Jag lever lyxliv.
Jag har varit och tränat, är lite småhungrig, och vet att jag kommer att få mat när jag kommer hem, men det blir om nästan två timmar och jag är hungrig nu. Så jag går och köper en påse blandade nötter och russin. Och en smoothie. 48 kronor slutar notan på.
Ja. Jag har råd med det, det är inget snack om saken. Fast jag har ändå dåligt samvete.
Nöt- och russinpåsen är ekologisk. Alltsammans är hyfsat nyttigt. Men det är nästan femtio spänn på ett litet mellanmål, och jag vet att det är lyxlirande.
För tjugo år sedan hade jag gått och köpt mig en banan, och det hade kostat mig 2 kronor. Nej, den hade inte varit ekologisk, för det fanns inte att få fatt i på den tiden i staden där jag växte upp. Men en banan dög alldeles utmärkt och tillräckligt för sammanhanget egentligen. Fast nötter är mycket godare än bananer. Och det är väldigt ofta nuförtiden jag unnar mig att köpa nötter istället för en frukt när jag är i den sitsen. (Och så är det nästan omöjligt att få köpa ekologisk frukt i lösvikt.)
Och jag har råd.
Men jag kan ju faktiskt låta bli? Någon annan kunde behöva pengarna.
Jag funderar en hel del på pengar. Hur ska jag veta vad som är mest prioriterat att lägga dem på? För nej, även om jag lever lyxliv med nötter och smoothies, så räcker inte pengarna till allt jag skulle vilja och allt jag tycker jag borde. Så hur prioritera? Hanla allt ekologiskt? Skänka pengar till välgörande ändamål? Stötta Föräldravrålets TakeSpace-kampanj? Amortera på huslånen så att vi klarar oss den dag bankväsendet rasar?
Ja, inte vet jag. Så det blir väl den gamla vanliga sortens halvmesyrer. Lite av allt. Inget fullt ut.
Och då och då också någon påse nötter.