Det är ju bara ett datum. Jag sätter egentligen inget större värde vid årsdagar och firanden och middagar och presenter.
Däremot kan årsdagar få en att minnas. Värdet sitter i minnena, och känslorna de väcker. Både känslorna de väcker till liv nu, och minnet av och återväckandet av de känslor man kände då.
Det är den 8 augusti idag.
Den 8 augusti för fyra år sedan gifte vi oss. Vid möllan som inte längre finns, eftersom den brändes ner nåt år senare. Så ja, det är bröllopsdag idag.
Det är i sig ganska ointressant, även om det var en underbar dag.
Tio år tidigare var viktigare. För det var då vi blev ihop. Det var trevande och konstigt och alldeles självklart och livsnödvändigt. På samma gång. Det var 40 mil emellan och skickade blandband och en ständig längtan utom under extremt intensiva helger. Varannan eller var tredje helg träffades vi. En enorm känslomässig intensitet och en ständig frustration över att befinna sig så långt ifrån varandra och att försöka klara av att leva ett vanligt liv samtidigt, samtidigt som jag egentligen i princip inte hade några pengar att leva på.
Och på något vis Lasse som ett ständigt soundtrack.
(Det ska egentligen vara versionen där Lasse sjunger duo med Idde, men den hittade jag inte med vettigt bildmaterial på youtube…)
Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan
som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjärilatt fånga en fjäril, som vill
fälla vingarna ut över världen,
en fjäril som flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka,
den är svår att fånga,
den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst,
vilken fjäril som helst
vilken kärlek som helst,
hur som helst…
Och jag inser när jag sitter här lyssnar att min längtan på något vis blivit still. Att jag funnit någon sorts inre ro som jag nog egentligen inte trodde var möjlig. Ingen fullständig ro, och inte så att jag slutat längta – det vore knappast önksvärt – men det finns en hanterlighet i livet.
Och det låter patetiskt att säga, och det är svårt att glömma bort i den trygga vardagen där jag vant mig vid att du finns, men den stora avgörande pusselbiten som gjort den skillnaden är du.