Jag har varit hemma idag, och kommer att vara imorgon också. Jag är förkyld.
Jag ser andra i mina flöden som också är rejält förkylda, men som trots det väljer att jobba. Som trotsar feber och huvudvärk, trycker i sig medicin och går och jobbar ändå.
Och ja, jag förstår att det kan finnas människor som inte har något val. Människor som har en tuff ekonomisk situation där lönen knappt räcker i vanliga fall. Människor som har något viktigt inbokat just den här dagen som de verkligen inte kan annat än om de ligger på operationsbordet – eller något de verkligen inte vill missa. Människor som har en stor och viktig tenta eller ett seminarium som de måste kompensera med tre dagars textskrivande om de missar närvaro. Sådana saker. Visst inser jag det.
Men alla andra då? Sådana som jag, som har en okej inkomst och ett kontorsjobb, där sjukskrivning visserligen innebär att uppgifterna ligger kvar när man kommer tillbaka och det kan bli lite mer att göra ett tag, men där det trots allt ändå inte är någon uppenbar katastrof om man blir sjuk några dagar.
Det verkar som att väldigt många människor tar det för självklart idag att man ska jobba fast man är sjuk. Att man ska bita ihop och gå till jobbet. Fastän vi har sjukförsäkring. Ja, visst, man förlorar lite pengar på karensdagen. Det får man se till att ha marginaler för. Men sånt måste man ju ändå se till att ha marginaler för – ifall det skulle hända något värre. Att ha råd att vara hemma när man är sjuk bör vääl vara mer högprioriterat än semesterresor och dyrt boende? Tycker jag i alla fall.
Fast det kanske inte är pengarna det handlar om? Ibland får jag en känsla av att det har blivit fult att vara sjuk. Som att sjuk är något man blir för att man är svag, eller gjort fel eller ätit fel eller nåt sånt. Som att bra duktiga framgångsrika människor helt enkelt inte blir sjuka.
Där skulle jag till och med kunna tänka mig att skylla på vissa politiker och vissa strömningar som velat få ner sjukskrivningstalen – just som om det voe fult att vara sjuk. Är det inte tvärtom ett tecken på ett sunt samhälle om folk stannar hemma och tar hand om sig så att de blir friska och får tillbaka sin ork?
För en del verkar det nu alltså finare och bättre att bita ihop och jobba fast de är sjuka. Fast de förmodligen gör ett sämre jobb. Fast de smittar ner kollegorna. Och fast de på det sättet kommer att vara ännu mer slutkörda när de blir friska efter förkylningen eller vad de nu drabbats av.
Nån sorts utbrett duktig flicka-syndrom?
Idag har jag sovit, snorat, snörvlat, hostat och varit hängig. Inte gjort mer än nödvändigt i övrigt. När jag tids nog tillfrisknar från förkylningen är jag sannolikt mer utvilad än innan även på andra sätt. Det är en positiv bieffekt ;-)
Jag vet att inte alla har den möjligheten på riktigt. Men att ha den och inte ta den… fundera över vad det säger om vår tid.