Monthly Archives: augusti 2013

Måste man älska konstiga ostar för att äta vegetariskt?

Jag är inte vegetarian, men jag försöker att äta vegetariskt allt oftare. Lunchen är ofta ett bra tillfälle – eller över huvud taget när jag inte äter hemma. Dels behöver jag ju då inte ta hänsyn till vad barnen går med på att äta, dels slipper jag då att äta kött med osäkert ursprung. Och så finns det ju en poäng med att äta det jag själv är ovan vid att laga där det finns någon med mer vana av det, inte minst för att jag ska lära mig mer.

Men väldigt ofta väljer man att istället stoppa i ost i maten. Man byter helt enkelt ut köttkomponenten mot ost. Och då inte vilken ost som helst, utan ofta mögelost. Eller smält ost. Och precis som i ”köttmat” så bli ostdelen alltså en väsentlig del i måltiden, och så fyller man på med lite sallad, gurka, tomat eller så – alltså, skulle man ta bort osten blir det inte hemskt mycket kvar.

Främst är det de moderna, hippa ställena som gör så. De där ställena som inte egentligen har något större intresse av vegomat, men som vet att de måste erbjuda nåt sånt för att behålla sin publik. Och de ställen som finns där man passerar, dit man inte går just för maten men där man måste kunna köpa mat. Som centralstationer och liknande.

Problemet för mig är att jag inte gillar vare sig mögelost eller smält ost.

Jag är som sagt var inte vegetarian, och strävar alltså inte alls efter en vegansk kost. Men jag skulle gärna erbjudas fler veganska alternativ. Jag äter gärna goda sallader och röror där bönor, linser och liknande står för protein och smak.

Skafferiet färdigmålat och inflyttning påbörjad

Man skulle kunna tänka sig att det inte skulle göra nån direkt skillnad. Det är ju husets minsta kyffe, och nästan allting därinne täcks normalt av hyllor och saker. Men det gör enorm skillnad.

Enhetliga väggar med enhetlig färg. Dito golv. Snyggt och fräscht. En dörr som går att stänga. Ordning och reda.

Det är ett enormt lyft för huset, obegripligt nog.

Nåt liknande gäller för hallen, trots att den inte på långa när är klar. Nytt golv, ny träpanel på en vägg, ny snygg badrumsdörr. Ny (begagnad) hallbyrå, medicinskåp och brandsläckare på plats, och någon sorts tanke och plan. På väg att bli funktionell för första gången någonsin.

Jag har väntat i nästan tjugo år, men nu finns det någonstans jag kan lämna textilavfall!

När jag flyttade till Göteborg 1994 – nybliven student, för första gången med huvudsakligt ansvar för mitt eget liv och med stort miljöengagemang – hade jag länge en kasse stående med utslitna kläder. Ungefär allting annat i vardagen gick ju att lämna till återvinning, så det borde ju vara bara en tidsfråga innan även utslitna kläder kunde tas emot.

Och ja, en tidsfråga var det… Efter några år gav jag upp och insåg att jag var tvungen att slänga utslitna strumpor och annat som var bortom räddning i vanliga hushållssoporna.

Men nu, äntligen!

Jag skrev för ett tag sedan om att H&M skulle börja ta emot dylikt. Fast bara i vissa affärer. Men från och med i förrgår, 22 augusti 2013, kan man lämna gamla kläder, oavsett skick, till alla H&M-affärer i Sverige. Det som samlas in nyttjas enligt avfallstrappan säljs som second hand, görs om till annat, återvinns som textilfibrer eller blir i sista hand energi.

Läs mer om hur det här går till på www.hm.com/se/longlivefashion eller här.

Dags för skuldsanering?

Idag är det Earth Overshoot Day.

Nu har vi överskridit jordens budget för 2013. Resten av året måste alltså leva på – ingenting.

Ekonomi handlar i grunden om att hushålla med de resurser man har, och jorden fungerar som vilket ekonomiskt system som helst. Jorden har ett visst grundkapital, och om vi förvaltar det väl så får vi varje år en viss tillväxt – av mat, av bränsle och av andra material vi behöver. För att ha en långsiktighet i ett system – som ju även hela jorden är – är det viktigt att inte förbruka mer än avkastningen. Typ räntan, alltså.

Vad skulle hända om ett företag överskridit årets budget redan i augusti? Inställda betalningar och konkurs – eller skulle man klara sig ”bara” genom att snåla järnet resten av året och sedan anpassa sig bättre till budget nästa år?

Och privatpersoner i samma sits…? Leva på nudlar, pasta med bara ketchup eller ris med soja resten av året, va? Kanske hamna i Lyxfällan (skämma ut sig offentligt men få tips om hur man reder upp situationen), eller vända sig till kommunen för skuldsanering.

Men för planeten, då? Då tycks det vara någon annans fel och någon annans ansvar. Ingen tar på sig rollen som företagsledning som måste reda ut det här. Alla tycker någon annan borde.

Kanske är det dags för skuldsanering. Innan samhället så som vi känner det går i konkurs.

