För att packa innebär så många ställningstaganden. Jag ska liksom ta ställning till hur jag vill klä mig för ett antal dagar framåt. Vad jag väljer sätter gränsen för mina valmöjligheter. Och egentligen vill jag inte alls begränsa mina valmöjligheter.
När jag pluggade i Göteborg och åkte hem kanske varannan-var tredje helg brukade det innebära att jag packade med mig enorma mängder kläder varje gång. Skittungt att släpa på. Men när jag var ledig och hemma ville jag liksom ha möjligheten att välja, ha min frihet, inte vara begränsad. När jag sedan kom tillbaka till Göteborg brukade jag oftast inte ha bytt mer än underkläderna.
På senare år har packandet varit extra ångestfyllt – det blir lätt så när man har barn. Bortsett från att det behövs många fler klädbyten, så finns det så många fler saker som på riktigt är kritiska för att resan ska bli trevlig: vagn, blöjor, vällingflaskor och -pulver, barnmat, gosedjur, leksaker som världen blir en katastrof utan. Ja, det allra mesta överlever de (eller man själv) utan – men utan de där sakerna hade det sammantaget varit bättre att stanna hemma…
Nu är barnen större, och det underlättar förstås – vi kan skippa både blöja, vagn och välling :-) Men fortfarande måste man ändå, för säkerhets skull, räkna med några extra byten åt dem. Det kan gå åt typ inget (ganska sannolikt), men det kan också gå åt en hel del. Dessutom måste man ju fortfarande vara beredd på olika väder och olika känsla om vad man vill ha för kläder.
Så det är fortfarande besvärande att packa. Det är stressande att försöka jämka ihop ambitionen att ta med så litet som möjligt med på att vara beredd på alla eventualiteter. Lite på den säkra sidan måste man ju vara. Men samtidigt känns det alltid lika fånigt att komma hem och så gott som allt är oanvänt.