården, men det syns på sockerbetorna på åkern. Och hade det inte varit för att jag vattnar så hade det varit illa med grönsakerna också – eller i alla fall med en del av dem. Fast jag vattnar förstås inte varje dag. Ikväll ger jag i alla fall trädgårdsland och tomater en rejäl rotblöta.
Det har alltså inte regnat nåt nämnvärt på ett bra tag, och det finns inget regn i sikte i tiodagarsprognosen.
Jag målar väggarna i skafferifarstun. De båda putsväggarna, det vill säga ytterväggens insida och väggen mot köket. Igår slabbade jag på primer. Idag målar jag med linusfärg. Målar och lyssnar på radio.
Det är en situation jag trivs med. Jag gillar färgen, och jag gillar hur det ser ut där jag målat med den. Det blir vackert.
Samtidigt väcker det minnen. För två år sedan, i slutet av juli, stod jag också och målade väggar med linusfärg. Då målade jag tvättstugan och lyssnade på radio. Och då var radiosändningarna fulla av hemskheter.
Så funkar minnet och associationer…
Det är svårt det där med att ha andra människor i huset. Människor med andra värderingar och andra prioriteringar.
Ännu svårare blir det när de ska laga maten. I vårt kök.
Köttfärssås kommer som förslag. Tja, det går ju bra, snabbt och smidigt när det ska vara mat till många, varav en drös barn. Och jag har inte orkat tänka till idag. Jag kan plocka fram ett paket färs från frysen. (Ekologiskt naturbeteskött från Skåne.) – Men de kan åka och köpa färsk färs i affären, det går snabbare. Ja, visst, det gör det ju. Så jag bearbetar det här med att det då blir ett oekologiskt kött, och känner mig hemsk över att det blir det trots att jag kunde propsat på det ekologiska. (Fast det kan jag inte. Jag kan inte konsten att tala om för andra vad de borde göra. Annat än om det är folk jag känner nära och väl. Väldigt nära och väl. Allra närmsta familjen.)
Köttfärsen kommer hem. Ica basic. Råvara från Danmark och Irland.
Och tomatkross på plåtkonservburk. Fastän jag sagt att det finns tomatkross hemma. (Ekologisk, i papptetra.) Själv köper jag numera bara plåtkonserv i nödfall, på grund av bisfenolen i liningen på plåtburkarna.
Jag tittar åt ett annat håll. Håller mig borta från matlagningen. Man får inte kommentera sådant, då blir det bara skit. (Säger erfarenheten och de normer jag fått med mig.) Jag pallar inte med sådant, mer än när det gått till någon sorts spets och jag blivit riktigt förbannad. Och det är jag inte nu. Inte alls. Jag bara har en annan åsikt, ju, andra prioriteringar, inte mer än så. Och jag kan inte bestämma över andra människors prioriteringar. Alla får ha sin åsikt och göra sina prioriteringar.
Så det lagas köttfärssås i mitt kök. Och färsen bryns och grytan rörs. Med gummislickepott. Som hela tiden står nere i grytan, längst ner där det värmer som mest från platta. Den svarta gummislickepotten, som jag i möjligaste mån udviker ändå. Eftersom svarta plast- och gummiredskap ofta innehåller ett giftigt färgämne. Och jag skulle aldrig komma på tanken att använda en sådan slickepott i varm matlagning. Inte plastredskap alls, faktiskt. Så det vrider sig liksom i orostarmen på mig.
Jag tänker att han väl inte hittat var andra redskap finns. Så jag drar ut och visar var träslevar och riktiga stekspadar och sånt finns. Men nejdå, han är så nöjd, det funkar så bra med den här.
Jaha.
Jag går och plockar med annat. Håller mig långt borta från köket. Jag pallar inte riktigt att hantera. Försöker tänka tankar om att en gång är ingen gång och att folk ju uppenbarligen lever även om de gör så här jämt ;-)
Men det är svårt sånt här. Jag vet inte hur man gör, hur man hanterar. Det stör mig att jag inte på ett enkelt sätt klarar av att säga vad jag tycker i mitt eget hem. Det ska jag ju kunna göra utan att det blir en stor grej av det.
Fast det är nog delvis det som är problemet. Jag har varit med om flera gånger när jag tycker jag sagt enkla okomplicerade saker hemma eller i sammanhang där jag känt mig som hemma. Och det har tagit hus i helvete. Sånt sätter sig.
