Jag funderar en del kring det där med åkermarken och att man inte ska bebygga den. Alltså, i korthet är problematiken den här: Bra odlingsbar åkermark är en begränsad resurs, som till stor del tillkommit under istiden. Om vi bebygger den, asfalterar och annat så förstörs den och återskapas inte igen förrän på mycket lång sikt (ny istid eller annat dramatiskt och tidsödande geologiskt sammanhang). Alltså bör vi inte bebygga eller förstöra åkermark utan hålla oss till att bygga på mark som redan är ”förstörd”, till exempel inne i städerna, på gammal industrimark – eller på mark som i alla fall inte är bra åkermark.
Så långt är det inga konstigheter.
Men jag har ju, som bekant, lite svårt för det här med svart och vitt. Med att bara se ytterligheter. Visst, som grundprincip är det vettigt att undvika att bygga på åkermark. Men det kommer ju att dyka upp tillfällen då man behöver frångå principer av ett eller annat skäl. Och då måste det väl gå att göradet väldigt olika bra eller dåligt? Det måste gå att ställa upp principer för hur man bör göra och vad man bör undvika?
På något vis måste väl ändå det väsentliga vara hur mycket man muckar med matjordslagren? Det vill säga ju mindre man gräver och schaktar desto mindre skada måste det göra? Om man bara bygger ett hus, utan att gräva och schakta och ha sig på resten av tomten, så måste väl det vara bättre än om man jämnar av marken helt på hela tomten? Och ju mer hårdgjorda ytor, desto sämre? Ju mer man preparerar och blandar i annat och förstör, desto värre? Eller?
Jag tycker det borde vara självklart. Fast jag har aldrig hört någon prata om det, utan så fort det pratas om åkermark och hot mot den, så är det verkligen svart eller vitt.
Vad är det jag missar?