Jag är så förbannat trött på att skämmas

För skämmas ska jag visst göra oavsett vad jag gör.

För att jag sitter vid datorn. För att jag jobbar. För att jag pendlar. För att jag motionerar för lite. För att jag ägnar för lite tid åt mina barn. För att jag sover för lite. För att jag försöker förbättra världen (herregud, det händer liksom inte av sig själv, det tar också tid). För att jag läser för lite. För att jag läser för mycket. För att jag hänger med för mycket. För att jag hänger med för lite.

För att jag äter potatis. För att jag äter mat med mjöl i. För att jag äter kött. För att jag äter grönsaker – för det är fel grönsaker, importerade eller odlade på fel sätt. För att jag ibland äter kakor eller choklad. För att jag dricker kaffe. För att jag flänger runt och försöker få fatt i rätt mat som är bra för miljön och nyttig för då slösar jag både tid och miljö. Tiden borde jag ju lägga på mina barn.

För att jag bor där jag bor. För att jag inte bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om för små problem. För att jag bryr mig om för stora problem. För att jag engagerar mig. För att jag inte engagerar mig tillräckligt. För att jag lägger tid på att ta reda på saker så att jag kan göra väl överlagda beslut. (Den tiden borde jag lägga på mina barn!)

Och så vidare. Jag skulle kunna fortsätta precis hur länge som helst.

Allt jag gör ska jag skämmas för. Allt jag gör är fel. Oavsett hur genomtänkt det är. Oavsett om mina val är väl genomtänkta, baserade på vad jag vet om hur jag funkar, vad jag mår bra av – och vad som funkar för min familj och vad de mår bra av.

Och så har det väl i någon mån alltid varit. Jag skulle skämmas för att jag var bra i skolan, för det skulle man inte vara. Och jag skulle skämmas för att jag inte gjorde mitt allra yttersta och inte var naturligt bäst. Att jag inte alltid orkade.

Jag vet. Jag borde inte ta åt mig. Det ska jag också skämmas för, för det är verkligen fult – man ska inte bry sig om vad omgivningen tycker. Gör man det så är man blödig, och det är riktigt skamligt. Och det är vi ”duktiga flickor” (oavsett kön), vi som alltid alltid försöker göra det som är rätt och bra och tänka efter före, som har lärt oss att skämma och förväntas skämmas. Medan de som inte tänker efter och gör rätt aldrig har förväntats skämmas och kanske inte ens har fått lära sig hur man gör.

Fast jag ska också skämmas om jag inte tar åt mig.

Och visst, när ni klagar på att folk sitter för länge vid datorn eller ägnar sig för lite åt sina barn och allt det andra så är det kanske inte mig ni menar. Jag vet inte. Men det är jag som blir ledsen. Eller kanske inte ledsen. Men det ÄR jag som tar åt mig. Som återigen får harva igenom de slutsatser om mig själv och omgivning genom det som kallas livserfarenhet. Som återigen inte riktigt vågar lita till mig själv. Som återigen fladdrar som en osäker ljuslåga och inte vgar göra något fullt ut. Och ärligt talat, det blir inget bättre av. Ingenting. Både mina barn och min man och jag själv mår bättre av att jag får göra saker helhjärtat och fullt ut. Istället för att jag ska ha dåligt samvete varenda jävla gång jag sätter mig vid datorn för att skriva ett blogginlägg eller svara på mejl eller sortera bilder vi tagit. Om jag kan få göra dessa saker, om ni kan låta mig få göra mina prioriteringar och göra mina saker på mitt sätt, så mår jag också bättre och har lättare att göra saker tillsammans med mina barn. Både kul saker och tråkiga saker. Och framför allt stora saker, riktiga saker, saker som kräver engagemang. Men ska jag fladdra som ett ljus i vinddrag med varenda sak jag själv vill göra – oavsett om den involverar datorn eller på annat sätt handlar om saker jag behöver kunna göra utan att titta mina barn i ögonen konstant – så kommer jag att fladdra i alla andra situationer också. Och aldrig kunna ha fokus ordentligt på nåt.

Så snälla, låt mig lita på mig själv. Ta inte ifrån mig det. Låt mig slippa att kämpa hela livet med att ta tillbaka det, gång på gång på gång. Kan jag inte få lov att känna tillit till mig själv nu?

Och ja, det finns säkert enstaka personer som kanske prioriterar fel. Som lägger för mycket fokus på datorn eller telefonen. De kommer förmodligen inte att höra era klaganden. Och gör de det, så kommer det ändå inte att stärka dem eller hjälpa dem; de fladdrar förmodligen redan långt mycket värre än jag. Och en del av problemet som ger det beteendet är kanske just bara precis att de också hela tiden skäms och aldrig känner att de kan få lov att göra något fullt ut eller lita till sig själva. Kanske är de ”duktiga flickor” som fått skämmas så mycket och så länge för allting att de helt tappat fokus? Det som skulle hjälpa dem bäst är kanske att slippa omvärldens kommentarer och synpunkter på allt de gör.

Och alltså, det där livspusslet som vi kämpar med att få ihop. Kan det vara så att en stor del av problemet handlar just om kraven från omvärlden, alltså alla andra människor? Kan det vara så att en stor del av det är den där känslan av att vi alltid alltid måste skämmas?