Grunden för en skuldsanering är väl för övrigt just att ställa upp en budget – en budget där man lever på någon sorts existensminimum? – och sedan hålla fast vid den. Och problemet i det här fallet är ju just att ingen budget ställts upp. Att vi lever som om vi hade oändliga tillgångar. Men det har vi ju inte. Alltså är det dags att ställa upp en resursbudget. Portionera ut det vi har att leva av på ett rättvist sätt över året och över människorna. Och så hushålla med det vi tilldelats.

Ransonering kallas det visst. Det tycker jag verkar vara en bra idé.

Det känns för övrigt ganska bisarrt att tänka på det här just nu. Nu när vi skördar i trädgården.

Men med de här tankarna i huvudet får jag till och med dåligt samvete över att jag spolar bort mensblodet i toaletten. För herregud, det är ju faktiskt också resurser!

Vem lär oss spara utsädet?

Jag stod häromdagen och hade plockat in potatis till middagen. Och så sorterade jag potatisarna: plockade bort de allra minsta, de som liksom inte är mycket lönt matmässigt. Jag har tagit för vana i sommar att försöka spara dessa, för at se om de kan funka att sätta nästa år. Fast egentligen vet jag inte om det funkar. Egentligen tror jag att om de faktiskt ska funka som sättpotatis så bör de vara lite större.

Så jag stod där och funderade på om jag faktiskt borde spara lite av de något större. Men jag kände mig för snål. De potatisar vi äter nu kommer ju till nytta. De jag sparar till nästa år vet jag inte om de klarar sig eller inte – de kan ruttna, mögla eller bara på annat sätt bli dåliga. Jag vill hellre äta kakan än spara den och riskera att förlora den inna jag får nytta av den.

Och jag kände plötsligt att det där är väldigt symptomatiskt för vår tid. Både bokstavligt och i mer överförd bemärkelse. Vi lever i nuet – vi sparar inget utsäde till nästa år. Hur många har liksom grepp om att vi måste spara en del av det vi har för att kunna fortsätta ha ett bra liv även nästa år, och nästa, och nästa…?

Jag kände mig väldigt skyldig, både å mina egna vägnar och för hela min generation.

Men sedan tänkte jag lite till och insåg att en stor och viktig bit är att ingen lärt oss hur vi gör för att ta tillvara utsädet. Om vi tar det på den bokstavliga nivån: hur många här har lärt sig från sina föräldrar hur många och hur stora potatisar man behöver spara för att få till bra och lämpligt utsäde till nästa år, eller hur potatisarna bör förvaras för detta? Och även om vi lyfter blicken från potatis och andra grödor, så är problemet liksom detsamma. Vi har lärt oss att vi inte behöver spara och ta tillvara och se till att det finns något kvar till nästa år. För det finns alltid nytt att köpa. Oavsett om det är frågan om fröer, potatisutsäde eller helt andra saker.

Det är förstås inte hållbart. Vi behöver den där kunskapen som inte förts vidare. För som det är nu så tullar vi hela tiden på sparkapitalet, fastän vi egentligen bara borde äta upp räntan.

Skörd

Jag vet att jag skrev nyligen om att trädgårdslandet bara ger för färskkonsumtion. Men så inser man att nej, vi kommer inte att hinna eller kunna äta upp allt det ger om vi inte skördar och förvarar. Lämnar vi kvar de nedvissnade potatisarna i jorden så kommer de att ätas upp av knäpparlarver.

Idag har vi skördat. Inte bara för att äta idag.

Jag och femåringen har tagit upp resten av mandelpotatisn och lagt i en stor lövkorg. Min man har börjat sy små jutepåsar till de potatisar vi bara har små mängder av.

Barnen har plockat in massor av mangold som vi sedan förvält och hackat för att frysa in.

Nioåringen har skördat ett stort antal tjocka gurkor (det finns fler kvar därute, men det här var de som absolut inte kunde hänga kvar längre).

Vi har ätit stuvade morötter och ärtor till kvällen. Till lunch åt vi bland annat mandelpotatis och kålrabbi.

Vi har skördat rödlök, gul lök och schalotten och borstat bort den värsta jorden och sedan agt löken i korgar för torkning.

Jag har stått i timmar och försökt få ordning på tomaterna på friland (de har vuxit, och lagt sig – och jag har klippt bort massor av blad för att tomaterna ska kunna mogna och massor av blommande grenar som ändå inte kommer att hinna bli nåt, och bundit upp grenar och samlat både mogna och halvmogna och gröna tomater – samt suckat och gett upp).

Vi har plockat bönor och tomater och hallon och fikon. Och skördat första majskolven för att kolla om den var färdig när tofsen i toppen av den hade vissnat (det var den inte). Och säkert nåt mer som jag glömt. Jag är trött i kroppen.

(Dessutom har min man satt upp några brädor panel i hallen.)

Imorgon fortsätter vi. Det finns till exempel fortfarande massor med potatis.

