Monthly Archives: oktober 2013

Höströjning och loppisar

Det har varit en ganska intensiv helg. Fast på ett ganska lågmält sätt.

Vi har hunnit med höstens storloppis i trakten. Det resulterade i en sliten blåvit emaljerad hink som ska agera badrumspapperskorg, en dito pryl att hänga på väggen i skafferiet för småfövaring, en liten kopparbottnad Nils Johan-traktörpanna att stoppa undan åt något av barnen, ett par spetsörngott att sy om till nåt annat och några bygelkonservburkar.

Sedan gick vi på marknad inne i byn, och handlade honung, bröd och korv, pratade medbekanta, knöt nya kontakter och fick information om vad som händer i bygden.

Idag har vi hunnit med barnklädesloppis i en grannby (byalagets regi) och där fyllt på lite kläder, främst till femåringen.

Utöver det har vi jobbat på här hemma. Det ska läggas tak på brädgaraget under veckan som kommer, och som förberedelse har byggnaden tömts på så mycket som möjligt och området runtom med.

Och så har vi höströjt lite i trädgårdslandet. Plockat av en sista omgång tomater från trädgårdslandet., ryckt upp tomaterna, grävt vindor i mängd för att ge bästa möjliga odds för nästa år, satt vitlök, planterat jordgubbssticklingar, hängt upp bönplantor med utsädesbönor på tork inne i verandan. Och säkert en massa mer.

Och så är jag förkyld. Så där lite lagom småirriterande förkyld. Ont i halsen, lite snorig, lite trött,lite mer korkad än vanlig och ganska seg. Det är mycket mer som skulle behöva fixas…

Gå till kungs

Jag har för mig att det finns någon gammal folksaga om pojken, eller flickan, eller vem det nu var, som skulle gå till kungs. Gå till kungs för att få ordning på någon orättvisa, någon felbehandling, något som inte stod rätt till och behövde odrnas upp från högsta ort.

Jag kan just nu inte minnas vad sagan hette, och alltså inte hitta den. Kanske har jag bara inbillat mig?

Men jag tänker ibland att det är det man borde göra. Gå till kungs.

Ja, inte bokstavligt då – för det är inte kungen som har makten.

Men alltså, vi har allvarliga problem. Klimatet håller på att förändras, stabiliteten i jordens naturliga system håller på att sättas ur spel, och utvecklingen fortsätter åt FEL håll. Trots att vi vet. Vet vad som händer, vet vad det beror på, och vet vad vi borde göra åt det. Och de som bestämmer slår dövörat till och låtsas som inget.

Vi borde göra något på riktigt. Inte bara skriva insändare, skicka mejl och starta Föräldravrål, utan vi borde gå till kungs. Eller till regeringen då; det är ju regeringen som är motsvarigheten till de gamla sagornas kungar. Vi borde gå och sätta oss hos Reinfeldt och Borg och alla de andra och prata och förklara och tjata, klura ut vad det är de inte fattar eller varför de skjuter insikt och ansvar ifrån sig. Prata prata prata tills de fattar.

För, som det sägs i en annan saga, fast en modernare sådan (och det här fallet är det inget tvivel om saken, för det här citatet kan väl de flesta i min generation):

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Och en liten lort vill ju ingen vara – eller?

Men små lortar är vi, de allra flesta av oss. Jag är det definitivt. För trots att jag vet att läget är allvarligt så tar jag inte tåget upp till Stockholm och sätter mig hos statsministern och förklarar tills han fattar. För jag låter min egen bekvämlighet – möjligheten att vara hemma med familjen, njuta av höstväder, beta av lite städning och tvätt – gå före. Jag låter den sociala känslan ”så kan man inte göra, det är pinsamt” gå före insikten om allvaret.

Och jag tänker på alla människor tidigare i historien som inte ingripit mot olika sorters hemskheter och som vi, i efterklokhet och på säkert avstånd i både tid och rum, anklagar med ett ”Men varför gjorde ni inget?”.

Tja. Inte fan gör vi vad vi borde.

