När jag var liten åkte vi till Ullared. En dag varje termin tog vi ledigt från skolan och åkte till Ullared. Tidigt på morgonen åkte vi iväg (vi måste ha haft närmre femton mil att köra?), så att vi kunde vara där i god tid när de öppnade på morgonen och stå bra till i kön och komma in tidigt. Sedan var vi där hela dagen. Vi hade med oss ordentliga inköpslistor för att veta vad det var som behövde skaffas. Mitt på dagen tog vi paus: betalde det som var ”klart”, gick och åt köttbullar på restaurangen en bit bort, och gick sedan tillbaka och fortsatte. I slutet på dagen fick dessutom jag och min bror varsin leksak eller skiva eller något sådant.
Att åka till Ullared och handla var pinsamt. Helst ville inte mina föräldrar att jag skulle tala om vart jag skulle den där lediga dagen. Men vi hade inte mycket pengar, och det här var ett sätt att få ihop tillvaron, på ett samlat rationellt sätt: på Ge-Kås köptes de kläder vi behövde för det närmsta halvåret.
Nuförtiden verkar inställningen vara en annan. Att man köpt saker billigt, ”fyndat”, är något man skryter med. Ju mer och ju billigare desto bättre.
_____________
När jag var liten var det pinsamt att jag gillade Sound of Music och Grease. Det var extremt pinsamt att jag gillade gammaldags vackra kläder och gärna ville gå klädd så och till och med sydde egna sådana kläder. Fruktansvärt pinsamt. Sånt man blev retad för.
Idag ordnas det singalong-evenemang där folk kan sitta och sjunga tillsammans i biosalongen. Och fester och jippon för alla människor som gillar att klä sig gammaldags och överdådigt och fantasifullt.
_____________
Men nej, jag har inget behov längre. Jag känner ingen direkt längtan efter de där kläderna längre. Jag gjorde så gott jag kunde på mina premisser på den tiden. Nu har jag gått vidare till andra intressen.
Och jag har inga behov av att köpa billiga kläder längre. Jag har inte det ekonomiska behovet, och jag vet om de negativa konsekvenserna för miljön av en del billiga fynd.