Mögelgrön kväll igen

Målar andra lagret med mögelgrön färg i skafferiet. Även nu i taskig kvällsbelysning. Vilket gör att jag ju egentligen inte har en aning om vad jag målar. Min gissning är tt jag målar väldigt tunt. Väldigt tunt, så där tunt så att det stundtals är tveksamt om jag alls tillför någon extra färg. Men det enda jag har at gå på är ju om det blänker fuktighetsblänk eller inte.

Men ja, jag tror det gör någon sorts skillnad ändå.

Jag får väl se resultatet imorgon. Hoppas det inte är för flammigt. För jag är nästan helt säker på att färgen jag blandat den ghär gången inte har exakt samma nyans som förra strykningen.

När det står om att sätt upp panel så står det förresten en sak typ varje gång, som tydligen anses väldigt viktig: måla alla delarna innan de ska sättas upp. Jag undrar alltid hur fan de tänker. Visst, jag vet att det är svårt att lyckas komma åt överallt när man målar en uppsatt panel, till exempel i springorna. Men man kan ju inte veta exakt hur stora de olika brädorna ska vara förrän man satt upp dem – det där med passning mot allting annat är ju ett gigantiskt pussel. Skulle man måla alla brädorna innn man ens börjar såga så skulle man sedan stå med en massa färdigmålat i en färg man inte behövde – och som sedan skulle vara mycket svårare att använda någonstans. Plus att man skulle behöva kompletteringsmåla på en massa ställen efter sågningen. Och skulle man först sätta upp panelen omålad och sedan plocka ner den, måla den och sätta upp den igen så skulle den ju inte passa längre. (Och vem sjutton skulle orka det i vilket fall?)

Jag hinner inte bort till biblioteket för att hämta en bok (eller tågpendlartråkigheten)

Till de stora nackdelarna med att tågpendla hör att man blir så låst. Det funkar alldeles utmärkt som vanliga rutiner vanliga dagar. Men så fort man vill eller behöver fixa nåt utanför mallen… Det är tio minuter mellan att tåget anländer till min station och att bussen går. På den tiden hinner man inte fixa ärenden. Som att sticka bort till biblioteket. Eller gå till apoteket. Fixa nåt på kommunkontoret, eller gå och köpa te. De enda man kan hinna med är järnhandeln som ligger mittemot stationen.

Det är irriterande.

Och nej, jag har inte lust att vänta på nästa buss, som går en timme senare. Och det får jag inte lov heller om jag ska hämta barnen. (I det senare fallet har jag förstås oftast bilen, så då har jag lite bättre möjlighet att hinna inom nånstans, rent praktiskt. Men det får jag ju som sagt var inte.)

Baddräkt

Under ett antal år har jag badat i bikini. Inte för att jag egentligen vill, men resåren i min urgamla baddräkt (från -91) hade lagt av, och den något nyare baddräkten var faktiskt aldrig bekväm (typ för urringad både uppe och nere). Och när jag sist köpte något sådant så är det mycket möjligt att jag var gravid och en bikini helt enkelt var det enklaste alternativet.

Men egentligen är jag en baddräktsmänniska. Det jag badar i ska vara bekvämt och okomplicerat – jag ska inte behöva tänka på det jag har på mig, det ska bara sitta där det sitter och så är det bra med det.

Så i år började jag leta rundor efter en vanlig enkel rätt upp och ner baddräkt. Men, om vi säger så här: det är inget de vanliga klädställena säljer.

Så av en händelse hamnade jag på rea på en sportbutik. Och hittade en svartvit baddräkt från ett av de kändare märkena. Sitter som en smäck.

Och ja, det är faktiskt en helt annan sak att bada i en bra baddräkt. Underbart. Varför har jag inte köpt någon sådan tidigare?

Nu är badsäsongen förmodligen mer eller mindre slut. Men förhoppningsvis kan jag använda den här i många år.

Trädgårdens surrande mångfald

Om trädgården såg bedrövlig ut för ett tag sådan så är det knappast bättre nu, om man säger så. För på sistone har jag inte heller hunnit med trädgårdslandet. Eller tagit mig tid – jag har prioriterat annat. Och så har det ärligt talat varit för varmt.

Men jag tröstar mig med att vår eftersatta trädgård är enormt värdefull för den biologiska mångfalden. Högt gräs, vildvuxna rabatter och lummiga dåligt klippta häckar är ett paradis för småkrypen.

Vi har massor med humlor (och förmodligen bin också; humlor och bin är inte så lätta att skilja åt, och strikt talat är humlor också bin). Tidigare i år har de njutit av honungsfacelia och ringblommor, nu ägnar de sig åt bland annat stockrosor och oregano. Vi har fjärilar också, inte minst bastardsvärmare. Och blomflugor och gräshoppor. I år har jag inte sett någon groda, men sett dess hoppande rörelse under kirskålen. Och vi har mängder med småfåglar.

Och där vår trädgård ligger insprängd i fullåkerslandskapet tror jag vår brist på finputsning är en fantastisk miljöinsats.