Vi har en femochetthalvtåring. Han har på det hela taget varit ett enklare barn än sin storebror.
Men sedan en tid tillbaka blir han stundtals fruktansvärt arg. Ibland till synes utan förklaring. Och han är arg länge. Och han slåss, och kastar saker, och ska rymma, och värre saker ändå.
Han är riktigt, fruktansvärt arg.
Resten av tiden är han trevlig och intelligent och engagerad och en alldeles underbar unge.
Jag har läst på i ”Trotsboken”, och det är en tröst att se att andra föräldrar beskrivit sina barn i den åldern på liknande sätt. För annars är det lätt att tro att det är nåt som är… allvarligt fel, liksom.
Om man är lagd åt mitt håll, med ångesttendenser och så, så är det lätt att börja inbilla sig att det faktiskt är nåt som är fel. Och nåt som är mitt fel. Och så far tankarna hit. Fast jag ju vet att om inte om vore så funnes inte ungen alls. – Men ändå, liksom: tänk om det är mitt fel!
Fast så drar jag mig till minnes att jag hört historier om när jag också fick köras till dagmamman invirad i en filt för att jag mycket arg vägrade klä på mig och följa med. Jag känner ju på något vis igen de där totalt övervälmande känslorna. Om han fått ”det” på grund av mig så kan det lika gärna vara så att han ”bara” fått mina gener. Och är det så så har jag förhoppningsvis istället bättrat på hans odds genom att åtminstone själv må bättre under hns allra första tid, när han var totalt beroende av mig.
Ja, jag vet. Det tjänar inget till att spekulera, jag kommer aldrig att få veta, jadajada. Nå, det spelar ju ingen roll, funderar gör jag ändå ;-)
Och oavsett: trött blir jag av hans vredesutbrott. Och likaså blir jag trött av att försöka undvika dem, försöka lirka, balansera, undvika katastrofer. Jag spänner mig, både fysiskt och mentalt. Får ont i ryggen och stänger inne gråt. Tills gråten idag välde ut i massor. Det var nödvändigt och bra.