Och så vet jag inte heller vad jag ska anta om folks kunskapsnivå. Eller, jag utgår ju från att folk inte är dumma i huvet – och alltså bör folk generellt känna till till exempel problem relaterade till plast och kemikalier (det står ju om det i tidningar och pratas om på tvnyheter etc då och då, det är inte raketvetenskap). Så om folk ändå gör de val de gör, ja, då är det svårt.
Man får inte kritisera folk.
Och man får inte skrämma folk. Vilket ju är vad jag gör om jag bara rakt av antar att de handlar av okunskap. Om jag ställer mig och säger ”det där kan vara lite dumt, för när plasten blir varm ökar risken att farliga kemikalier frigörs”, då är det ju jag som skrämmer upp. Och vad ska de göra med sin nyvunna kunskap? Slänga maten? Allting blir ju mitt fel. Oavsett hur de reagerar.
Så jag gör mitt bästa för att sticka huvudet i sanden. Håller mig borta.
För hur jag än ska framföra det, så måste jag liksom spela någon sorts teater. Ta på mig en roll. Att bara spontant säga vad jag tycker och tänker, utan omsvep och analys och konsekvenstänkande, det är inte accepterat, det får man inte göra – det blev förbjudet nånstans när jag passerade femårsåldern. Som vuxen ska man ha vett att tänka efter. Ta in alla aspekter och konsekvenser. Och jag är inte den som tänker för lite – utan för mycket.
Och jag klarar ju inte ens av att säga sånt här till barn, trots att det är mycket mer socialt accepterat att ”säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om det?
Alltså, det här är ett allvarligt problem i mitt liv. Ett socialt handikapp. Ett socialt arv från diverse håll. Jag känner att jag faktiskt inte riktigt vet hur det är jag borde göra, ens… Kan någon komma med lite goda råd? För så här kan vi ju faktiskt inte ha det.
Och nej, det är inte det att jag inte kan prata om jobbiga saker alls. Jag kan berätta om någon frågar. Och jag kan berätta om det liksom är på neutral mark, alltså när det liksom kommer rakt ut från ingenstans. Som föredrag, eller i en allmänt hållen diskussion. Det är liksom inte så att jag är rädd att prata om problemen, så där i allmänhet.
Problemen uppstår när det kan uppfattas som kritik, riktad mot någon specifik – mot någon av dem som är närvarande.
Och så har vi liksom den där märkliga biten med att jag liksom själv tar på mig alla saker som kan gå fel i en sådan här situation. Att om något blir snett eller knasigt eller någon blir ledsen eller stött eller orolig eller vad det nu än kan vara – så är det mitt fel. Det är jag som är fel, gör fel. Min skuld. För det har jag ju också lärt mig.
Det är trots allt enklast att hålla käft.
Ja, det här är ett rörigt inlägg. De är ganska ovanliga nuförtiden – men det finns mycket mer av dem bland äldre inlägg. Om jag inte ens kan skriva röriga inlägg i min egen blogg nu när ni är många fler som läser den, så är det ju liksom ingen vits.
SMHI har bland annat som uppgift att ta fram väderprognoser. Det kan man tycka borde vara en ganska ”neutral” uppgift. Eller i alla fall att de borde förmedla resultaten på ett neutralt, ovärderat sätt.
Så är inte fallet.
Väldigt ofta, både i radio, tv och tidningar, uttrycker meteorologer från SMHI sig på ett väldigt värderande sätt om vädret. Det är väldigt tydligt att det önskvärda är varmt och soligt. ”Nu får vi äntligen bättre väder” = nu blir det soligt och varmt. Eller ”Sedan kommer det tyvärr in ett regnområde”. Och så vidare.
Men alltså, faktiskt, det är inte så att vi alla tycker att sol och värme är så himla kul. Och regnet behövs! Annars dör grödorna. Och själv tycker jag det är jobbigt när det är över 22-23 grader.
Samtidigt händer det att meteorologen klämmer in ett käckt ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Som ett mantra och en sorts evig sanning. Men – saker är inte sanningar bara för att någon uttryckt dem på ett snyggt sätt som folk kommer ihåg. Jag håller verkligen inte med om att det inte finns dåligt väder. Utan grejen är att vad som är dåligt väder är individuellt. Olika personer har olika preferenser. Både beroende på hur man reagerar på väder och beroende på vad man ägnar sig åt i sin vardag. Och jag är förstås i min fulla rätt att tycka ett väder är bra eller dåligt. Och meteorologerna också. Men jag tycker att de kanske skulle kunna lägga det åt sidan i sändning.
Dessutom vet jag inte ens om det stämmer. För ofta får jag en känsla (från andra håll) att de egentligen, precis som jag, tycker det är mer spännande med extremväder ;-) Vilket gör det ännu märkligare att de liksom i ”sändningssammanhang” plockar upp inställningen att det bästa vädret är strålande sol, varmt och vindstilla.
Barnens kusiner är här.
Det byggs hinderbanor på gräsmattan. Grillas korv. Badas i iskallt havsvatten och byggs i strandsand. Tittas live på sommarlovssändning och besöks museum. Spelas spel. Sovs med kusin på rummet i den utdragbara delen av sängen och pratas hemligheter. Spelas spel.
Och visst, fullt så idylliskt är det inte hela tiden; det är osämja mellan varven och äckelvarmt i solen och huvudvärk och annat. Men ändå. Det är nog ungefär som det ska vara när det är sommar?
Vi var på Bakken igår. Just Bakken har jag inte minne av att ha varit på så många gånger när jag var liten, det var oftast Tivoli eller Liseberg som gällde (och Liseberg har alltid varit bättre än Tivoli). Och någon gång under min uppväxt var vi på Gröna Lund, men det var en riktig besvikelse (tja, jag hade väl någonstans förväntat mig att det skulle vara lika bra som de andra eller bättre, men det var ju sämre :-) ). Men som sagt var, Bakken har vi inte brukat åka till, och det var först för några år sedan jag insåg att det faktiskt också är bra.
Vi anlände igår strax innan klockan 12 och köpte åkband. Åkattraktionerna öppnade vid 12 och hade sedan öppet till klockan 24 – men vi gav upp redan vid 20-tiden; då hade vi åkt intensivt större delen av tiden, med bara korta pauser för glass, popcorn, kaffe och lunchbuffé.
Jag funderade en del över det där med biljetter när jag stod i köerna igår (vilket egentligen var ganska korta stunder; det var inte mycket till köer). För jag minns när jag var liten: då var det kuponghäften som gällde. Det fanns stora kuponghäften och mindre kuponghäften. Och det fanns liksom olika ”valörer” på kupongerna: de ”dyrare” kupongerna gällde för vissa åkattraktioner och de ”billigare” för andra, och så fanns det kuponger som bara gällde på spel (chokladhjul och sånt). I varje häfte fanns det liksom alla sorternas kuponger. Så därför fick man hålla på att väga de olika attraktionerna på samma ”nivå” mot varandra: vill jag åka den eller den? Och vad vill de andra som jag ska åka med? Hur får vi kupongerna att räcka till allt vi vill åka? Och så vidare. Ett visst mått av ångest…
Och sedan infördes åkbanden. Vilken lycka! Plötsligt var ångesten som bortblåst: man kunde åka så mycket man ville! Flera gånger på samma – hur mycket som helst. Eller ja, enda begränsningen var köerna; var det långa köer så var det ju ändå inte så kul att stå och vänta en halvtimme för en åktur på en minut.
Numera – eller i alla fall på Bakken – finns det begränsningar även på åkbanden. Max tio åkningar per attraktion och åkband. Och ja, vi kom nästan upp i det på ”Mine train Ulven” igår, jag och snartfemåringen. Men det må ju vara hänt, med tanke på att vi åkte och åkte och åkte.
Det som fascinerar mig är att det trots det fortfarande finns möjlighet att betala kontant eller med kuponger och poletter. Och att folk står och betalar 40 danska kronor för den där turen som är över på ingen tid alls och som vi åkte nära tio gånger. (Åkband kostar 250 dkr.) Och må vara att de gör det en gång, men de som gör det flera gånger eller på flera åkattraktioner? Det blir ju väldigt snabb pengar, om man säger så…
Vi är sådana som åker, som sagt. Däremot har jag inte spelat på några ”chokladhjul” och liknande sedan åkbanden kom och det alltså slutade vara nödvändigt att göra av med spelkupongerna. Jag har inget behov av att lägga pengar på sådant när jag ju i praktiken kan fortsätta åka gratis på en massa bergbanor och liknande resten av dagen. Men man är väl olika… (uppenbarligen, för annars hade knappast spelen funnits kvar.)
Posted in Inget särskilt