Ketcup har låg status. Redan när jag var liten var det en tydlig markör: någon som åt ketchup på allt hade lägre status. Och föräldrar klagar gärna på barn, både inför barnen och inför andra. ”Dränk inte maten i ketchup!” känns som ett ganska vanligt föräldrautrop. Ketchup är lite barnsligt, och nåt man i bästa fall växer ifrån.
Ska man vara fin i kanten, eller för den delen hipp, ska man istället äta senap. Mer senap än ketchup, eller helst inte ketchup alls. Och det ska förstås inte vara vanlig korvsenap, utan gärna någon sötstark med spännande extrasmaker.
Det slog mig häromsistens när vi åt middag hemma. Korv av nåt slag, förmodligen. Barnen hade ketchup till. Jag hade tagit en rejäl sked senap, av någon mycket god sötstark sort. Och så råkade jag titta på innehållsförteckningen. Och insåg att den första ingrediensen (möjligen stod vatten före) var socker. Socker var alltså det det var allra mest av i senapen.
Ketchupen vi köper i normalfallet hemma (Felix ekologiska) består av omkring 75% tomatpuré.
Tomater är nyttiga. Vid lång tillagning – vilket jag bestämt tror är en del i ketchupframställningsprocessen – blir det nyttiga lykopenet allt mer tillgängligt.
Senapen däremot innehåller väl egentligen inget alls vi behöver? Eller ja, nåt nyttigt kan det säkert finnas i senapskornen, men i jämförelse känns det ganska rimligt att anta att ketchupen vinner nyttigheten med hästlängder?
Alltså antar jag att det handlar om en statusgrej det här att senap skulle vara ”bättre” än senap?