Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.
Och det låter ju i grunden bra.
Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.
Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?
Och vad viktigare är: de dödar magin.
När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.
Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.
”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”
NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.
9 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Hej!
Jag läste lite om att du tar/tagit sertralin. Jag har nyligen fått det utskrivet och är ganska rädd för att ta det. Rädd för att får mer ångest, eller bli totalt avtrubbad, eller må jättedåligt när man försöker sluta. Vill gärna höra (gärna positivt :) ) om det har hjälpt dig och hur, om du rekommenderar att man provar det?
Väldigt tacksam och tack för en bra blogg!
Mvh
Maria
Författare
Sertralinet har varit till god hjälp för mig.
För det första: det gör en inte helt avtrubbad. Snarast hjälper det till att skingra ångesten, så att man liksom klarar av att se sina egna känslor igen, utan att det liksom låser sig totalt av ångesten. Klarar av att lyfta blicken. Jag blir inte avtrubbad utan har möjlighet att ha ett känsloliv igen :-) Och klarar av att hantera vardagen. Leva. Istället för att allting ska kretsa kring ångesten.
Men ja, den första tiden kan ångesten bli värre. Därför är det viktigt att trappa upp försiktigt – inte gå på med full dos direkt.
En hjälp under den där första jobbiga perioden är det om man också kan få utskrivet Atarax. Atarax är egentligen ett antihistamin och alltså från början en allergimedicin, men används numera även mot ångest. Den kan tas utifrån behov och mildra den ökade ångesten under de första veckorna/månaden med sertralin.
Likaså bör man ta det pö om pö när man trappar ner och slutar ta sertralin.
Och ja, jag rekommenderar dig att prova :-)
Författare
Jag rekommenderar det här inlägget, ifall du inte läst det: http://sanneskriver.se/2012/01/01/medikamenter-och-droger-%E2%80%93-en-genomgang-av-mina-nodvandigheter-och-%E2%80%9Dberoenden%E2%80%9D/
Ja alltså. SSRI-preparat gör en inte avtrubbad. Möjligen vid insättning innan dosen är ok. Sertralin är tyvärr den medicin jag haft mest insättningssymptom och biverkningar av, men det där är ju olika från person till person.
Jag har ätit olika SSRI och inte blivit avtrubbad. Tvärtom så får man ju möjligheten att faktiskt känna nåt annat än tomhet. Man kommer upp till sin ”vanliga” nivå i mående, man stabiliseras.
Rädsla för att avtrubbas av den typen av mediciner vågar jag nog påstå är helt obefogad, de funkar helt enkelt inte så.
Däremot blir jag avtrubbad (jävligt trött och trögtänkt) av Atarax. Men den tar inte ångesten.
Har också utskrivet Lergigan (också antihistamin), den verkar något annorlunda. Mindre seghet av den.
Atarax är en medicin jag inte rekommenderar till någon. Jag ser den som läkares desperation för att de inte ska skriva ut benzo-preparat. Atarax skrivs ut i minut och parti och jag har inte träffat nån som är hjälpt av dem.
SSRI jämför jag med insulin t ex. Något saknas, något behövs. Det är inte en medicin avsedd att döva, bara höja måendet till normal, accepterad nivå.
Författare
Annika, du känner mig :-) Och för mig har Atarax funkat alldeles fantastiskt :-)
Hej och tack för svaren!
Jag har precis börjat, tycker att det känns jobbigt. Går mycket upp å ner, kan få ångest och skakningar emellanåt. Har fått nått lugnande att ta också vid behov Oxascand, men inte tagit det än.. Men det är värt att hålla ut? Å andra sidan känns det som man måste prova, man orkar liksom inte fortsätta leva med ångest och oro varje dag. Man vill liksom bara känna sig ”normal”, man har ju ex glömt hur det känns! Man tittar på andra, som gör saker så enkelt och man bara önskar att man kunde känna likadant.
Kände du en skillnad som att det slog om, eller mer att det kom sakta och plötsligt var ganska okej?
Vet ni varför man mår sämre i början? Är det när halterna i hjärnan ändras?
Det är läskigt med tabletter, för man vet inte hur de kommer fungera.. Sen är jag sjukskriven tre veckor till, så hoppas man hunnit få balans till dess, för så här kan man liksom inte jobba heller… :/
Hur känner man sig av de lugnande, blir man liksom seg i huvudet?
Tack för båda era svar, uppskattar det :)
Författare
Oxascand har jag ingen erfarenhet av. Atarax har för mig funkat som så att det liksom hindrat mig från att fastna i de där spåren där hjärnan går runt runt runt på samma spår i all evighet. Atarax har liksom hjälpt att släppa det. Och så har jag blivit trött, men inte så att jag somnar. Inte seg i huvudet.
Effekten av sertralin har kommit sakta, lite i taget, och med en insikt efter hand om att jag känt mig mer normal. Vilket i praktiken innebär möjlighet att faktiskt engagera mig i saker. Och samtidigt också en möjlighet att låta en del saker rinna av så att man kan skita i dem. Märkligt nog är det en del av samma sak. Att inte ta saker för gravallvarligt, på nåt vis.
Jag har inte koll på varför det blir värre i början. Men jag gissar på att det finns någon koppling till att när man börjar få rätt halter i hjärnan så släpps en del signaler fram som liksom stoppats innan?
Och ja, det är värt att hålla ut. Håll ut.
Författare
Bara kom att tänka på det här inlägget. Apropå det här med att hålla ut. http://sanneskriver.se/2008/02/21/forlosande-tarar/
Tack för ditt svar igen. Jag ska hålla ut. Vad man längtar efter någon form av normalitet, att kunna uppskatta och njuta av små saker i livet. Och slippa katastroftankar, känner verkligen igen det du beskriver med tankarna som bara snurrar i samma spår. Likt en skiva som hakat upp sig. Man kan se det metaforiskt, att man fått hack i skivan och behöver hjälp att få den att snurra vidare :)
Ja, kan också tänka mig det, att hjärnan är ju van att ha låga halter så när det blir ändring i balansen så reagerar man innan balans uppnåtts kanske..
Inlägget du länkade till, det var så på pricken på nått sätt. Allt det där man på nått sätt känner men inte vet varför. Och hoppfullt.
Tack!!
Kommer fortsätta läsa din blogg, gillar den.