Känslor

Stoltheten över att stå upp för mig själv och inte vika ner mig.
Glädjen över att ha kollegor som stöttar och finns när det behövs.
Lyckan över att ha en man som tycker om mig, inte trots att jag gör som jag gör, utan just därför.
Ledsenhet och ilska över att behöva försvara självklarheter. Frustration över att självklarheter betraktas som besvärligheter.
Den märkliga förminskade känslan av att allting händer över mitt huvud, att de inte pratar med mig, som om jag vore ett litet barn i ett auktoritärt sammanhang, fast jag är vuxen. Och den styrkande känslan av att jag struntar i det och ändå för min talan.
Känslan av att kroppen liksom småskakar och vibrerar.
Tillfredställelsen över att befinna mig i ett läge i livet där jag faktiskt kan och vågar vara mig själv och har ett stöd som gör det möjligt att inte behöva skämmas för att jag inte orkade.

Fast det är tungt ändå.

Vanmaktkänslan över att ändå känna att jag inte kan skriva öppet.

Och samtidigt pågår vardagen, som man ska hinna och orka. Med febersjuk minsting. Disk som behöver diskas. Luciatåg som ska ses och uppskattas.

Och över busshållplatsen glidflyger gladan och påminner om varför viktiga saker är viktiga.