Det närmar sig skolstart för minstingen. Han är femochetthalvt nu, fyller sex år i juli och det blir f-klass till hösten. Blanketterna kom i förra veckan och vi har fyllt i dem efter bästa förmåga. (Vår kommun är bra på mycket, men det här med blanketter och information är inte deras grej. Vi finner till exempel problem med att fylla i vilken klass vårt barn går i på hälsoblanketten som ska skickas med. Vi tycker också det är intressant att det står att om blanketten inte kommit in till ett visst datum så kommer barnet att tilldelas plats enligt närhetsprincipen – men det finns ingenstans man ska fylla i om man har önskemål om vilken skola barnet ska gå på. Och på raden efter står ett annat datum för när blanketten måste ha kommit in.)
Det har varit en hel del diskussioner i (sociala) media på sistone om det här med skolstart. Om att det är dumt om alla ska behöva börja skolan/f-klass när de är sex år. Om att barn behöver få leka så länge som möjligt.
Jag minns att jag resonerade så innan jag fick barn: att barnen skulle få leka så länge som möjligt och alltså få vänta med skola så länge som möjligt. – För det är ju märkligt nog så vi lärt oss att tänka: att skolan är tvång och inrutat och tråkigt och nåt man ska vilja slippa. Barn ska få vara barn och leka och slippa skolans tvång så länge som möjligt. Och så vidare.
Fast nu har jag två barns erfarenhet. Och med båda barnen har det funnits en frustration sista året innan skolstart. Den förste gick hos dagmamma, den andre går på dagis. Båda delarna har gett bra möjligheter, det har funnits intresserad och bra och kunnig personal och så vidare. Men det är tydligt att nu, i den här åldern, så behöver de komma vidare. Möta nya utmaningar. Mätta kunskapstörsten på nya sätt. Och få ta ett nytt kliv på ganska abstrakt plan. Faktiskt få känna andra sorters krav på sig, för att liksom få en ny kostym att växa in i.
Att inte låta dem få komma vidare skulle vara att tvinga dem att stå och stampa ett år till. För femåringen är frustrationen redan nu så stor att han stundtals inte vill till dagis. Tänk om han skulle behöva gå och dra där ett år till?
Ja, självklart skulle det ju vara så att då fanns alla de andra barnen också kvar där, och personalen skulle behöva anpassa sig för att ha även större barn. Men om man skulle åstadkomma något mer skolliknande på dagis så… tja, vad gör det för skillnad för dem som tycker att barnen inte ska börja skolan? ;-)
Och nej, f-klass är ju inte riktigt skola :-) Vår numera tioåring klagade när han gick i f-klass: Men när ska vi börja med RIKTIGA skolsaker då? För han längtade. Ville. Behövde mer.
Ja, mina barn är kunskapssvampar. Speciellt i den här åldern. Varför då vänta?
Och ja, jag vet att barn är olika, mognar olika fort etc. Att inte alla är skolmogna när de är sex år. Det är förstås därför man inte kör skola ”fullt ut” då; det blir en kompromisslösning (som ju till exempel inte var optimal för vår äldste, helt uppenbart ;-)) Självklart måste det finnas möjlighet till olika lösningar för olika barn. Och den flexibiliteten fanns ju även när vi var små. Men hur stor flexibiliteten är i praktiken beror i slutändan alltid på de människor som på respektive ort är satta att hantera den sortens beslut.
Jag är lite nyfiken: hur stor andel är det i dagens läge som INTE går i f-klass utan hoppar över det och sedan börjar skolan utan mjukstart, vid sju års ålder? Och viktigare: hur uppfattar de det? Jag tycker det borde kännas märkligt att komma ”ny” (ja, det blir ju så) till en redan inkörd etablerad klass, där alla andra liksom har mjukstartat i skolan men man själv inte har det.
Speciellt när man som på vår skola kör ganska integrerat de första åren: klasserna består av f-klass och ettor. Vissa saker gör de var för sig, andra saker tillsammans, och det finns mycket goda möjligheter att anpassa till dem som ligger före eller dem som behöver mer mjukstart.