Bön stroganoff

Det där med att äta mer vegetariskt och få barnen att äta mer vegetariskt är ett långsamt nötande. Men jag har börjat fundera på om en del i problemet egentligen handlar just om att man liksom lite grann antas byta smak. Eller hur ska jag uttrycka det? Så här: Om vi ser till hela mängden människor i Sverige, så äter ju inte alla människor samma saker. Alla tycker inte om samma saker. Man har olika smakinriktningar som beror på vad man ätit när man vuxit upp, hur ens egna smaklökar fungerar, vad den lokala traditionen bjudit och en massa annat. Förmodligen kan man göra någon sorts grupperingar i folk som tycker mer om ditten och folk som tycker mer om datten – men det får liksom bli ganska många grupper. Ja, även om om vi bara skulle räkna folk från väldigt homogena infödda svenska grupper tror jag det skulle bli många grupper.

Men när man så plötsligt ska försöka äta mer vegetariskt – för miljöns skull, av etiska skäl eller nåt annat – så väntas man plötsligt gilla allt bara det är vegetariskt. Även om det kommer från en helt annan smakinriktning än vad man själv uppskattat tidigare. Kryddning, nivå av sött, surt, salt, konsistens, och så vidare.

Och där är det lätt att det misslyckas. För att man tycker att maten helt enkelt inte smakar mat. Det är alltaså inte vegetarianiteten som är problemet, utan smaksättningen.

Då kan det antingen bli så att man ger upp – eller kämpar på, för att man trots allt är så övertygad. (Eller så går det skitbra direkt, för att den vegetariska mat man stöter på helt enkelt stämmer så bra med ens smak.)

Så. Lång historia för ingenting? Igår bestämde jag mig i alla fall för att laga Bön Stroganoff. Så jag gjorde så här:

Blötlägg bönor från morgon till sen eftermiddag/tidig kväll och koka därefter en halvtimme. (Bruna bönor från Öland blev det.)

Smält smör.

Skala och kvarta några schalottenlökar. (Hackade inte, för stora bitar är lättare att plocka bort – femåringen gillar inte lök.)

Skär en drös champinjoner i bitar.

Fräs lök och champinjoner i smöret en stund. I med rejält med tomatpuré och lite dijonsenap. Fräs lite till. Häll i grädde och rör runt. I med bönorna, salt och peppar. Låt koka en stund så att smaken kommer in.

Servera med ris.

Sedan kan man ju fundera på till exempel hur illa det är med mat som innebär att man vräker i tomatpuré. Trots att den är ekologisk. Men nånstans får man börja.

Om de åt? Tja, nioåringen tyckte ändå det var för mycket bönor. Men han åt.

Stjärnbilder

Jag gick hem från bussen för en stund sedan. Det var stjärnklart.

På min barndoms stjärnhimmel fanns en alldeles speciell stjärnbild, borta över byn, en knapp kilometer bort. En stjärnbild som alltid fanns där. Fyra eller fem stjärnor i en lite lutande rad.

Nej, det var förstås inte stjärnor. Det visste jag väl egentligen. Det var gatlampor. Fast det tänkte jag liksom inte på – för mig var de stjärnor.

Det tänkte jag på, nu när jag gick hem.

Ikväll såg jag Karlavagnen och Polstjärnan, och en massa andra stjärnor. Riktiga stjärnor.

Och så sådana där oriktiga. Sådana där som blinkar och flyttar sig. Flygplan.

Och vid horisonten såg jag sådana där som står stilla men blinkar. Röda stjärnor. Fyra stycken i en grupp. Tre på ett annat ställe. Vindkraftverk.

Höstliga tankar

Det är höst. Oktober. Soliga vackra dagar, men ändå med någon sorts vemod i luften.

Jag har en melodislinga som fastnat i mitt huvud. Den är också ganska vemodig.

Och jag undrar hur höstarna kommer att te sig 2050? Kommer ordet höst fortfarande att vara relevant – eller kommer det mer att vara ett ord som hängt kvar från en annan tid? Har det fått en annan betydelse? Hur förändras vårt språk i en värld som kanske ser drastiskt annorlunda ut?

Hasse å Tage ställde för övrigt någon sorts liknande frågor, redan för längesedan.

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi ?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft ?
Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals,
har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls ?