Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
