Minnen

Det var på träningen för någon vecka sedan. Plötsligt, mitt i någon övning jag höll på med, så fick jag upp minnesbilder av ingången till bokhandeln på Väla. Ja, alltså, så som den såg ut under min uppväxt. För alltså minst tjugo år sedan. Hyllan som stod lite vid sidan; kassorna som ett block i mitten.

De senaste veckorna har jag för vrigt gjort en drive med att rensa mejl på jobbet. Du vet sånt där Sisyfos-arbete – det tar liksom aldrig slut hur man än gör. Men jag har i alla fall minskat mängden mejl i skickat-mappen markant (slängt massor, sorterat in väsentligheter i andra mappar), och dessutom rensat bort en del andra mejl med löjligt stora bilagor som förmodligen aldrig kommer att saknas (men ibland vet man inte säkert).

Det finns flera skäl till att jag är dålig på den sortens sorterande. Dels är jag en sådan där som tänker att saker kan komma att behövas igen, på ett eller annat sätt. Ibland visar det sig att jag får väldigt rätt i det. Men väldigt mycket kommer ju aldrig till nytta. Och det kräver rätt mycket tankeverksamhet att faktiskt ta överlagda beslut för varje mejl; riktigt så överlagt funkar det inte att agera när man ska gå igenom oändliga mängder mejl.

Dels tycker jag att det är lite jobbigt att bli av med mejlen ändå. För när jag sitter där och tuggar mig igenom skickat-mappen, och slänger och slänger och slänger, så inser jag att det faktiskt är en sorts dagbok. Plötsligt minns jag en massa saker jag hade glömt. En massa vab-tillfällen – inklusiev vattkopporna. En del småkonflikter på jobbet. Och större ”kriser”, tillfällen när saker kört ihop sig, saker vi fått hitta nödlösningar på. Långa disskussioner kring saker som stötts och blötts på olika sätt. Nästan som någon sorts light-variant på att låta livet passera revy. Massor med minnen. Små vardagsminnen.

Det är sånt man ska slänga och sortera bort. Mejl av typen ”jag blir hemma idag också, men kanske är hans koppor bra nog imorgon” hör liksom inte till sånt det finns några rationella skäl att spara.

Ja, irrationella skäl kan också duga för att spara saker. Absolut. Men då blir det till slut omöjligt att slänga nåt. Då blir det som i Pixi-boken vi hade när jag var liten, när barnen uppmanades att rensa ut gamla leksaker och slängde en massa saker i en låda, men sedan under natten kom de på sak efter sak som de faktiskt inte kunde slänga – och efter att de hämtat tillbaka den ena efter den andra så fanns det sedan till slut bara en äppelskrutt och nåt mer sånt kvar i lådan med saker att göra sig av med.

Så jag slänger. Och inser att den här snabbfilmsvarianten av vardagslivsjobbfilmen får jag inte se fler gånger.

Idag på träningen flyttade ”Winter song” med sina textrader

This is my winter song
December never felt so wrong

tillbaka till Danshusets lokaler i Göteborg, i december 1997, till de älskade balettlektionerna där balettläraren Florin inför varje övning talade om för pianisten (Bernard?) vilken sorts musik det skulle vara, och det alltid kom något perfekt anpassat från pianot. Och nu, strax före jul, så fick vi en perfekt avpassad julmelodi till varje övning.

Det var en underbar tid :-)