Jag tycker det är ganska fascinerande egentligen. Enligt alla sådana där förståsigpåare som har åsikter om hur man ska vara och göra som förälder, så är jag en jävla skitkass förälder som inte alls borde skaffat barn. (Ja, det där har jag ju skrivit precis hur många blogginlägg som helst om, så jag orkar inte vare sig länka eller refereramer än så just nu.)
Och samtidigt:
Jag (vi) har två fantastiska barn. De är framåt, smarta, intresserade, engagerade, ligger långt fram för sina respektive åldersgrupper. Vi får ofta höra att vi har så fantastiskt trevliga barn. Utvecklingssamtalen brukar liksom bara bestå av en massa ros, så där så det liksom nästan känns fånigt.
Hur detta går ihop kan man ju fundera på ;-)