Hör du till dem som fått något samlat åt dig från späd ålder? Som en fin kaffeservis, silverskedar, eller något annat liknande. Någon sådan där sak som du fått kanske till varje födelsedag eller jul under uppväxten, med någon sak som egentligen känts ganska meningslös just då. Kanske fin, men inte så himla användbar när du var fyra eller sju eller tolv? Och, vad värre är, så har den kanske egentligen inte känts så himla meningsfull när du blivit vuxen heller. För du har inte valt den där servisen själv, och i praktiken är den varken snygg eller användbar enligt ditt vuxna jag – och så fort du haft råd har du skaffat något du själv faktiskt vill ha, och den där hopsamlade servisen har liksom aldrig kommit ur sin låda på vinden.
Jag har en sådan låda som står. Som jag fortfarande inte kunnat göra mig av med.
Och ja, jag är generellt sett negativt inställd till den sortens presenter. Förmodligen för att jag förknippar dem med konservativa traditioner, någon sorts idé om att göra saker på ett visst sätt för det ska vara så och det är så man gör [TM] och att bestämma över vad någon annan ska tycka och vad som är god smak. Typ. Och det är liksom inte riktigt min grej. Dessutom, att skaffa saker till någon som de inte säkert själva gillar och som det inte alls är säkert att de kommer att ha användning för är förstås ett väldigt slöseri, och jag slår vad om att det står många dylika ickeanvända serviser, liksom en massa andra sorters presenter, som aldrig nånsin används – och dessa saker är en del av vår stora konsumtion, och en väldigt onödig del av vår konsumtion.
Men.
Jag antar att grunden till det där samlandet egentligen är någon sorts gammal brudkiste- och bosättningstanke. Ett samlande inför vuxenlivet. Ett sätt att se till att rusta barnen med de saker de faktiskt behöver den dag de ska flytta hemifrån. Helt enkelt för att det är dyrt (eller praktiskt sett omöjligt, ifall vi snackar saker som man faktiskt ska hinna sy eller väva eller smida eller tälja etc) att skaffa allt man behöver på en gång, och därför behöver man helt enkelt bygga upp ett ”kapital” under hela sin uppväxt.
Det är en mycket rimlig tanke. Det orimliga är att detta i stället numera (eller ja, sedan ett tag tillbaka) verkar ha ersatts av att man ska samla på lyxattiraljerna som man kanske inte alls behöver – medan man istället skaffar det man behöver när det väl är dags, och då gärna i billighetsvariant, som man sedan kanske ersätter igen efter några år (inte minst för att sakerna inte hållit).
Då känns det plötsligt som en ganska rimlig tanke att samla på sig saker i förväg, under lång tid.
Men varför skriver jag om det här nu? Jo, för vi har varit på loppis idag :-) Och på loppis brukar jag ju köpa en del sådant som liksom håller länge – och som är dyrt att köpa nytt: Rostfria prylar, grytor och annat. Bra prylar, kan göras ordentligt rent och fräscht igen och så. Och jag tycker det är synd att det ska riskera att slängas (för jo, ibland blir det faktiskt bra saker över på de stora loppisarna). Men själv har jag vad jag behöver av det mesta sådant numera. (Och ja, det mesta ÄR köpt på loppis.) Men så insåg jag för ett tag sedan (det måste ha varit förra sommaren?) att jag ju faktiskt kan börja samla åt mina barn. Ja, utav sådana saker som de faktiskt kommer att behöva. Spara undan av de rejäla prylar som säljs för en spottstyver och som faktiskt kommer att vara precis lika användbara om femton år som de är nu.
Det är också ett sätt att se till att de resurser som finns nu inte förgås utan kommer till nytta i framtiden. För vem vet om man har råd att skaffa den sortens saker i en framtid när energin blivit skitdyr… eller om det ens är möjligt?